Skrattig

Jo, men jag lever ju. Är bara inte här.
Så mycket.

Har inte fått fatt på formerna än.
Vad den här bloggen ska vara nu.
När den nya är det.
Som denna var innan.

Allt möjligt kan den bli.
Lite Bloggfrossa.
Lite Drömma.
Lite Joanna.
Glad och kär och arg, ibland.
Skrattig.
Som jag är nu.

Bråka lite

Nu är det bestämt: jag ska åka till mamma snart.
En helg helg.

Det är pirrigt i magen.
Jag hoppas att Han inte kommer att vara där.
Att hon har såpass insikt.
Men jag räknar inte med det.

Jag vet inte alls hur det kommer att bli.
Kan inte riktigt se helgen framför mig.
Så mycket jag vill säga, prata om.
Så mycket jag är rädd att säga.
Så många minnen av att bli en annan.
I det där köket.
Nån liten.
Nån som inte bråkar.
Som är rädd för att uppfattas som fel.
Som en som tror att hon är nåt.
Som en nyfiken - förveten - sort.

Men nu måste jag.
Inte bråka. Men.
Fråga. Prata.
Jo, kanske bråka lite.

Om bloggandet

Det här med att blogga. Att skriva en sån häringa offentlig dagbok och hälla ut sina tankar och grubbel till alla som vill att ta del av. Inklusive den Man man älskar och alls inte vill såra.
Det är svårt.

Ändå fortsätter jag.
Ändå fortsätter han.

Jo, vi pratar med varann. Också.
Den som till äventyrs tror att vårt hela liv levs här på Blogger har en lite för livlig fantasi för sitt eget bästa. Det händer ju en hel del i tillvaron som inte nämns här. För att det är en rätt nischad blogg jag skriver (jag mer än han) och för att jag är rädd om mitt privata, i betydelsen anonyma, jag.

Vi är såna här. Som vi verkar.
Men inte bara.
Fan att man måste säga det, liksom.

Att kommunicera

Sorg. Sorgligt.

Jag skriver dagbok på en ny blogg och det är skönt. Såklart.
Att ingen läser betyder att ingen blir sårad, att ingen ställer mig mot väggen, att det jag skriver inte blir en anledning att gräla.
Men det betyder ju också, än så länge, att ingen läser.
Ingen alls.

Det är nytt. Befriande på ett sätt.
Men också lite ensamt.

Jag kommer att vara kvar här.
Också.
Vilken blogg som blir mitt mesta ställe vet jag inte.
Det ger sig, antar jag.

Mannen tycker att det är ett problem.
Skriver att vi måste reda ut min syn på öppenhet och kommunikation.
Jag tycker att det är rätt lätt. Egentligen.
Min andra blogg är min dagbok.
Den läser ingen.

Vad det har med öppenhet att göra. Förstår jag inte riktigt.
Prata med varann ska vi förstås.
Fortsätta göra.
Fast lite mindre och mer koncentrerat.
Som att äta en dyr pralin i veckan istället för.
Billig choklad varje dag.

Ny, nån nystans

Nej. Jag kommer inte att sluta blogga. Jag kommer att skriva tills jag dör.
För jag dör annars.
Inuti.

Pretto, ja visst. Men så känns det.
Jag blir platt och torftig om jag inte skriver.
Nånstans.

Nu finns ett ställe till.
En annan blogg.
Den som vill hitta mig gör det.
Fast inte du, Mannen.
Du kan väl pliz låta bli att försöka.

Hur som haver. Idag känns det bra i magen och överallt.
Solen smeker världen och kärleken känns lätt.
Eller lättare i alla fall.

Bloggen byter skepnad

Sluta blogga om relationen. Ett förslag.

Ja. Jag fattar poängen. Absolut. För vad folk än säger så kan man inte låta bli att läsa på en blogg man har länken till och som... handlar om en själv. Där man nämns och vänds och vrids på. Där människor som aldrig har träffat en uttrycker åsikter om en. Att mina läsare skriver om mig är en sak, att de skriver om min man en helt annan. Och vice versa på hans blogg. Jag har blivit otroligt ledsen många gånger över saker som hans läsare har kostat på sig att säga om mig.

Bloggen är min dagbok. Har ersatt min dagbok. Den är min ventil, en plats där jag kan samla tankarna och fundera högt. Och som en bonus: kommentarerna. Människor som är eller har varit i min situation, som känner igen sig, som vill prata. Många är det gånger då kommentarer har fått mig att bli lugn och glad och se med andra ögon på mig själv och det som händer mig.

Nu ska min blogg bli nåt annat. Vad? Jag vet inte det. Jag vet massor av saker jag kan och vill skriva om, men behovet av att skriva om mig själv och min relation och hur jag mår försvinner ju inte. Så. Ny blogg, ny adress. Som ni får leta upp på egen hand. Kanske det blir.

Mannen min!

Jag förstår att du blev ledsen. Liksom jag är. Ledsen över att känna mig fel och som en brist, ett Problem. Orkar inte vara ett problem. Vill må bra. Så desperat vill jag det. Vill få hitta min lust i lugn och ro och utan krav på att. Det är så svårt.

Jag förstår dig med, din längtan och saknad och funderingar på om det nånsin ska bli annorlunda. Förstår dig.

Jag blir bara så provocerad och ledsen över att jag är fel. Att jag alltid, avrundat, har varit fel när det har handlat om sex. Jag skulle vilja ta det lite lugnt. Se tiden an och inte panika så mycket. Det kanske du inte tycker att du gör. Du kanske inte känner dig panikslagen eller oroad. Men det når i så fall inte riktigt mig. Jag skulle önska att sex bara inte fanns ett tag. Så att jag fick längta. Men det vet jag/tror jag inte att du går med på.

Jag vet inte hur jag ska vända. Den arga jag som är så trött på att vara fel. Som slår bakut mot att vara fel.

Det gör mig så ledsen.

Jag älskar dig och vill leva med dig, vad du än tror. Jag vill verkligen det. Och jag vill ha ett bra skönt fint sexliv med dig. Ett liv där jag har lust och känner glädje inför sex. Just nu är vi långt därifrån, tillsammans är vi det.

Brist trots

Min lust. Min bristande-

Bristande? Enligt vilken måttstock då?
Jag mår dåligt av det men varför gör jag det? För att jag med mitt villintehasex gör en människa jag älskar ledsen? Mår jag dåligt utanför skulden? Hur ska jag kunna veta?

Om jag bara inte vill ha sex och det inte påverkar nån annan. Så är väl ingen skada skedd.
Om jag bara inte vill ha sex nu. I en relation med en man som vill det. Så. Ja...
Är skada skedd.
Då är det ett Problem. Som ska åtgärdas.

Hemläxa. Har jag fått:
Onanera.
Raka dig så kommer du att fokusera.
Se film. Vuxenfilm.
Sånt.
Jovisst, kanske funkar.

Men. Samtidigt blir jag galet provocerad av att känna mig som en brist. Ett Problem.
Mitt lidande är relationellt. Jag lider inte i mig själv utan för att jag är ett problem i en relation.
För att man inte kan ha sex ensam.
Eller. Det kan man väl, men det är ett komplement och inte en ersättning.
Inte en fullgod i alla fall. När man vill vara två.

Jag blir också som feminist väldigt arg och trött på alltihop.
Vill bara sova i pyjamas med allt mitt lurv kvar.
Och inte onanera alls.
På ren trots.

Sova särbo

Han kom hem till mig igår. Sent. Efter bio.
Vi hade bestämt att han citat skulle komma och sova hos mig.
Eller det var vad jag trodde i alla fall.

Klockan var efter elva. Jag hade hunnit somna.

Han trodde-ville-längtade efter en stund av vakenhet tillsammans.
Sex kanske.
Men annars bara lite gos och hångel.

Jag.
Sov. Och ville sova.

Han.
Kunde inte sova.
Gjorde en massa annat.
Inget konstigare än ett besök på toaletten. En påslagen dator - pip. En i golvet tappad mobil. Jag vaknade till varje gång. Jag brukar kunna sova trots ljud. (Gudihimlen, jag har ju tånnisar). Men i natt kunde jag inte. Spänd. Kände kraven.

Vaknade. Somnade om.
Vaknade igen.
Kände irritationen växa.

Imorse. Ingen bra morgon. Sömnbrist i hela kroppen.

Fan att det ska vara så svårt att vara särbo.

Framtiden

Åh tystnad. Ljuva. Inuti mig tänks nya rena nakna tankar. Väckta av bokläsning för Yngstan.
Om att se fram emot framtiden. Hur gör man det? Har för länge sen slutat tänka ut nån riktning. Livet är bara... att dagar går.
Att orka. Att väja och kämpa.
Så sällan nåt som känns wow.

Att åka till mamma känns väl inte direkt wow.
Det heller.
Men det känns bra. I alla fall.

Saknar känslan av att framtiden ligger där och är bra. Liksom.

Hem

Mamma och jag.
Vi skriver brev.
Mest hon. Jag har haft skrivkrampen från helvetet just vad gäller henne.
(Kanske inte så underligt)

Men förra veckan släppte jag kraven på att brevet ska innehålla alltallt och då.
Var det lite lättare att få till det. Och få iväg det.
Med ett förslag om att ses snart. Bland annat.
Idag kom svar. Ja. Kom hem.

Hon säger så fortfarande. Hem.
Fast jag flyttade hemifrån när jag var sexton.
Och hon. Inte ens bor kvar längre. I det som jag då kallade hem.

Men jag gillar den tanken.
Att ens mamma och pappa alltid är hemma.
Var de än bor.
Hur gammal man än blir.

Where ever I lay my hat.

Så. Snart åker jag dit. Hem.

Orka

Flytta ihop?

Ska vi det?
Ska vi prata om att vi ska det?

Jag orkar inte ens tänka på att börja om nu. När det så smått börjar bli ett hem därhemma. När saker fungerar.

Sälja, köpa, bära, måla. Samsas.
Igen.

Jag blir matt och nästan gråtfärdig.
Inte för att det skulle vara motbjudande på något sätt.
Att bo ihop. Utan för att jag inte orkarvill flytta.
Vill bo där jag bor. Ett tag nu. Ett tag utan deadline.

