Happy nytt!

Årets sista dag. Ett år som innehållit en massa sorg och ledsenhet och sårade människor. En vinter och vår då jag allt mer tröttnade på min relation, en majkväll hemma hos fel man, en sommar av berättad otrohet och alla frågor som följde på det, en höst av slut och nåt nytt med en annan man. Nåt kanske men inte ändå. Och såld lägenhet och köpt lägenhet.

Och en lilljulafton, till slut. En lilljulafton som blev en födelsedag.

Vi lagar mat inför nyårsbuffén hos Syrran och pussas och gosar. Ikväll får vi stoppa undan lusten att röra vid varann. Men värmen mellan oss är lugn och vacker så det gör inget. Vi vet nu, detta är vårt vi.

Jag hinner inte skriva allt jag vill, tankarna flaxar runt och landar på en massa andra ställen. Hos Yngstans mangateckningar, hos balsamicoreduktionen, hos skjortan jag lovade att stryka åt Äldsten som ska på middag ikväll (herregud, inte sa vi middag när jag var tånnis?).

Men jag återkommer. Såklart.

Gott nytt nästa år till er alla! Sålänge.

Vänner?

Vänner som bara är intresserade av att prata med och lyssna på om man gör som de råder och tipsar? Är de vänner eller vad är de?

Funderar mycket på det nu.

Jag vill inte bara bli klappad medhårs. Jag vill att mina vänner ställer jobbiga frågor och har åsikter och funderar högt. Utan det skulle jag många gånger stanna i tanken. Så det är bra.

Men det finns gränser.

När ifrågsättande blir viktigare än att lyssna och när välviljan mest handlar om att jag ska lyssna på deras råd. Då undrar jag.

Gråtmöbler

Idag har vi varit på barnlös tur runt till lite möbelaffärer. För att kolla upp en del tänkbara köp och (som en bonus) få en möjlighet att gå hand i hand och pussas utan att oroa någon.

Mysigt i all sin vanlighet.

Men det blev en gråtig eftermiddag. En stor sorg över det... onödiga kom över mig när allt blev så konkret. Ungefär samma reaktion som när Han grät sig igenom ett par timmar i Stora Elektronikaffären för någon månad sen.

Jag tycker att det ska bli roligt att inreda min egen lägenhet, har en massa idéer och trots en något begränsad budget är jag säker på att det kommer att bli bra och att jag och barnen kommer att trivas. Jag vet att det, bortsett från fakta som såld och köpt lägenhet, är nödvändigt och bra att Han och jag bor isär. Jag vet inte men hoppas och tror att vi kommer att bo ihop igen sen. Vi vill det och tror båda att det kommer att bli så.

Men idag var det nåt i mig som bara inte orkade. Orkade inte kolla på byrå till Hans hall eller ta ställning till om man ska köpa en så-länge-lampa innan man hittar den man verkligen vill ha. Det gjorde bara ont. Många gråtar blev det. Och många tröstar från fina Han.

Och nej, ingen behöver påpeka att det är jag som bestämt att vi ska flytta isär, att det var jag som ville lämna. Jag vet det redan. Men jag vet också att alla människor har rätt att ändra sig.

Tvättstugelängtan

Tvättstugan är rummet där vi ses. Där vi pratar, kramas, hånglar. Där jag gråter. Men mycket mindre nu, nästan inte alls.

Barnen vet inget och ska inte veta. Inte förrän vi är säkra har vi sagt. Men det är vi ju. Jo, men ändå... Det blir krångligt för dem, särskilt för lilla Yngstan som just vant sig vid tanken på mamma och pappa isär.

Så vi väntar. Och hånglar i tvättstugan under tiden.

Det blir mycket längtan mellan varven. Man kan ju inte sätta på tvätt hela tiden. Eller vika. Läpparna vill hans. Söker, smakar, vill inte sluta. Kroppen böjs mot hans. Händerna smeker och håller. Vill att det ska bli kväll varje dag. Men är samtidigt oerhört nöjd i nuet med alla barnen som spelar tevespel och myser och bara är nära mig.

Mest bra

Jag är frusen efter en promenad i minusgrader men varm inuti.
Barnen, de underbara, är runt omkring mig.
Det är bra.
Han har åkt iväg en stund för fika och möbelkik med Humlan.
Det är bra.
Snart är han hemma igen.
Det är också bra.

Jag trivs. Med nästan allt.

Rädslan släpper taget om mig.
Kärleken är varm och lugn.
Hans.
Min.

Jo, jag är rädd ännu.
Vet inte riktigt vad det är som händer.
Vad han vill och vågar.
Vad Tonträff egentligen betyder.
Hur det kommer att bli.
Sen.

