Jag är ensam hemma.
Jag smakar på orden.
Ensam.
Hemma.
Jag är.
Jag.
Inser att jag har ett stort (stort) behov av det.
Jag har aldrig bott ensam.
Jag flyttade hemifrån när jag var sexton men har inte bott ensam nånsin.
Boende med kompisar i olika slags kollektiv, en i gänget på studentkorridoren och sambo med mina barns pappor.
Har jag varit sen jag var sexton.
Och innan dess bodde jag med mamma och pappa och en bror som-
(Nej det vill jag inte skriva om nu)
Nu.
Är det bara jag och katten varannan vecka.
Den andra veckan är det fullare rulle med tre underbara barn.
Men nu är det den första sortens vecka.
Den där när det bara är jag.
Och katten.
Och gudihimlen vad jag älskar det.
Jag älskar en massa andra sorters samvaro också.
Men de är mer... vanliga, kanske är ordet.
Vanliga i mitt liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Skönt att du kan njuta av ensamheten!
Visst är det skönt!
Jag flyttade hemifrån vid samma ålder och har inte bott ensam tidigare, (i egen lägenhet iallafall). Det må vara litet och mörkt här men ack så ljuvligt.
Båda sortens veckor, på olika sätt.
"Och gudihimlen vad jag älskar det." - kunde inte beskrivit det bättre själv. :) Ibland.
ensamhet på gott och ont. ofrivillig ensamhet toppar nog det värsta i den här världen.
hoppas att du finner ro.
Skicka en kommentar