En ambition jag har

Du har alltid så fina kläder!

Så sa hon. Min kollega. En av de där goa damerna som närmar sig pensionsåldern.
Jag blev så himla g l a d.

Kläder är som ni vet nu ett ämne som roar mig.
Både mina egna och andras och överhuvudtaget att tänka.
På kläder.
På kläders betydelse.
Seriöst och intellektuellt.
Roligt och gladande.

Det kommer mer.

Ambition

Eviga frågor

Att kunna ge. Även till den som kräver.
Det är i sanning en utmaning för mig.
Vet rätt väl varifrån den kommer. Den där grundkänslan av att ingen har rätt att göra anspråk på mig. Att jag måste få bestämma själv.

Att inte kunna stänga om sig.
Ingen dörr till mitt rum.
Ingen dörr runt min kropp.
Mitt jag.

Jag har vant mig. Övar mig.
Att ha barn gör att man övar sig.
På att vara önskad och efterfrågad. Alla tider på dygnet. Bara att släppa taget. Om det man just gör.

Men att vara efterfrågad av en vuxen är svårare.
På ett vuxet vis.
Jag har i alla fall svårt.

Att inte vara efterfrågad. Önskad men inte tagen i anspråk.
K r ä v d.
Tar fram nåt finare hos mig.
Hur mycket ska man öva sig?
Hur mycket ska man få vara som man är?

Eviga frågor.

Familjerådg

Familjerådgivning. Ska vi gå i.
Men vi drar på det, båda två.
Blanketten ligger på mitt sängbord sedan... minst en månad i alla fall.
Vi kommer inte till skott.
Vi är nog rädda båda två. Att det ska bli fel.
Jag känner att det är ett laddat område och att det finns en massa förväntningar.
Och även. Är jag rädd för att börja gräva i sånt som jag tror är överspelat och utrett.
Att det ska visa sig. Inte vara det.
Att det ska bli ännu mer relationsprat/ält. Som jag inte vill ha. Inte orkar ha.

Genus och Popsnöret gick några gånger i vintras.
De bestämde att bara prata om relationen där.
Inte hemma. Bara den timmen i veckan.
Klokt tänker jag. Klokt tänkt. Så skulle jag vilja. Att det var.
Kan det vara så?
Vad kan jag göra för att det blir så?
Prata så klokt under timmen där att det inte behövs mer?
Räcker det?
Eller vad gör man?

Koolaste katten

Ännu mera termos. Från en tevesoffa i ett land nära dig. Söt som socker, som sagt, men vad mer: killen är så självklar i situationen att man bara häpnar. Kolla koolaste katten och njut.

Lusten

Var ifrån kommer lusten? Min lust är ytterst svajig. För att tala klarspråk: jag är sällan kåt. Nästan aldrig, om sanningen ska fram. Lusten kan lockas fram och Mannen sitter inne med en del bra knep. Men kåt sådär i mig själv, i förväg om man säger, är jag aldrig. Jag längtar inte efter sex. Nånsin.

Mannen tycker om att planera och ladda inför att ha sex och vill därför gärna prata om det i förväg. Ikväll ska jag-
Han tycker om, önskar sig, att få sms med små blänkare om vad jag vill göra när vi ses.
Jag har inte särskilt svårt att se och förstå att det där kan fungera bra om bådas lust är stabil och någorlunda jämnstor. Och om man vill samma saker.
Men för mig.
Funkar det inte alls.
Jag blir stressad och spänd och känner att jag måste.
Leverera.
Och då går det tvärt inte.

Mannen är en annan nu. Jämfört med innan. Verkligen är han det.
Han är lugn och tålmodig och klagar inte.
Men mitt bagage finns där och när min lust är svajig.
Funkar det inte med planering.
Enda gångerna på sistone som jag har kännt en så där brännande, klängig lust att ha sex.
Är när det hänt helt spontant och oplanerat.
Vid tillfällen när det inte går eller.
Vi inte ska. När inga krav finns. Krav jag ställer själv. Jag vill ju. Så gärna.
Men lusten den. Är inte här.

Bara vara

Så kristallklart allt kan te sig ibland. Givet vårt bagage och vilka vi är har vi valt en riktigt dålig partner, både jag och Mannen. Men vi älskar varann och vill detta. Fast det tar emot och gör ont många gånger.

Värmen och det lätta självklara finns där. Men är ibland svårt att se. Det göms bakom att dagen inte blir som vi vill. Vi skyller på varann och blir ledsna och arga. Istället för att blunda och tänka efter.

Bara vara.

Termos

Åh har ni hört och sett?

Jag blir rakt av gumsjuk när jag ser och hör det norska bidraget till Eurovision song contest. Han är söt som socker och låten är en vitamininjektion för en indietant med ett gott öga till visor och folkmusik. Ni bara måste lyssna.

Annars bjuder dagen på kallt regn och tråkiga möten. Även idag. Men i magen är det varmt. Nu ska det förbli så - ro hit med en termos.

Och jag måste säga att Alexander Rybak hjälper till. Musik med bra termoseffekt.

Klappa

Stressar mellan möten idag och har inte ett dugg tid att blogga. Tankar snurrar surrar och kommer inte på pränt. Särskilt inte som tiden inte räcker.

Helgens underbarheter känns förminskade. Alla fina som gav så mycket energi och lust att leva och andas majluften. Men. Det är ju jag som låter det ske. Jag som tar åt mig och blir ledsen i magen. Jag som kan sluta med det.

Jag längtar hem så intensivt att det värker i mig. Hem till min lägenhet, min tystnad, min utsikt över skog och vitsippor (som säkert har blommat över nu). Ska hämta min katt hos Mannen och sen bara ligga i soffan med honom på magen hela kvällen. Och inte tänka en tanke. Bara klappa hans mage och vila i mig själv.

Underbart fel

Underbar helg. I staden där så många fina bor. Soliga gräsmattor, svala muséer, fikor i skuggan, vin på balkonger, en och annan cigg för mycket, gungade småbarn. Och samtal. Oändliga vindlande med nya och gamla vänner.

Men.

Ja, men. Mitt liv med Mannen består av men. Så känns det.
Men-et nu handlar om hans sveda i magen över att det var prick ett år sedan jag var otrogen och att det var tufft för honom att jag var tillbaka där, i samma stad samma helg. Trots att jag inte skulle träffa Rocky - och det visste Mannen om redan innan jag åkte - så står jag nu på nåt märkligt vis anklagad.

För att jag inte svarade på sms när jag satt på tåget hem (min mobil hade laddat ur)
För att jag inte svarade på den upprepade frågan om jag skulle träffa Rocky (vilken jag redan hade svarat på)
För att Mannen har fått för sig att Genus och Popsnöret inte vill träffa honom.
På det stora hela taget för att jag alls åkte dit istället för att sitta och hålla hans hand och trösta honom för att det var den helgen.

Är det rimligt? Är jag elak och ego som känner mig trött och matt av allt? Borde jag nåt jag inte gjort? Gjorde jag nåt jag inte borde?

Vad är det för fel?

Snyggt och inte

Åh jösses.

Har varit en vända på stan och trängts lite med folk. Och sett några till saker som jag inte tycker är snyggt. Men också en hel del som är snyggt. I mina ögon.

Och funderat på hur man cyklar med nya väskan som har för kort rem för att man ska kunna hänga den tvärs över bröstet som en gammaldags skolväska. Och för lång för att det ska gå att bara hänga den på styret á la tant på cykeltur. I kombo med en påse innehållandes en present till Genus blev det tvärt omöjligt.

Men tillbaka till det inte-snygga. Listar.
- uppsatt löshår, så att man ser limkorvarna.
- ostkantshälar i sandaler.
- strumpor i sandalerna. Fult på alla mellan 3 och 75.
- förrahelgen-nagellack.

Men. Samtidigt. Dock.
Det är just sånt här som gör att jag älskar människor. Att de - vi, jag, du - är sådär osnygga. Går ut och ser ut så. Kan med liksom. Det är allmängiltigt och skönt. Som när jag hasar upp till min lokala lilla ica i pyjamasbrallor och Mannens förstora munktröja och handlar mjölk. Och säkert kan hamna på nåns lista över fulheter.

Och det snygga då?
Åh, massor.
Kjolar, alla längder från knät och neråt.
Höga byxor, med många knappar framtill. Gärna dubbla rader.
Flätor. Långa.
Träskor. Blommiga, svarta, läderbruna.
Små blusar.
Klädda knappar.
Sjalar. Tunna, mönster eller enfärgs-. Tajt om halsen eller löst.

Till. Exempel.

Jämfört med Laika

Man måste jämföra sa Anton Glanzelius i Mitt liv som hund.
Man måste jämföra hur man själv har det med hur andra har det, så att man inser att man har det rätt bra. Ändå. Var budskapet. Trots döende mamma och elak storebror kan livet vara ok. Om man jämför, ser att andra har det värre.

Men man att jämföra sig själv med andra är ofta destruktivt. Att bli jämförd ännu mera så.

Det kan göra mig vilsen.
Få mig att känna mig otillräcklig som inte-
Göra att min självkänsla svajar.
(Kanske att jag borde-. Jo, absolut, det måste jag)

När jag nu landar mer och mer i mig själv.
Försöker kombinera att vara sann mot mig själv.
Med att inte begära något av Mannen som han inte kan ge mig.
(Och det går ganska bra)
Då är tiden att göra mig av med minnen av jämförelser.
Som sårat.

Och när jag gör det, minns dem för att kunna städa bort dem.
Avväpna dem.
Inser jag att väldigt mycket handlar om en sak.

Att jag är mindre spontan än-.
Att jag är mindre flamsig och fnissig än-.
Att jag tar färre initiativ än-.
Och. Så vidare.

Det intressanta är inte vem jag jämförs med.
Det behöver inte ens finnas en levande person, i närheten, som är det jag inte är.

Det intressanta är alla dessa egenskaper jag påståtts inte ha.
Om det är så.
Och om det i så fall är något fel.
På mig.

