Skav. Detta skav som kan skava till. Just när som helst och nästan. För vad som helst. I den yttre världen.
Eftersom det finns där i magen. Hela tiden.
Hur länge ska det vara så?
Ska? Kommer att? Är det vi själva som bestämmer?
Ja. Det vill jag ju tro.
Igår. Mannen skickade ett porrigt sms och skrev samtidigt att han vill få såna själv med. Snart. Ville han det.
Jag kände mig klagad på och kritiserad. Tung ryggsäck där. Stor känslighet där.
Så. Jag skrev det - att jag kände mig klagad på och att jag blev ledsen.
Och. Inget om att det var gulligt, det andra.
Dumt såklart. För det var det ju.
Han fick det till att jag fick panik av hans sms. Det porriga alltså.
Vi pratade om detta under dagen och redde ut. Jag la det bakom mig. Han sa att han la det bakom sig.
Men.
När han kom hem till mig igår kväll var han "rädd för att vara sig själv, rädd att skapa panik". Bortvänd blick.
Stel.
Tyst.
Och sen kröp det fram att han också har ett skav för att jag ska åka och hälsa på Genus i helgen. Till samma stad där Barista (och Rocky) bor. Mannen vet att jag inte kommer att träffa Barista och antagligen inte Rocky heller. Ändå har han ett skav. Detta kan vi prata om, hjälpligt. Men det andra-
Ja jag vet inte...
Men vi tog oss i alla fall i kragen. Och hade sex, tyst tyst eftersom tånnisarna var vakna.
Men bra.
Som fan, faktiskt.
Bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
å vad jag känner igen för han kan vilja ha sånna där nakna bilder när det känns helt otänkbart för mig att skicka dom. när skav är.
Jag tycker ni är tappra.
Men det känns lång väg att ni borde släppa taget och gå vidare bägge två.
/UNNI
Anonym:
Det var inte bilder den här gången utan "bara" text, men sak samma. Man blir inte mer sugen på att göra det för att det finns ett underförtått krav. Tvärtom.
Unni:
Jag har försökt släppa taget, en helg höst gjorde jag det, och insåg att det var inte alls det jag ville eller behövde. Jag behöver vara mig själv och få space i min relation. Inte göra mig av med hela relationen.
Skicka en kommentar