Men just nu är det mest bra.

Jag är

Jag känner mig lugn och glad och nöjd. Som en spinnande katt. Som en varm boll av kärlek.

Det svider till av rädsla då och då. När det kommer varningar från hans vänner, människor som inte känner mig ett skvatt men som ändå har åsikter. När han blir lite vass i tonen på grund av det. Och när det kommer mail från Tonträff och han försvinner in i en bubbla där jag inte når honom, inte vill nå honom, där jag har bestämt att han ska få vistas utan att känna att jag blir ledsen över det.

Men i mig själv är jag glad och lugn.
Jag är en långklänning på julafton.
Jag är en fyndad 50-talsvas från Myrorna.
Jag är en liten lila spetstrosa.
Jag är köttbullar med rårörda lingon.
Jag är en kram till Äldsten innan han sticker ut med kompisarna.
Jag är ett levande ljus.
En spinnande katt.
En människa.
Ett liv.

Hem

Sätter på en av mina julfavoriter: Mer jul med Adolfsson & Falk. De där inledningsraderna som jag hört så många gånger förut säger mig plötsligt nåt nytt.

Jag är en lugn person
med takt och ton
måttfull och balanserad
Jag är tyst och stilla
det ska mycket till
innan jag blir exalterad

Nej, det stämmer inte.
Jag är inget av det.
Längre.
Det inser jag.

Men jag var det så länge att jag nog fortfarande tror att jag är det.
Den bild jag på nåt sätt fortfarande tror att jag sänder ut.

Blyg
Försiktig
Snäll
Stillsam
Odramatisk

Samtidigt vet jag ju att det inte stämmer
Det är inte sån jag är.
Längre.

Och det är hur jag är nu som räknas
Hur jag uppfattas
Hur jag behandlar människor
Hur jag reagerar
Hur jag agerar

Mildheten som finns i mig
Stillsamheten
Den varma långsamheten

Medan jag skriver byter CD:n spår flera gånger.
Driving home for Christmas med Chris Rea.
Att köra hem, att komma hem.

Jag är hemma.
Snart kommer han också hem.

Du. Bara så. Är det

Rädd och klar

Jag är rädd

Rädd för hjulspåren
Rädd för vardagen
Rädd för att det ska kännas bra när han träffar henne
Tonträff
För träffa henne måste han
För sin skull
För min skull
Jag vill inte att han ska gå in i nåt med mig
och ha en nyfikenhet kvar
nåt ouppfyllt
nåt som drar

Nej jag vill att han ska vara klar
Så klar man nu kan bli
Så klar som jag
känner att jag är nu

Rädd och klar

Fina nu

Gick en långpromenad till huset på kullen där jag ska bo sen. Vackra hus, parker och vindlande gångstigar, rimfrost överallt. Jag kommer att trivas där.

Det är många känslor nu. Längtan dit, till efter flytten, är ersatt av kluvenhet. Vill vara i nuet men vet att sen kommer. Och att sen också blir bra. Att sen, så som det ser ut nu, är nödvändigt. Kanske för alltid, kanske bara ett tag. Men att sen är ett annat sen än för några dagar sen. Likt och ändå helt olikt.

Ingen av oss vet hur. Vi tar det som det kommer. Vi tar det lugnt och är i fina nu.

Min väg ut

Skrev ett mail till honom. Mannen jag... dejtat? eller vad säger man? Nå, till honom som jag inte visste var jag hade och som jag inte visste vad jag ville med heller. Förklarade: detta är inte rätt och jag vill inte ses mer. Kanske kan vi vara vänner, sen.

Han blev ledsen, svarade han. Och det fattar jag ju. Men i hans svar fanns samma avmätthet som jag sett innan. Nåt säger mig att han aldrig riktigt gav detta en chans. Att han ville ha en kvinna nära och inte en så många mil bort. Begripligt såklart, om man är redo för relation. Det är han men inte jag.

Jag gav det inte heller nån chans. Stretade snarare emot. Ville egentligen inte.

Nu är det över det som aldrig var och det är inte tomt ens. Det är bara ingenting. Rent.

Vad hade jag honom till? Varför blev han nåt annat än en vän? Var han min barriär mot farliga känslor, mot ånger? Var han min väg ut?

Konstig

En hel dag som bara är min
En annandag jul
En annan dag än de som passerat
En ny dag

Jag ska äta frukost länge
Klappa Katten
Ta en långpromenad
Gå till mitt nya hem och titta
Lära känna vägen dit och allt runt omkring
Hitta

Jag ska bo där och det känns bra
Jag ska hitta hem där
Ensam
Men jag är inte ensam i livet

Jag känner så mycket ro
Och en massa rädsla också

Du är konstig!