I mina ögon

Jag läser och njuter av bloggar om kläder, smycken, skor och... prylar i största allmänhet. Särskilt om det handlar om vintage och loppisfynd och udda design.

Det är en av de saker jag skulle vilja ägna mig mer åt här. Om jag kunde komma på nåt bra sätt... Jag kan inte vare sig skriva om eller (ännu mindre såklart) visa bilder av mina egna kläder och saker. Jag vågar knappt ens skriva om vad jag tycker är snyggt.

Men. Jag kan ju skriva om vad jag inte tycker är snyggt. Vad som aldrig kommer att (miss-)pryda min kropp. Eller mitt hem. Och om stilar i vid mening. Och det fascinerande i att kropp och stil samspelar.

Igår när jag cyklade hem såg jag en kvinna i ett plagg som tillhör den där aldrig-kategorin: en kritvit tröja, stickad i halvgrovt, merciserat bomullsgarn och med asymmetrisk krage. Jag ryser. Och idag på bussen en annan kandidat: en kortärmad kavaj. Också kritvit.

Nu funderar jag på om det är så att jag har svårt för färgen kritvit. Eller om det är plagget som sådant, oavsett färg. Eller. Om det månne är människan som bär plagget det ser ut att vara fel på. I mina ögon då.

Skav och bra

Skav. Detta skav som kan skava till. Just när som helst och nästan. För vad som helst. I den yttre världen.
Eftersom det finns där i magen. Hela tiden.
Hur länge ska det vara så?
Ska? Kommer att? Är det vi själva som bestämmer?
Ja. Det vill jag ju tro.

Igår. Mannen skickade ett porrigt sms och skrev samtidigt att han vill få såna själv med. Snart. Ville han det.
Jag kände mig klagad på och kritiserad. Tung ryggsäck där. Stor känslighet där.
Så. Jag skrev det - att jag kände mig klagad på och att jag blev ledsen.
Och. Inget om att det var gulligt, det andra.
Dumt såklart. För det var det ju.
Han fick det till att jag fick panik av hans sms. Det porriga alltså.

Vi pratade om detta under dagen och redde ut. Jag la det bakom mig. Han sa att han la det bakom sig.

Men.
När han kom hem till mig igår kväll var han "rädd för att vara sig själv, rädd att skapa panik". Bortvänd blick.
Stel.
Tyst.

Och sen kröp det fram att han också har ett skav för att jag ska åka och hälsa på Genus i helgen. Till samma stad där Barista (och Rocky) bor. Mannen vet att jag inte kommer att träffa Barista och antagligen inte Rocky heller. Ändå har han ett skav. Detta kan vi prata om, hjälpligt. Men det andra-
Ja jag vet inte...

Men vi tog oss i alla fall i kragen. Och hade sex, tyst tyst eftersom tånnisarna var vakna.
Men bra.
Som fan, faktiskt.
Bra.

Äpplet

Jag vet inte om jag har skrivit om min jobbetbästis Äpplet. Tror nog det. Kanske hade hon ett annat namn då.

Jag har känt Äpplet länge men det är först på senare år som vi har blivit tajta. Sådär så att hon inte bara är min jobbet-bästis utan en av mina närmaste vänner överhuvudtaget. Hon är olik mig på många sätt men tangerar vissa centrala delar av mig som få andra gör.

Hon är från en småstad. Hon är lätt att tramsa och flamsa med men det finns ett stort allvar i henne också. Hon är ensamstående mamma och vill leva så.

De här sakerna gör att jag känner ett stort, stort lugn i hennes sällskap. Oavsett vad vi gör. Loppisrunda på lunchen, flams i fikarummet, dörrposthäng i varandras rum eller ett glas vin eller tre i solen. Hon plockar fram det bästa ur mig. Vänder mina aviga sidor i sin räta.

Glad istället för sorgsen
Trygg istället för orolig
Generös istället för blyg
Energisk istället för grubblig
Lätt istället för svår

Jag vet inte hur hon gör. Bara att hon gör det.

Update:

Den här är till dig!

Frustration

Jag är förminskad. Av den här anonymiteten.
Den är förvisso nödvändig, jag hade aldrig i livet kunnatvågatvelat skriva såhär öppet och självutlämnande om läsarna hade vetat vem jag är. Det räcker så bra med den handfull vänner som vet om att min blogg är min. Att jag är jag, liksom.

Men jag är så mycket mer än det jag skriver här. Eller... jag vill så mycket mer. Vill skriva om saker som händer mig, i min omgivning, på jobbet, i min stad, i mitt liv på ett sätt som jag inte kan. Jag vill visa foton och prata kläder och hem och musik och en massa. Som inte går. För att jag vill vara anonym.

Kanske ska jag starta en ny blogg. Men jag vill ju att alla som läser ska hänga med dit. Och det. Går ju inte.

Vad ville jag ha sagt med detta? Nog... bara pysa lite frustration över att det finns så mycket i mig som inte kommer ut.

Fint fint

Mannen skriver om fint. Och jag. Kan bara hålla med.
Fint. Utan vidare.
Kan lägga till en massa. Eller låta bli.

Jag njuter av vårt vi.
Det allraallramesta är bra och fint.
Lugnt.

Till och med var det lugnt
att igår prata om Barista.
Om Mannens lilla skav kring att jag skrivit till Barista att jag inte ångrar det jag och han hade.
Samtidigt som jag sagt och säger och menar till Mannen att jag ångrar hösten så där på det hela taget. Att jag lämnade honom. Och att jag inte var medmig själv utan med en annan man när det jag egentligen ville var att hitta mig själv.

Mannen tycker att det är dubbelspel.
Det tycker inte jag.
Jag står för både ångrar och ångrar inte.
För givet att jag nu gjorde det dumma och feliga att lämna den man jag älskar och vill leva med, så var det inte fel att det var just Barista jag var med.
Jag menar, jag kunde ha hängt med en idiot som sårade mig. Men det gjorde jag inte.
Så jag ångrar inte Barista även om jag. Ångrar hösten.

Kanske är det bara jag som tycker att detta är lätt att förstå.

I allafall. Fint är allt nu.
Lätt.

Fredag ju

Alltså. Sånt här går inte att motstå. Snodde denna på en blogg.

Bläddra igenom sms:en i inkorgen och räkna till tio, det sms du hamnar på ska du skriva in under första frågan. Räkna tio från det sms:et och skriv nästa sms under nästa fråga osv.

Här är mina sms:

Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?

- Påminn mig igen. Trött och glömsk

Vad säger du alltid till din bästa kompis?

- Femton fyrtiotvå. Vi kanske kan hångla lite.

Vad är det första du säger när en kompis blir påkörd av en buss?

- Ja, vi är trötta på oss. Jag tycker om att sova bredvid dig och det kan man inte göra dagtid.

Vilket sms blev du mest berörd av?

- Hade hoppats på lite hjälp med kaka och mat.

Vad säger du till dina barn innan du går och lägger dig?

- Synd :(

Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?

- Jag går på bio, kommer ikväll.

Vad skulle du säga till Gud om du träffade honom?

- Blir glad bara av en tanke på ditt leende. Älskar dig!

Vad vill du höra mest av allt?

- Ja, jag är på väg.

Din mest romantiska replik?

- Ikväll

Säker

Jag är sjuk. Vill inte och kämpar emot. Vilket är dumt såklart. Jag blir inte friskare bara för att jag inte vill vara sjuk. Sov länge i morse och borde sova en stund till nu. Men vill inte. Så jag ligger i soffan med Katt och Nöjesguiden och tänker att det kanske räknas lite som vila i alla fall. Tittar på mitt senaste loppisfynd: en liten, liten lampa utan skärm. Gammal och nött och med ett sånt där lite kantigt S-märke undertill som ger mig barndomsvibbar. Som säger att det är en säker lampa. Såna sitter nog på moderna lampor också, har bara inte noterat det.

Säker lampa alltså.

Men hur ser resten av tillvaron ut? Helg med alla barnen och Mannen som inte vill kriga. Som vill fred och ro liksom jag. Inte trist liv utan glad fred. Jag hoppas på det, fast man inte kan S-märka livet.

Jag läser Suziluz blogg och känner igen mig i vartenda ord. Social ensamvarg har jag ofta kallat mig. Jag måste få båda. Vara både ensam och social. Jag söker människor som är som jag och blir så glad när jag finner dem. (Vem blir inte det?). Människor som funkar likadant, men som kan vara olika på en massa andra sätt. Då känner jag mig hemma.

Inget dramatiskt

Jag var hemma sjuk idag och bland annat ägnade jag mig åt att lyssna på gamla favoriter på Spotify. Det kan man sysselsätta sig med länge. Vet någon t ex hur många versioner det finns av Richie Valens femtiotalsdänga La Bamba? Jag tippar på nära hundra, orkade inte räkna.

Hittade en gammal Dan Hylanderlåt från början av åttiotalet.
Tånnistid.
Då var jag blyg och tillrättalagd
Trasig inuti men aldrig utagerande.
Eller nästan. Aldrig.
Den här texten fick mig att gråta då
och den får mig att gråta nu.
För det var prick på. Då.
Nu.

Och allt jag rymmer vill jag skänka dig
I alla stunder när jag öppnar mig
När allt som skiljer oss är värme
Kan jag finna ro
Då är jag allting jag vill va'
Men kan du någonsin förlåta mig
För alla gånger jag har sårat dig
Jag har fått slåss så hårt och länge
För att ta mig fram
Att jag ser spöken överallt

Jag och Mannen har pratat idag.
Vi bestämde att vi räknar gårdagen som ett olycksfall.
Sånt som kommer att hända.
Som ingen vill. Ska hända.
Men inget dramatiskt. Heller.
Inget som får någon av oss. Att resa sig och gå.

Fråga lyssna

Är det så det är:
Mannen är bättre på att fråga.
Och jag. Är bättre på att lyssna.
Är det så enkelt?
Alltså, om man går med på att det inte är så enkelt. Är det då så enkelt?

Han säger ofta att han saknar min nyfikenhet.
Jag. Frågar för lite. Om jobb, mående, grubbel.
Han. Frågar. Ibland äkta inkännande nyfiken. Ibland mer svartsjukbevakakontrollförhör.
Men lyssnar han? Lyssnar han?

Att fråga mer. Är min uppgift. Mitt tänkpåatt.
Att lyssna bättre. Är hans.

Trött

Geggamoja.
Hjulspår.
Grå dimma.

Bättre. Var det.
Det var. Bra till och med.
(I relationer är komparationen lite omvänd: bättre kommer före bra.)

Jag tog allldeles själv och utan att känna mig vare sig bitter eller storsint, beslutet att bryta för gott med Barista. Radera honom. Aldrig mer höras. Låta honom bli nån jag kände en gång. Jag gjorde det för att jag insåg att det inte går annars. Min och Mannens relation. Går inte annars. Det var inte så stort och svårt. Men givetvis. Hoppades jag att det skulle betyda nåt. Att jag skulle få mer av det lugn jag behöver. Att det geggamoja-aktiga ältandet och rotandet i vad jag gjort åtminstone kunde ta en paus. Att skulden finns där men inte måste gnuggas in varje dag. Att vardagen kan ta vid.

Igår kom Mannen hem till mig efter några dagar på resande fot. Och innan det hade vi ett par bra, riktigt bra, dagar. När han kom hit igår gjorde jag fel. Jag ville på nåt sätt försäkra mig om att vi är överens om att inte älta Barista mer nu. När han är borta. Men det startade ett gräl. Jag blev för ivrig i min vilja att få slippa älta och Mannen blev provocerad.

Nu är det morgonen efter. Bacill i kroppen, trötthet all over och inte ens utvägen att lämna om det inte går finns kvar. Den stigen är testad och befunnen omöjlig att vandra lycklig på. Vart tar man vägen med sig själv och sin gråt. Då.

Måla

Helgen: Social på alla sätt och vis. Med Mannen och Yngstan, med släkt och vänner. Trevligt. Jo. Absolut.

Först igår kväll var jag ensam.
Jobbade och pysslade.
Sov gott. Men lite för lite.
Trött efter helgen.
Ska strax till jobbet nu.
Men vill inte.
Vill fortsätta med mina projekt hemma.
Vill måla en byrå.
Vill sy.
Sätta upp tavlor.

Och.

Gud, jag vågar knappt skriva det.

Göra mina egna tavlor.
Nej, inte sätta in IKEA-planscher i dito ramar.
Nej, göra mina egna.
Måla själv.

Insåg häromkvällen, när jag gjorde ett litet försök, hur mycket jag har saknat det.
Varför slutade jag måla?
När slutade jag?

För att barnen?
För att Mannen?
För att jag själv?

Spelar det någon roll?
Jag kan börja igen.
Och jag vill det nu.
Nu.

Synd om

Att hon såg på men inget gjorde. Stod bredvid. Såg, visste.

Och kärlek som inte visades. Som nog fanns. Jo, det tror jag ju.

Men mest: att det aldrig varit möjligt att prata om det. Att inget nånsin har kunnat diskuteras. Inte barndomens eviga tältsemestrar. (Varma bilresor i Sveriges inland, norrut helst, sällan stränder och bad, mycket kyrkor och vattenfall). Inte de kläder jag fick. Inte det rum jag hade (genomgångs-, aldrig nån möjlighet att stänga en dörr om mig).

Inte då. Inte nu.

Varför höll hon Storebror bakom ryggen?
Varför gör hon det ännu?
Finns det en rädsla där också, mitt i allt?
Att hon känner att hon är beroende av honom? Hon har inte råd att stöta sig med honom?
Är han lättstött?
Är det så det är?
Kan hon inte ta upp saker med honom?
Inte det han gjorde mot mig, inte orättvisan runt huset, inget sånt.

Varför gör jag det inte själv då?
Varför vågar jag inte?

För att man inte ska bråka.
Inte om pengar (inte komma här och snika efter ett arv när man har det så bra som man har det.)
Som om det handlade om pengar.

Och inte om annat heller.
Framför allt inte om vad en storebror gjorde mot en lillasyster under en hel barndom.
Allt hånande, all rädsla. Och allt det fula.
Det finns ett livslångt underläge.
Som på ett märkligt sätt förstärks av det faktum att det bara finns inuti mig själv.

För till det yttre är det han som är misslyckad, inte jag.
Honom det är synd om. Inte mig.
Då kan man såklart inte komma dragandes med allt det fula.
Nu.
När det är synd om honom.

Arg

Tror en sak.

Man måste få lov att vara arg.
På sina föräldrar.

Den här våren skriver massor av folk böcker om sina pappor.
Gör upp.
Med sin egen bild och
medias.
Andras.
(Av kända pappor då)

Jag skulle inte skriva om pappa.
Jag skulle skriva om mamma om.
Jag vågade.

Jag var arg på min pappa då.
Fick vara det.
Han stod emot.
Mamma kunde jag aldrig vara arg på.
Hon var för vek.
Det är tacken.

Nu går det ännu mindre.
Efter klassresan är det omöjligt att vara arg.
Överläget är maximalt och
Jag borde skärpa mig.
Det vet jag.
Och det blir det ju inte lättare av.
Direkt.

Ont

Vart tar man vägen med sig själv när det mesta som har med kärleken att göra bara känns kantigt?
När man är en sämre version av sig själv mot den man älskar
(och det vill man ju inte).
När man försöker förstå varför och samtidigt inte får (eller vill) landa i att det är hans fel.
I alla fall är det inte bara hans fel.

Vad spelar in?
Mamman som inte kunde visa kärlek?
Skoltiden som mest var sår?
Den stora broren som jag önskade inte fanns?
Som det inte fanns nån mening med.
Som det kanske hade funnits mening utan.

Allt det där är länge sen.
Får det lov att göra ont ännu?
Får det lov att spela roll ännu?

Jag är ensam.
I mitt kök med jobb och katt och
jag har ont.

Saknar, längtar

Jag har fått en jobbdator. Eller… det har jag ju såklart haft länge, men en laptop. Har jag fått. Liten som attan och lätt som ingenting och med stor, stor skärm till dockningsstationen på kontoret. Så stor att man kan ha två fönster öppna bredvid varann och verkligen se båda.

Nej, jag är ingen teknisk pryl-nörd, det finns gott om andra i min närhet som fyller den kvoten. Jag är mer barnsligt fascinerad. Och så är det ju rätt bra att kunna sitta på bussen hem och blogga. Eller förbereda dagens möte, som är det jag egentligen ska göra nu. En ny möjlighet öppnar sig. Jag är på alla sätt och vis en skriva för hand-sort. Skriver sakta och illa på dator och älskar pennor och fina block. Typisk humaniorabrud ja… Men detta att kunna skriva blogginlägg såhär, texter som sedan bara kan kopieras in. Öppnar upp. För mer blaj kanske, men för mer på det hela taget. Och mer är bra när man har kramp.

Ensam var jag i förrgår och njöt stort av det. Men ensam är också en känsla i magen av saknad och den är inte lika skön.

Jag saknar Mannen, den bra, det bra. Efter resa och vardag. Längtar mig blå.
Jag saknar Genus. Bokade just en hiskeligt dyr tågbiljett för att kunna åka till henne en barnledig helg snart. Längtar mig grön.
Jag saknar mina andra vänner också. Gabbi, Smilgrop, Flora… Längtar mig gul.
Jag saknar min mamma. Den längtan har ingen färg. Den är för stor och svår.

Ensam

Jag är ensam hemma.

Jag smakar på orden.
Ensam.
Hemma.
Jag är.
Jag.

Inser att jag har ett stort (stort) behov av det.
Jag har aldrig bott ensam.
Jag flyttade hemifrån när jag var sexton men har inte bott ensam nånsin.
Boende med kompisar i olika slags kollektiv, en i gänget på studentkorridoren och sambo med mina barns pappor.
Har jag varit sen jag var sexton.

Och innan dess bodde jag med mamma och pappa och en bror som-
(Nej det vill jag inte skriva om nu)

Nu.
Är det bara jag och katten varannan vecka.
Den andra veckan är det fullare rulle med tre underbara barn.

Men nu är det den första sortens vecka.
Den där när det bara är jag.
Och katten.
Och gudihimlen vad jag älskar det.

Jag älskar en massa andra sorters samvaro också.
Men de är mer... vanliga, kanske är ordet.
Vanliga i mitt liv.

Det fria valet

Jag är ledsen och trött och inte alls på humör för att skriva nåt egentligen. Borde sova och vakna piggare (hoppas) imorgon.

Med det skaver att Mannen skriver om mig och söker stöd (och får det) bland sina läsare.
Stöd i att min vänskap med killen jag dejtade i höstas inte är acceptabel.
Stöd och åsikter av typen att jag är en fladdrig typ som när som helst kommer att byta till honom (som om han bara står standby och väntar)
Obehag och ledsenhet.

Jag har skrivkramp och mycket av det som finns i mitt huvud nu får jag inte ur mig.
Men jag har också valt att inte skriva om det som gör mig mest ledsen och som får mig att må dåligt och få panik över sakernas tillstånd.
Allt om hur Mannen bär sig åt mot mig.
Av hänsyn men också av konflikttrötthet och feghet.
För att jag vill ha lugn och ro och inte ännu mer bråk och tjafs.
Han sätter en ton men jag sjunger inte med.

Om han förbjuder mig att ha ett "ex" (vilket jag inte tycker att en kille man dejtat 4-5 gånger är) som vän så... får han stå för det.

Det fanns inte på min karta att förbjuda honom att vara vän med Mumindalen trots "Puss mumsing"-mess och glitterblick när han pratar om hur söt hon är.

Inte för att det inte gjorde ont. Det gjorde det.
Men att förbjuda skulle vara ett nederlag för mig själv och ett svek av nåt jag tror på.
Det fria valet.

Skrivkramp

Jag har tappat mina ord. Känner sällan lust att skriva. Tiden räcker förvisso inte heller just nu. Lägenhetsfix, jobb, barn, man. Jo, det räcker.