Mannens vanligaste replik.

Ja, jag är konstig.

Du

Formativt moment.

Minne från en svår bok om vetenskapsteori. Det tog tid innan jag fattade vad det betydde. Vet inte om jag nånsin gjorde det.

Men nu vet jag. Nu finns det en rent fysisk förståelse för vad det betyder. Lilljulafton var en formativ dag. Inget är sig likt. Och ändå är allt sig likt.

En fika
En resa
Möten
Kramar och mindre av allt det farliga. Så mycket mindre att nästan inget.
Istället en massa annat.
En massa självklarhet
Så mycket att inget annat fick plats

Tårar
Så många att de inte fick plats
och aldrig tog slut.
Bara ville gråtas.

Så mycket kärlek
Så mycket känslor
Så mycket värme
Så innerligt
Så rätt
Så fint

Och så mycket rädsla
För att
fel
för sent
andra
sårar man
ju

Men det går inte
att inte
När hela kroppen bara vill ha
dig

Du. Är det.

Dagens visa

Bästa jullåten, alla kategorier, alla jular livet ut

Fem, klockan

Lipsill
Pipfisk
Gråtmört

Var jag innan
När jag kommentarpratade med några av de fina som läser här
Och några andra
Som peppade
kramade
värmde
Och torkade tårar med ord

Var jag ännu mer efter
När hans mail hade kommit och mitt svar
Och svaret på det

Gick till stan för att handla julklappar
Inte de sista som alla andra
utan de första
alla

Har inte hunnitvelatorkat

Mitt emellan lila koftor och blockljus kom två sms
Och sen ett till
Många till

Och ledsna
är vi båda

Varför är det så svårt?
För att 40 mil?
För att ofas?
För att olika?

Han landar på ett tåg strax
på väg hit

Vad nu det betyder

Rosor

Just nu. Är detta rätt.

Tomt

Jullovsmorgon. Ska visserligen jobba sen och Yngstan ska till fritis, men just nu är det lov. Hon ligger i soffan under en filt och kollar på teve. Lyxigt och lovlikt för henne, en annorlunda morgon än de vanliga stressiga.

Mörkret är fortfarande kompakt utanför mitt fönster. Jag har sovit på tok för få timmar i natt. Ledsen mage, huvudet snurrar.

Exmannen har lyssnat, kramat, frågat, funderat, kramat lite till. Det känns bra och vänskap. Viktigt.

Men sorgligt. Det andra. Tomt och dumt och sorgligt.
Som en tung utandning.

Ledsen

Om du får ett sms. Med lite längtar och vill
Fast med andra ord

Om du leker lite med dig själv sen
Om det är skönt och kul och
föder längtan

Om du skickar ett sms och berättar det
Bekräftar honom

Om du inte får nåt svar
alls
idag heller

Hur känner du dig då?

Är pinsam rätt ord?
Eller ger det honom rätt
att bara strunta?

Ledsen duger rätt bra.
Bara så.

Ledsen

Stjärnljus

Sofia Karlssons Jul i folkton snurrar i CD:n.
Det är så vackert och vemodigt och precis rätt just nu. Och precis fel.
Skulle behöva nåt annat.
Nåt som kunde få mig på partyhumör.
Nåt som kunde få mig att känna mig som nummer ett.

Starlight eller nåt.



Att nån skulle spela den för mig.
och säga du
är det
Mitt ljus
Mitt stjärnljus

Borde inte

Nej, det ska inte kännas såhär.
Oavsett vad jag är på väg till med Honom.
Oavsett vad detta är början på (för det vet vi inte) så är det en början.

Början som i
omättlighet
nyfikenhet
vill-vara-med-dig-hela-tiden

Det finns inga rätt och fel.
Det finns bara vad jag behöver.
Vad jag blir glad av
och ledsen.

Jag blir ledsen av
obesvarade sms
obesvarade mail
att det alltid (more or less) är jag som tar kontakt
att känna mig... pinsam? (ja, det är nog det ord jag söker)

Känslan av att det inte
borde vara såhär

Människor är olika.
Han och jag är kanske olika.
Han får vara som han är.
Det är inte fel,
men det passar kanske inte ihop med mig.

Jag måste ta ansvar för min egen lycka.
Eller... om man nu inte ska ta i:
Ansvar för inte gråta varje dag.

Kaffe

Fastnar med blicken på huset på andra sidan gatan. En kvinna i rosa morgonrock kommer ut på en balkong. Kaffekopp och fårskinnstofflor, tänder en morgoncigg. Eller om det är förmiddags-.