Men. Saker att skriva om saknas ju inte, så varför får jag inte ur mig det? För att Mannen läser och har synpunkter/blir ledsen/startar diskussioner? Jo, det är en del av sanningen, men inte hela. Det är som om orden bara blir platta, utan spänst. Som om all finurlighet saknas. Lusten fattas mig.

Samma med mail. Jag känner ingen eller väldigt liten lust att skriva mail till vänner. Orkar liksom inte.

Det som mest av allt gör mig nöjd och lugn nu är måla, borra, skruva, bära. Svettas och smutsa ner mig. Äta hastigt i röran, fortsätta.

Men samtidigt finns allt där, saker som skaver och kliar, gör mig sur och trött. Och saker som gör mig glad och fin. Får mig att tro på oss.

Det handlar om slängda glassar.
Det handlar om frågor som tröttar ut.
Det handlar om självömkan och ansvar.
Det handlar om många saker.

Sen, kommer det att handla om det.
Sen när jag känner mod och lust att skriva mer.

(fast jag tror att den släppte lite nu, skrivkrampen)

Hår

Jag har ända sedan jul trotsat en av de viktigaste reglerna för en kvinna i vårt samhälle.
Jag har inte rakat mig.
Nånstans.

Det har varit lurv under armar, på ben och på muffen.
Ja, i några månader nu har det verkligen varit en muff.

Det var inte nåt medvetet experiment eller nån direkt vägran att anpassa mig.
Inte först.
Då var det mest lathet och stress
Och en envis torrklåda down under som gjorde att jag valde att låta bli att raka mig där.
För att se om det kunde hjälpa.

Men efter ett tag blev det en provokation eftersom det togs så.
En man nära mig började allt oftare påpeka att det var dags att-
Så småningom vara inte raka ordet
Eller redskapet
Utan det började skämtas om lie och machete

Jag skrattade också. Lite grand i alla fall.
Insåg att detta mitt allra mest privata inte alls är
privat.
Utan hans också
att ha åsikter om.
Och jag har låtit honom ha det.
Vem är jag?
Vem är han?

... Och håren på benen har han inte ens kommenterat.

Lev och låt leva

Jag blir så glad när jag läser detta.

Just så vill jag leva, så försöker jag leva. Svårt som bara den är det, men vilken belöning i form av ren enkel levande lycka när det går! Ett sånt flow.

Att se på andra människor som konstverk.
Se dem som de är.
Se dem för vad de är.

Måndag. Morgon

Helgen var Helg. Ja. Riktig helg. Ledigt, slappt, minimalt med hemmafixande, Mannen var hemma hos mig, alla barnen var hemma. Lugn, ro, frid. Några tjafs blev till Bra Samtal och så pratar jag ju gärna. Klokt, lyhört och innerligt. Vi enades om lite nya sätt att se på vårt Vi och det känns bra.

Nu är det måndag morgon, ungarna har just fått gröt i magen och jag är på väg till jobbet för ännu en proppfull dag. Snartsnart lugnar det sig och det ska bli skönt.

Idag skrattar jag så tårarna rinner - ja, bokstavligen - åt detta. Tack, Petter! Precis min humor. Ungarna tittar oförstående på mig och Äldsten säger torrt: jag tycker inte det är så roligt.

Hjälpas åt

Hjälpas åt. Ord vi båda använder. Så vill vi leva. I hjälpasåtkänsla.

För mig betyder det att vi (och barnen) är en enhet och i den enheten tar man hand om varandra. I den enheten får man vara sig själv. Lycklig familj, lyckligt par.

Nej, det var längesen det kändes så. Sådär... lätt och självklart. Här finns jag och du och tre små. Och vi tar hand om varann och låter varandra känna ro och trivsel. Nej, så är det ju inte. Jag har min skuld till att det inte är så. Jag är medveten och ledsen för det.

Försöker att inte gömma mig bakom att jag haft det jobbigt, att jag inte har nån egen lycklig och kärleksfull barndom att upprepa. Att mina föräldrar inte lärde mig hur man lever med en annan vuxen i en kärleksfull relation. Att min bror inte förstod var småsystrar inte är till för.

Det är som det är bara. Jag jobbar på det. Terapi var bra för mig men nu har jag inte råd att gå längre. Det är synd men insikter och klokhet går inte att äta.

Mitt i detta är jag nu. Mitt i mina brister och misstag sitter jag. Med ett bagage som både är mitt och Mannens och med den stor ledsen klump i magen över att alltid misslyckas med det jag helst av allt vill: att leva i lugn och ro och vanlig jävla vardag med min man.

Jag borde hjälpa honom genom rädslan säger han. Ja, det tycker jag att jag försöker. Jag borde vara modigare, stå för mitt och inte vara så rädd för hans reaktioner. Visst. Jag borde det. Inte börja gråta när han skäller på mig fast jag inget fel gjort. Inte gå hem när jag blir ledsen utan modigt stanna kvar. Visst.

Jag borde det.

Men kanske att han också borde ta ett större eget ansvar? Det var inte han som sa åt mig att ta kontakt med Mumindalen, det gjorde jag själv. Lite arg och rädd först men lugn och glad sen. Och så bra det blev. Och så bra det känns.

Mail

Mannen mailar:
Du säger att jag är missnöjd. Men vem vill du vara? Hur?

Jag svarar:
Jag vill vara den jag är. Den bra jag. Utan att du ska klaga och/eller påminna mig om brister eller misstag. Den jag var när vi åt lunch t ex. Jag fattar inte vad jag gjorde för fel.

Jag är en lite grubblig och ledsen person till vissa delar eftersom jag har mycket att grubbla på. Jag har ett stort behov av lugn, ensamhet, långsamhet, tystnad, ro. Jag är lugn och vänlig och vanlig och omtänksam och förekommande. En fixare och ställa-upp-are. Praktisk och ihärdig och inte så gnällig om slit och mödor. Egentligen. Det är sidor som jag trivs med och som jag uppfattar att du antingen inte gillar eller (åtminstone) inte ser är bra eller ser mig för.

Jag vill ha lugnet och ron du sa i höstas/julas att du också vill ha. Att leva i ett varmt nu och inte göra en så stor grej av "allting". Det vill jag.

Brister har jag. Ja då. Många. En del som jag hellre än de andra vill komma tillrätta med. Men även där känner jag att du "bestämmer" vilka brister jag borde fokusera på.

Rofyllt

Bland det mest vilsamma som finns
och samtidigt mest energigivande

The times they are a-changin'
Bob Dylan.
Evig favorit.
En vers.

Come mothers and fathers
Throughout the land
And don't criticize
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is Rapidly agin'.
Please get out of the new one
If you can't lend your hand
For the times they are a-changin'.

Hjulspår, hjulspår

... och så händer det igen. Hjulspåren är djupa och vi fastnar i dem. Båda två. Idag var det Mannens tur.

Vi pratade om vad vi ska göra sen, när allt runt flytt och sånt lugnat sig. Inflyttningsfest bland annat. Båda planerar det.

Jag planerar också en helg med Genus. I första hand är det henne jag ska träffa, men jag hoppas också få möjlighet att träffa Blond, en vän till Genus som jag också lärt känna nyss. Jag pratade om detta, berättade om Blond och att jag verkligen gillar henne, att vi har samma humor och så. Då sa Mannen att han hoppas att jag inte planerar att träffa Barista, för det skulle han tycka var för jobbigt. Jag sa nej, jag har inte tänkt det och ska såklart inte planera in det om du känner så. Där kunde den diskussionen stannat, vi kunde fortsatt prata om Blond eller nåt annat.

Men det blev inte så. Istället gick han ut i en lång, ledsen och arg anklagelseakt om hur oempatisk jag är som inte av mig själv tänkte på att det vore jobbigt för honom om jag träffade Barista. Kryddat med pikar om alla fel jag gjort innan.

Jag blev helt matt och ledsen och gick därfrån. Bara gick. Hem till mig och min tvättid. Han kom hit sen och han var ledsen och ångerfull och vi pratade en massa. Jag tror vi redde ut och förstår varann. Men det gör ont allt detta. Att han är så rädd och misstänksam, att hjulspåren är så djupa.

Jag tror att det är såhär: jag har mina stora brister och dem vet jag om och jobbar med, lyckas inte alltid såklart, men försöker. Sen har jag min personlighet, mitt jag som är olikt Hans jag, och det jag är nöjd och glad med själv inser jag inte vilken rätt Han har att tycka att jag ska ändra på. Eller hur Han tänker. Det är ett grundläggande skav.

Bristerna är en sak vi ska hjälpas åt med tycker jag, och det görs bäst och mest mänskligt i "bristpersonens" tempo och fokus. Man kan inte gömma ett odrägligt beteende bakom "jag är sån här". Och det vill ingen av oss göra heller.

Personligheten är nåt annat. Den är man (eller ska vara tycker jag) vald med. Om jag inte duger som den person jag i grund och botten är och vill vara (och det senare är helt centralt) så är det upp till Mannen att välja nån annan.

Vad jag menar är: jag (och Han såklart) har ett ansvar att vara öppen och rak med det jag själv är missnöjd med i min personlighet, det jag tycker är mina brister. Och även lyssna och ta in vad Han anser. Vilket bygger på att Han gör det på ett empatiskt sätt (och omvänt). Men jag har också rätt att få vara den jag är, i de delar där jag är nöjd och gillar mig själv.

Vår, snart

Nej, det är ingen, säger ingen, känsla av vår i luften. Det är kallt, isregnigt och blåser på tvären.
Ändå känner jag att våren snart är här.

Vilken dag som helst nu är den där första, när ullkappa och tjocka korviga strumpor i lager på lager plötsligt känns dammigt.

Morgonen är ljus nu, även halv sju i morse när jag cyklade till jobbet. Fåglarna sjöng och regnet kändes tunt och mjukt.

Jag längtar ingenstans utan konstaterar mest att det snart är vår.
Kappa och stövlar av, vårjacka och Converse på.
Torrt och vindigt.
Sol som plötsligt värmer.

Läste en intervju med Andreas Carlgren, som på frågan om en bra egenskap han har svarade: jag tycker sällan att något är tråkigt.

Utan att ramla över i nåt överkäckt så tycker jag att det är en ganska juste inställning. Ska jobba lite på det.

Onda händer och pirr i magen

Har flyttpackat/städat hela dagen. Kom just hem till katt, DN med kaffe och kaka som Mellan bakat och längtan efter en dusch. Slitigt är det och jävlar vad mycket saker man har som man hade glömt. Men som man ändå inte kan slänga.

Stjäl mig en paus här i mitt kök, med den nya fina kökslampan ovanför mitt huvud. Tänk att jag lyckades borra i taket, klippa av sladdarna till rätt längd och montera ihop hela alltet igen och fästa upp den snyggt och rakt och lagom högt. Jag är mäkta stolt över mig själv.

Det är lugnare i relationen och det är jag också stolt över. Känner i magen att jag nog lyckats med det svåra: att vara tydlig och inte låta någon (Mannen) kliva över mina gränser, men säga ifrån på ett kärleksfullt sätt. Vara vänlig och ömsint och förstå orsaken till hans rädsla utan att acceptera resultaten av den (dvs att han jagar mig med blåslampa och anklagar mig för saker jag är oskyldig till).

Nu ska jag sippa i mig det sista kaffet, uppdatera hygienen och sen - och det är här det lilla pirret kommer in - åka till Mannen för middag och lördagsmys med Mumindalen. Det känns nästan helt lugnt, men en liten liten fjäril flyger runt i magen. En del av mig skulle hellre stanna hemma, ligga på soffan med katten på magen och läsa en bok. I tystnaden. Jag är inte riktigt i form för nya människor.

Sipp sipp.

Trött

Jag är en trött mammakvinna idag.

Jobbet.
All skit som är kvar - fortfarande - i den gamla lägenheten.
Relationen.

Slit.
Släp.

Vill vara. Bara.
Ha det BRA.
Mysa njuta gosa äta älska drickavin
Sova.
Inte minst det.

Herregud vad jag längtar efter att sova.
Tills ingen klocka ringt men jag bara vaknar.

(Shit, vilket trist inlägg)

Fel

Jag springer som en skållad råtta idag. Äter min lunch i fikarummet (hinner inte alltid det) men det tar mindre tid än det borde. Liten pajbit, stora tuggor och man säger så...

Var hos min älskade igår. På dagen. Det var lunch och det var gråt och tjafs. Men det var också fint och nära och ömhet och himmelskt sex. Sånt som vi knappt haft sen han flyttade. Sådär vackert och skönt att jag började gråta. Av alla känslorna och av sorg över att jag kanske förlorar detta. Att det kanske ändå är för sent. Han säger att det inte är det, men allt emellanåt kommer det små hot och varningar om att-

Vi drack kaffe sen och jag kollade mailen. Killen jag dejtade i höstas hade mailat mig och Mannen fick läsa. Hann knappt kolla igenom själv ens. Det kändes rätt om än lite otäckt. Det finns inget att dölja men det var ju inte ord som var till Honom utan till mig. När jag kom hem sen skickade jag över alla mail mellan oss från de senaste veckorna så att Mannen kunde läsa.

Sen dess har han skickat 31 sms med olika frågor och anklagelser. Och ett par långa mail. Jag svarar och möter och tar mitt ansvar för det som jag kan och ska ta ansvar för. Samtidigt som jag försöker värna min intergitet.

Nej, vi har inte haft analsex.
Nej, du är inte ett andrahandsval för att han inte ville satsa.
Nej, jag längtar inte efter sex med honom.

Jag känner mig jagad och misslyckad och hur jag än gör blir det fel.
Och att självömka är också fel, jodå det vet jag.

Mitt ansvar

Vart ska man ta vägen med sig själv?

När allt jag gör blir fel.
När inget av det jag vill ha blir.
Och det är mitt eget fel. Också.

Det var slut mellan Mannen och mig i ungefär tre månader i höstas.
Under den tiden träffade jag en annan man.
Han var en vän först, en som lyssnade och höll sin hand över min när jag grät.
Han var en man sen. En som hade sex med mig på ett varsamt och lugnt sätt.
Utan krav och gnäll.
En som fick mig att känna att jag dög och fungerade.
Men han var inte en man jag ville leva mitt liv med.
Han var mittt pansar och mitt skydd
Han var den som fick mig att vakna
inse vad det var jag ville.
Vem jag ville.
Och vad jag inte ville.

Min man vill jag.
Men allt detta som är nu vill jag inte.

Jag har inte lust att ha sex.
Jag känner mig fel, stel och frusen.

Jag vill ha vänlighet,
jag vill duga och funka.
Jag vill känna att jag inte bara är en brist.

Ta ditt eget ansvar!

Säger han. Mitt eget ansvar för att sexlivet ska bli bra igen.
Mitt eget ansvar för att resa mig ur känslan av att vara en vandrande brist och källa till missnöje.

Jag tar mitt eget ansvar för min rädsla.
För att jag inte vågade berätta om mannen jag dejtade i höstas.
Jag vet att jag sårade,
jag inser vilka rädslor det skapade.

Men älskade mannen min:
Vilket är mitt ansvar för att du har klagat bort allt min självkänsla runt sex?

Söndag

Han sover i min säng. På natten, ibland. Men nu är det inte natt utan förmiddag, söndag förmiddag med kaffe och DN i köket. Flickorna leker Let's dance och han sover i min säng. Lite sjuk. Jag stoppar om honom, ställer fram ett glas vatten och två panodil. Han ler matt och säger att jag är snäll som bryr mig om honom. Jag känner mig inte snäll. Jag känner mig självklar.

Vi har grälat och gråtit och kommit överens om att vi måste skärpa oss båda två. Vi vill ju detta. Vi vill inte att detta ska gå sönder. Vi vill att vårt vackra självklara Vi ska överleva och bli starkt. Att allt skit som hänt ska tvinna ihop oss, göra och bättre, få oss att inse -.

Jodå, vi inser. Inuti inser vi en hel massa. Vi förstår hur illa vi har gjort varann och hur nära det var att det verkligen var för sent. Vi tror inte det är för sent, men vi balanserar nära.

Klä på dig och gå och kom inte hit igen.

Ja så har jag sagt. Inte för att jag vill att han ska vare sig gå eller sluta komma hem till mig, finnas i mitt liv. Utan för att det gör så ont när han sticker hål på mig med sina pikar, när inget jag gör funkar och duger. Ett skydd, ett pansar, att be honom gå. Att få vara ensam och slippa-

Men han går inte. Han sover i min säng. Och jag älskar honom för det.

Levande Hon!

Jag sitter med en kaffe i mitt nymålade kök, lyssnar på nån smörig Latinolåt på Facebook, ser min älskade dotter landa i sitt nya rum med liten kompis på besök. Mina stora barn lördagsslappar och själv ska jag också vara lite lagom lat. Kanske ta en tur till en loppis, kanske inte. Kanske packa ner mycket av det som finns kvar i gamla lyan, kanske bara lite. Vi får se. Idag är en vi-får-se-dag. Jag behöver det, sannerligen. Jag har jobbat 18 timmar om dygnet den senaste veckan, på jobbet och hemma.

Nej, jag klagar inte, det är mitt eget val och jag är nöjd såhär efteråt. Det blev fint och jag känner faktiskt redan lust att fortsätta. Trots värkande händer och ond rygg.

Relationen med min älskade man är inte på topp. Vi hamnar i hjulspåren hela tiden. Sårar varann. Kliver över och under. Blir oresonliga och dumma, stänger av och ute. Det gör ont. Skitont. Att se det finaste som hänt mig falla i bitar framför mina ögon. Jag vill rädda och laga och hoppas att jag kan. Jag vill allt men lyckas med för lite.

Rädslolögner. Nytt ord, jag tror det beskriver vad det är som blir. Kommer ur mig. Jag vill berätta alltallt men vågar inte.

Dumt. Väldigt.

Magnolia Älva Äggskal...

Smaka på orden. Visst är det vackert!

Jag har fallit pladask för reklamen. Alcros färgkollektioner är alltid kul och fina, även om inte gillar varenda kulör.

Och i den nya vita kollektionen är namnen alltså osedvanligt poetiska.

Och OJ vad jag vill måla. NU vill jag måla. Lovika i hallen, Fjäder i sovrummet.
Det passar så bra.

Jag är trött och less. Har jobbat halvt ihjäl mig, stressadt som en tok mellan olika sysslor, fått skäll och ovett för saker som inte var mitt fel. Varit en trist partner, en frånvarande mamma och en tråkig vän.

Matvanor som en singelkille på 23 (ja, jag har fördomar).
Kaffe, smörgåsar, godis.

Fan vad jag gnäller nu. Det var inte meningen. Alls.

Tillbaka til Lovika och Snö och Älva. Krisipga vita färger som ska hamna på en vägg nära mig. Flera. Åh, kul det ska bli.

Och ja just det!

Jag och hon Mumindalen/Tonträff är kompisar.
I alla fall på Facebook och i mail.
Vi har inte träffats
Men vi har mailats.

Hon är bra.
Det blir bra.
Allt blir bra.

Ja, suck och liv

Jag vill måååla.
Spackla-slipa-måla.
Jag vill till och med tvätta roller och penslar (sååå trist ju)
Så längtar jag.
Så mycket vill jag nåt annat än det jag gör just nu.

Och ändå.
När jag försjunker i Den Jävla Texten jag måste skriva och
verkligen Skriver
Så är det kul det med.

Det som inte är kul är
för lite tid
för oklart vad det ska bli
för mycket annat som inte hinns
och då inte måla i första hand
utan annat jobb
som också måste
göras
Och helst igår

Läser bloggar
Fejsbookar
Klappar katten

Och så
Skriver jag igen.

För den som liksom jag behöver en paus.
Kolla detta

Jobba nu då!

Söndagskväll i timmerkojan. Eller lägenheten på kullen dårå.

Skulle ha jobbat.
Blev inte så.
Blev ilska på en teknisk pryttel som vägrade fungera
Och på det följande koma och apati.
Ingen lust till nåt-alls.