Fridfullhet. Tid.

Här på andra sidan gatan, från henne sett (fast hon inte ser mig) dricker jag mitt kaffe.
Det är ledset i magen idag.

Jag är rädd
Rädd för allt jag inte vet
Rädd för det jag vet också
För vem jag är och hur det kommer att bli

Yngstans ord, barnets nyfikenhet:

Mamma, är det alltid du som gör slut?

Ja, så har det varit två gånger, två långa förhållanden med barn har jag lämnat.

Är det mig det är fel på?
Kanske går det inte att leva ihop med mig.
Kanske kan jag inte leva med någon.
Kanske kommer det inte att gå nästa gång heller.
Kanske borde jag inte ens försöka.

Bra

Det gick bra.

Exmannens syskon med familjer var här idag. Syrran, Goa Svägerskan, Storebror och Syrrans kille. Och en himla många barn. Och våra barn.

Jag var ängslig innan de kom, visste inte hur det skulle bli. Om jag skulle känna mig utanför. Om Exmannen skulle pika mig för nåt så att jag skulle bli ledsen. Om någon av dem skulle bete sig underligt.

Inget av det blev. Det var fika och pepparkakshus och film med barnen och middag och glögg och lånad bebis och Storkusinen som sover över.

Julen med dem känns plötsligt inte längre som nåt som bara ska gå så fort som möjligt.

Det känns bra.

En lek, en hand

Ett sms
Ett till
En lek
Mot ett kakel
Kom och lek!
Nu

En hand
Som hittar
Som leker åt
En
Två

Fan alltså, två!

ABBA

Jag julstädar och lyssnar på ABBA. Yngstans favorit just nu.

Jag har alltid tyckt att ABBAs musik är lite vemodig, men nu ramlar nåt annat över mig.
En sorg över vad som hände och hurdan jag var i vintras och våras.
Då när jag var kär i en annan man än Min Man, ljög om det, var otrogen med honom.

Den här låten speciellt, i just den här versionen, påminner mig om det.



Jag sårade både Mannen och mig själv.
Fattade inte något av det då.
Men nu vet jag. Nu inser jag.

Rädd och modig

Skolavslutning idag.

En av de få dagar då man pratar med andra föräldrar än de vanliga. De där hämta hos varann och stå och hänga i hallen-mammorna och papporna.
De andra, de som inte vet om att vi ska flytta isär.
Att berätta och mötas av Nej, ska ni!?
Det som inte är nån nyhet för oss längre.

Prat om lägenhet, att bara hitta en.
Hyresrätt är ju helt kört.
Att ha råd att köpa en bostad.
Nånstans där man själv och barnen vill bo.

Inser att jag har det bra, på det sättet med.
Att jag har råd att bo så som jag och barnen vill.
Det är ett privilegium.
Det också.

Tänker på alla tjejer som inte vågar skilja sig, fast de vill, för att de inte tror att de ska klara sig.
Ekonomiskt.
Praktiskt.
Känslomässigt.

Tänker att jag också varit rädd.
Och att jag är det nu med.

Rädd att bli ensam.
Rädd att inte få känna kärlek.
Rädd att inte kunna ge barnen ett bra liv.
Rädd att inte räcka till.

Men jag är modig också.
Påminner mig om det.

nu

gå bakom mig uppför en trappa
smek mitt lår
flytta en hand
dit
fånga in mig
kyss mig i nacken
lås upp en dörr
släpp en väska
och
tryck upp mig
mot en vägg
gör det

gör det nu

Dagens visor

Lycka. Ren och skär.

Lyssnar på Jul i folkton och känner ett varmt lugn.

Katten sover bredvid mig.
Snusar på hans panna.
Han tittar upp, buffar lite på mig.
Slickar mig på näsan.

Uppriktiga förlåt kommer.
Jag vet att jag är skitjobbig.

Längtan finns.
Långa halsdukar-längtan.
Skuttiga steg-längtan.
Snart-längtan.

Lycka. Finns.

Förlåt som fan

Vad gör man när tusen förlåt inte räcker? När det inte spelar nån roll hur många gånger jag säger ja, jag bar mig illa åt på massor av sätt och jag skäms över allt det. Jag vet en del om varför, men inte allt. Jag tar mitt ansvar och du har rätt att vara ledsen.

Vad gör man när han ändå är en katatonisk, ledsen vägg som jag inte når in bakom?

Och vad gör man när natten efter en sådan kväll består av klängighet och händer där man inte vill ha dem? Som man i halvdvala plockar bort och plockar bort och som bara återvänder?