Bad blev det.
Hårfärg blev det.
(för att täcka de små grå som börjar synas i luggen
och för att det kändes som att jag behövde det)

Tittar på min sorgliga gestalt i lägenhetens enda spegel, den i badrummet
Trötta ögon,
otränade armar
trollfrilla (med grått i)

Nej fan!
Detta duger inte.
Självömkan är lätt att ramla ner i.
Och svårt att ta sig upp ur.

Nu ska jag klä på mig min jobbsvid
Joggingbrallor i L, så stora att jag måste sitta ner.
Raggssockor.
Tekopp (nej den ska jag inte ta på mig)
Mannens kvarglömda tröja.

Och JOBBA.
Fan alltså, det ska jag.

Glad i mitt liv

Sliten, trött, stressad.
Men också: lugn, nöjd, glad.

Lördagsmiddag med Syrran och hennes familj och Humlan en kortis.
Vin och chips och schlager och rösta. På Emilia.
Nej inte jag, Yngstan.

Lek och stoj.
Glada barn.
Mera vin och möbelprat och trivsel.
Glada vuxna.

Jag är sliten, trött och stressad.
Men mitt liv är bra.
Jag är glad i mitt liv

Imorgon ska jag vakna tidigt
Åka hem
Röja lite mer
Kånka upp lite fler saker till vinden
Jobba en massa

Joggingbyxdag
Kaffe i massor-dag
Bara jag

Glad för det med

Misstro, oro

Det är svårt det där.
När oron biter sig fast och gräver i en.
När man börjar tolka tecken och tyda signaler
istället för att lyssna.
När man grottar ner sig i ledsen oro
istället för att se.

Se att det står en älskande människa där
redo att ta emot och bära
redo att älska en med hela sitt hjärta
men också ledsen över att inte bli trodd
att bli misstrodd.

Jag lever i sjuk stress just nu.
Jobbet - jobben - stressar mig
Högarna, listorna med saker som ska vara klara bara växer, bli längre.
Mailen ligger obesvarade
Jag är ensamstående mamma
i vardagen
Korta dagar på jobbet
Inget nät hemma
En lägenhet i kaos
Barn med tusen frågor och funderingar
En älskad man vars hud och doft och hela väsen fattas mig

Att mitt i detta bli misstrodd
Analyserad
Jämförd med sig själv
Med sitt lugna all-tid-i-världen-jag från julens lediga veckor
det känns tungt

Vi har pratat idag,
setts en kortis till och med
och rett ut, hoppas jag
Jag behöver inte mer stress i mitt liv
utan mindre

Pärlor

Jo, jag lever. Är bara väldigt utan internätt ett tag nu. Flytta telefonen tar en timme, flytta internet tar -håll i dig - åtta till tio dagar. Jo, det är sant.

Efter en dags väggklättrande inser jag att det är... skönt. Väldigt skönt till och med. Man hinner så mycket. Och jag har massor att hinna.

Sen. Kommer jag tillbaka. Full av kärlek till minman, minabarn och minnyalägenhet. Pärlor av olika slag. Är de.

Morgon, dagen

Packa var det. Blev det.
Ikea var det.
Mera packa.
Och ännu mera.
Det tog liksom inte slut.
De tog inte slut, sakerna.

Nu är allt där
I lilla pärlan på kullen.
Sliten och charmig är den, min nya lägenhet.
Och full med flyttlådor.
Och möbler som inte står där de borde.

Ett golv behöver slipas om
Sen nån gång.
En matta ovanpå tills vidare.
Väggar ska målas.
Snart.
På andra sidan uppackning och Stora Jobbet.

Snart ska jag börja.
Packa upp.
Ställa på rätt plats.
Bära.

Men just nu är jag här
I Mannens lägenhet.
Det är ljusgrå morgon
Jag har sovit mycket gott,
med Hans hud mot min
Jag behövde det.
Huden. Vilan.

Nu är jag inte full av energi
Det vore att ta i.
Men jag ska hugga tag snart
Bara en kopp kaffe till
först.

Älskade

Fredag.
Mys med Yngstan.
Let's dance och ostbågar.
Natta henne.
Och sen
inte kunna vänta
tills hon somnat.

Att slita av kläder
smeka nacke och kyssa hals
Längtan
som samlats under många dagar utan-
Längtan
efter hans kropp
hans doft
hans händer mot min hud
hans hud under mina händer

Älskade mannen
mannen jag älskar

Ensam igen nu
trött och lite sjuk
Men glad

Kärleksglad

Det kunde börjat bättre

Att äntligen prata. Med ord som kommer ut genom munnen, med huvudet på hans axel. I samma rum. Så mycket lättare allt blir då.

Vi har båda varit rädda och svartsjuka.
Vi har båda snokat i den andres saker.
Jag läste hans mail till henne.
Kvinnan som nu kallas Mumindalen.
Jag läste det för att det inte stämde, det han sa.
Om att bryta, bara vara vänner.
Om att inget annat än vi fanns.

Det var vid nyår och ända sedan dess har skavet, det onda, funnits i min mage.
Jag visste vad han skrev.
Om att det var jag som ville att vi skulle försöka igen.
Om att han ville det också, för barnens skull.
Om att nosa henne i nacken och ligga sked, som han inte skulle göra "just nu".

Han bad henne vänta.
Och det kan jag förstå.

Att han efter allt som hänt inte vågade lita på mig.
Det kan jag förstå.

Men att han inte har vågat stå för det.
Fast han vet vad han skrev till henne.
Att vi inte har kunnat prata om det.
Att min ledsenhet bara har avfärdats.
Att jag har kallats jobbig.

Det är det som har gjort ont.

Men vi har pratat nu.
Och jag känner att nåt har vänt.

Jag tror alldeles säkert att hon är en trevlig person
Kul, bra, klok, intressant.
Att jag och hon också kan bli vänner.
(Vilket han säger jämt)

Jag tror inte att hon är ute efter att stjäla min man.
För att jag inte tror att man kan stjäla folk.

Jag har inget emot henne.

Men hennes entré i min tillvaro-
Ja, det kunde börjat bättre.

Roller

Omvända roller. Så hastigt och oväntat saker kan bli tvärtom.

Jag har ett litet (om än mycket mindre nu) skav i magen om Mannen och Tonträff (bara det ordet, namnet han valt till henne...). Det är inget jag tänker på ofta och det är inte stort, men det finns där. En kvinna som min man känner är en tonträff är inte vem som helst, en kvinna som min man kallar mumsing är inte vem som helst. Hon är inte Humlan, vad han än säger. Och det handlar inte om honom utan om mig. För mig är det inte hundra procent tryggt och bekvämt att min man har denna vän, denna okända jättesöta mumsing. Som är en tonträff.

Jag pratade med Genus om det. Hon och Popsnöret har haft en kris, det har varit slut, och utan att gå in på detaljer så har han under en tid träffat en annan kvinna. En kvinna han kunde tänka sig att gå vidare med, en bra person, kanske en tonträff. Nu har Genus och Popsnöret bestämt sig för att göra ett nytt försök och då bryter han - förstås - med den här kvinnan. Han vill inte utsätta Genus för den oron, han vill att deras nystart ska vara ren och utan frågetecken. Trots att det var Genus som gjorde slut.

Jag tror att det är det som är pudelns kärna. Att Mannen så utan att ens vilja diskutera saken (varje gång jag nämner det tycker han att jag är jobbig) har och fördjupar sin vänrelation med Tonträff. Jag ropas in som den rädda, den med ett skav i magen, den jobbiga. Om han istället kunde öppna upp för ett prat om det rimliga-lämpliga-förossgoda (hittar inte rätt ord) med att han fortsätter ha kontakt med henne. Om han kunde säga att han förstår och att han inte träffar henne om det är jobbigt för mig... Då kunde min roll i detta istället bli den lugna, generösa, kloka som säger Det klart att du ska ha kontakt med henne och träffa henne över en fika så fort ni hittar en tid.

Men det gör han inte.

Kan jag ge själv ge mig den rollen? Kan jag bestämma själv att jag ska vara lugn och generös inse att det är jag som är min mans mumsing och tonträff?

Jag försöker. Gudarna jag inte tror på ska veta att jag försöker.

Särbo

Ja, jag är en lycklig och nöjd särbo. Han flyttade igår, mannen jag älskar och ska leva resten av mitt liv med. Han sov hos mig inatt eftersom hans nya hem bara var en massa flyttlådor och isärmonterade möbler. Det var fint att ha honom här. Men i morse gick han igen.

Jag har varit där en stund nu ikväll, ätit middag och gått husesyn bland alla pryttlar. Pratat soffkuddar och hånglat lite. Hemma igen ganska snabbt. Yngstan i badet, lite prat med Äldsten som varit på bio, en liten skvätt jobb... Och nu ska jag sova. Ensam i stora sängen. Det känns bra.

Livet känns bra.

Kropp och själ

Jag har under en tid fått (=skaffat mig) väldigt mycket feedback om mitt utseende.
Jag har befunnit mig på arenor där det varit ett av syftena.
Det är en av alla saker jag inser nu.
Jag behövde det, antar jag.
Behövde fylla på.

Jag tror inte att jag visste det först.
Det var inte min egen idé.
Men ganska snabbt.
Väldigt snabbt till och med.
Upptäckte jag det.
Att det kändes bra.
Fyllde hål.
Gav mig ett annat jag.
Ett jag som jag tyckte om.

Nu är allt sådant borta.
Bortrensat.
Jag har lärt mig ta emot, inte bli (lika) blyg och generad.
Och det är bra.

Men jag inser också att jag blivit van.
Och att jag inser att det är lättare att säga nåt uppskattande om ett utseende
än om en själ.
Det är lättare att vilja ha sex
än att verkligen älska.
I båda riktningarna.

Alla dessa tankar och insikter bildar en röra i mitt förkylda huvud.
Jag vill vara både kropp och själv
Är nog det jag vill säga.
Jag vill ha hans kropp och själv
Och att han ska vilja detsamma.

Och det tror jag han vill. Jo, faktiskt.

Snörvel

Jorå. Jag lever. Jag är bara dunderförkyld och har noll ork och inte en gnutta finurlighet i kroppen. Sov till halv tre. Såg en film - Maria full of grace - och drack en halv kopp te. Nu funderar jag på att ta med mig filten in till sängen och sova en stund till.

Eller kanske slötitta lite i en möbelkatalog. Om jag orkar hålla upp den framför ögonen.

Ja, gud vad jag självömkar nu. Jag hör det också. Fy skäms.

SÅ illa är det inte. Men det är trist och olägligt på alla de vis och jag vill faktiskt vara frisk på en gång. Jag vill vakna kl sex imorron bitti och vara kvittrande pigg och nyter (fast det är jag aldrig så tidigt.) Jag vill vara frisk. Jag vill att min kropp ska orka det jag vill.

Kryper ihop under filten och inväntar ett under.

Filt

En högst passiv bloggare är jag.
Helgen har fyllts av flyttpackande och tömning av knasiga-lägenheten-jag-aldrig-bodde-i, en liten kompis på besök hos Yngstan och en del jobb.
Är lite sjuk, ontihalsen och lite feber, men har inte tid.
Lugn vanlighet. Som det brukade vara. Innan-

Jag landar i allt mer trygghet och ro. Känner att kärleken är varm, lugn och besvarad. Allt runt omkring är fint. Vi är fina. Inget känns farligt.

Som en varm filt en kall januaridag.

Jag är varm.

Dagens dag

Underbara sol! Efter slask och kallt är det nu nästan en liten aning om vår i luften.

Idag lyssnar jag på Dark shines (Muse) på repeat. Högt. Så där tinnitushögt som jag inte brukar lyssna.

Tänker fredag. Om en månad eller så. Inflyttningsfest imorgon, allt tjejerna kommer. Men nu har jag just sagt hejdå till alla barnen och städar till hög musik.
Genus och är på väg per tåg, säkert någon mer.
Vi ska dricka vin, spåttifaja och prata prata prata. Dansa i soffan. Äta bakfyllebrunch på söndagen.

Mitt sen. Ett av dem.

Monolog

Jag är magnetiskt elektriskt kär i min man. Hans hud får mina händer att le och min mun att sjunga.

Jag får inte nog, vill vara nära hela tiden. Jag smeker och snusar och andas in hela hans underbarhet.

Det är som om jag varit bortrest, i ett främmande land, under en lång tid. Nu är jag hemma igen och det är som med svält: först när man känner doften av mat, tar den första tuggan, känner man hur hungrig man är.

Jag har smekt och rört i monolog ett tag, han har rört vid mig mindre än när det var slut (förutom när vi haft sex då). Inför mig själv har jag skyllt på hans rädsla, att han inte vågar ge fullt ut eftersom han inte litar på mig, på att jag är här på riktigt och kommer att stanna. Men nu när barnen fått veta funkar inte den "ursäkten" längre. Nu är det på riktigt, ingen av oss skulle utsätta barnen för att rycka bort vi för dem igen, nu.

Så vad är det då? Varför byts rollerna? Varför är det plötsligt jag som inte får nog av hans kropp och njuter så jag blir knottrig av att röra vid honom och ligga nära. Stå nära. Sitta i hans knä. Och varför är det han som drar sig undan, tar emot utan att ge?

Ett prat vi behöver ha. Och har. Idag.

Ingen liten lort

Modig eller rädd? Eller rentav feg?

Det finns de som tycker att jag är rädd, rentav feg, som blir vi med min man igen. Att jag kryper tillbaka in i relationell trygghet istället för att utvecklas som människa (som om det bara kan ske om man är singel, på egen hand). Att det var modigt och starkt att lämna. Många var de som peppade och hejade på när jag funderade på det och till slut "vågade" lämna.

Jag har funderat ganska mycket på allt detta. Ingen vill vara rädd och ännu mindre feg. Så det klart att det tar emot att häfta såna begrepp vid sig själv. Alla vill vi vara modiga och starka.

Så är jag en fegis? Var jag bara modig på låtsas? Ett tag, innan det blev allvar?

Eller är det modigare att erkänna att jag hade fel? Att följa mina känslor och välja den människa jag älskar. Att ge allt det vackra en chans till, jobba på det jag redan har istället för att söka efter nåt nytt. Att välja kärlek. Fast det kändes lite läskigt, fast det betydde att jag kunde bli väldigt sårad.

Och fast en massa människor kommer att säga att jag är en fegis.

Jag vet inte. Jag har inga säkra svar. Jag är rädd, ja visst är jag rädd. Hudlös.
Men jag känner mig väldigt modig också.
Jag är ingen liten lort.

Berätta?

Ska vi berätta för barnen att vi är ett par igen? Ja, såklart att vi ska! Men när?

Nu på en gång?
Eller när Han har flyttat och Yngstan har fått bo med oss varsin vecka eller nåt ditåt?
Eller ännu längre fram, när Han känner att han litar fullt ut på mig och jag inte längre är det minsta rädd att han ska ångra sig?

Vad skyddar vi dem för genom att berätta nu? Vad är vi rädda för?

En sak som oroar både mig och honom är att Yngstan inte kommer att förstå varför allt inte bara kan vara som vanligt då. Om nu mamma och pappa vill vara med varann igen, varför ska vi inte bo ihop då, alla tre, alla fem? För att vi sålt vår lägenhet? Jo, men sälj de två små då och köp en stor igen! Hur förklarar man för en liten tjej att det kanske är så att det är bra att vi inte bor ihop? Att vi kommer att ses men inte lika mycket som nu. Det är inte lätt.

De första dagarna efter vår reunion var vi överens om att inte berätta förrän vi var säkra. Barnen ska inte utsättas för nåt hattande. De ska veta vad som gäller. Men nu, när vi båda är säkra. Så känns det ju väldigt knepigt att gå runt och låtsas.

Som när jag i förmiddags kommenterade att en facebook-vän "inte längre är singel" och Yngstan undrade vad singel är.
Och jag sa När man inte är ihop med nån.
Jaha, som du och pappa då! Yngstan fattade precis.
Eh... ja, just det.

Hans blick över bordet. En blinking och ett glitter i fina ögonen när hon tittade bort.

Ja, det känns fånigt. Onödigt. Inget i världen skulle göra henne gladare just nu än att få veta. Och kanske inget i världen vara mer förvirrande än att vi ändå ska bo isär.

Hur väljer man sinnestillstånd åt sina barn?

Rädd för kärlek

Är jag en patetisk fegis?

Du är konstig, säger Mannen. Han är fortfarande lite i chock över att jag är tillbaka i vi. Han litar inte riktigt på mig, han bär på en liten rädsla för att jag ska ändra mig igen och inte vilja mer. För att han ska bli sårad igen. Han vågar inte riktigt lita och satsa.

Ibland undrar han om jag bara är rädd för ensamheten eller om det kanske är äganderätt jag visar. Så fort det dyker upp en intressant och intresserad annan vill jag ha honom tillbaka.

Jag har också undrat. Jag har utmanat mig själv och tänkt en hel massa på det. Hur är det egentligen? Rädd för ensamhet är jag inte. Jag har barnen och vännerna runt om mig och tycker dessutom om ensamhet (när den är självvald). Men äganderätten då - hur är det med den? Jo... det klart att det gör ont att se sin mans ögon glittra när han pratar om någon annan. Men kanske är det som nån sa att det är först då som man ser det fina. När jag ser honom vara sån som han var mot mig när vi hade det bra. När han såg på mig med glitterögonen, när han log bara jag kom in i rummet. Så som han gör nu. Igen.

Mannen, min älskade:
Jag är på ett sätt trygg i din kärlek men märker att jag har lätt att gå in i grubbel och undran. Läget är ju väldigt nytt, inget jag är van vid alls. Jag är rädd för kärlek. Ja, så är det. Jag är rädd och ovan. Rädd för att inte vara älskad men samtidigt rädd när jag är det. Rädd att förlora. Och rädd för det villkorade. Det som jag inbillar mig är villkorat, för att jag aldrig lärt mig att det ovillkorliga finns.

Rädd att älska också. Vet inte hur man gör. Hur man gör det lagom. Jag är vidöppen nu. Allt är blottat och jag går in med mycket mer än jag kan förlora. Jag satsar oklokt men kan inte annat. Jag älskar dig så gränslöst mycket.

Livet, det nya

Det är vardag idag. Vanlig jävla fredag faktiskt. Fast så känns det ju inte. Det är lika mycket sova till halvelva och sen lulla runt i pyjamas halva dagen som det varit ett par veckor nu. Jullov i årets version är fina grejer.

Idag måste jag jobba lite. Saker ska vara färdiga snart och är det absolut inte. Jo, jobba är kul, jag älskar mitt arbete. Men just idag... nej jag vill hellre hångla. Gå en långpromenad i sol och rimfrost. Se en film (till). Sånt.

Men jobbet måste göras. Och snart - om bara några dagar - ska vi börja packa. Röja i källaren, dela upp saker på allvar och inte bara på papper. Ringa flyttfirman. Sånt.

Livet, det nya, börjar sen. Mitt nya liv som särbo och varannan-vecka-mamma till tre barn. Ensam vuxen i nya lägenheten. Målarfärg, möbelskruvande och sex på lunchen. Så kommer det att bli. I alla fall ett tag. Annorlunda. Och bra, det med.

Dumheter

En irrationell rädsla bor i en liten vrå i min mage. (Ja, i alla fall säger min hjärna att den är irrationell.)

Magkänsla kallade Han det när han bar på oroliga funderingar.
Magkänsla är ett bra ord.
Magkänslan ska man lyssna på, säger folk.
Har både Han och jag sagt.

Men ska man det, alltid?
Kan inte magkänslan ha fel?
Kan den inte bero på litenhet,
projicering,
irrationella rädslor?

Min irrationella rädsla handlar om min man och en annan kvinna.
Om en pirrande före-första-dejten-relation som inte längre är
Som inte längre säga vara.
Men som... Ja, jag vet inte vad som-
Antagligen inget.
Antagligen bara just irrationella dumheter.