Tro mig, jag vet att jag har gjort honom illa. Jag vet att jag gjorde fel och att han har rätt att vara arg och besviken och ledsen. Det handlar inte om det. Det handlar inte om att jag duckar från skulden.

Det handlar om det totalt oförutsägbara. Mysig kvällsfika med Yngstan och en liten vän till henne byts mot en Exman som kommer hem och är sur, arg, ledsen... utan att jag gjort nånting eller ens förstår vad det är som händer. Och som sen bara fortsätter och fortsätter ösa. Vad jag säger och svarar är betydelselöst. Eller det når inte ens in. Jag är bara publik.

Det handlar om att jag är den onda, monstret, den obalanserade, den utan känslor.
Människor som inte känner mig, som inte ens orkar försöka prata med mig säger saker som... gör så jävla ont.

Ja, jag vet. Jag borde hålla mig borta från att läsa vad folk skriver på hans blogg. Jag vet att jag borde skydda mig, stå över det, veta mitt värde ändå. Ja. Och det är lätt, förstås.

Jul snart. Norén-varning.
Jul snart. Tid.

Tid

Jag tänker mycket på tid. Denna enhet som aldrig riktigt räcker till. Vrider och vänder. Såhär en vecka innan jul känns det lägligt att skriva en önskelista, även om det är jag själv och inte Tomten som fixar det hela.

Detta vill jag ha:

Tid ensam. Bara jag och Katten i en tyst lägenhet på en kulle. Komma hem från jobbet och ha timmar att göra vad jag vill med innan det är dags att sova. Ingen annan bestämmer. Jag kan skriva, måla, sy, prata i telefon... Vad jag vill. Så länge jag vill och orkar.

Tid med barnen. Middagar med alla tre. Filmmys. Tid att prata utan att en vuxen till bryter in. Tid med Mellan och Äldsten som så ofta dragit sig undan.

Tid med vänner. Bjuda hem, ses ute, komma hem till. Sova över om jag vill, ha nattgäster om jag vill. Långfika med Doktorn. Tjejfest. Jag vill ha tjejfest! Vilken kväll det skulle kunna bli. Gamla gänget, nya vännerna, tjejerna på jobbet. Nej, inga killar, sorry!

Tid med Honom. Dagar som sitter ihop. Mer än en natt i taget. Dagar utan jobb och väckarklocka. Utan tågtid att passa. Tid att hinna landa och vara i en mitt innan det är dags att inte vilja åka hem. Inte tvingas välja mellan olika fina saker för att man bara hinner det ena. Hitta lugnet och självklarheten.

En ny sommar

Sommar är det inte nu.

Tvärtom. Kall rå december. Snåla vindar och ingen snö.

Lätt att längta till sommaren då.
Inte tillbaka till utan fram till-

Förra sommaren tog jag den här bilden på en liten flicka jag tycker mycket om och en massa blå himmel och vackra blommor.

Sommar. Blir det snart igen.

En annan sommar. Ny.

Vad den bär med sig vet jag inte mycket om.

Men jag tror det blir en fin sommar.
Med liten flicka och stora pojkar.
Med mig själv och finaste människorna.
Med blommor och blå himmel.

Och en väldigt odumpad Någon.

Ja just det...

Med inspiration från Vardagslyx:

Jag möter Mellan på stan. Han tittar på mina fötter:

- Men mamma vad är det för skor?
- Mina gamla Doc Martens, hittade dem när jag röjde i källaren. Jag har inte använt dem på minst fem år.

Han tittar torrt på mig.

- Det ser nördigt ut.

Och finns

Är en del. En viktig. Finns.

Nej, det är inte lätt.
Det är många mil emellan.
Och många dagar.
Och få timmar varje gång.
Det är inte lätt.

Men alternativet... nej, det finns inte.
Inte för honom heller.

Vi finns.

Vill finnas

Bussresa hem.
Trångt, mörkt och varmt.
Ingen soldat i lurarna.
Ingen soldat alls idag.

Gråter i smyg hela vägen hem. Gömmer mig i mössan.

Han är besvärad. Det är så mycket nu, jobb och annat.
Ja, jag vet det. Vill inte ha nån förklaring eller redovisning av spenderad tid.
Det handlar absolut inte om det.

Jag vill bara finnas i hans liv så som han finns i mitt.
Jag är inte mer än såhär.
Jag orkar inte låtsas.

Tyck om mig trots halvhet och litenhet.
Var rädd om mig.
Vill jag säga.

Dumpa honom!

Vänner tillfrågas. Som alltid, ledsna dagar.

Vad ska jag göra?

Svaren kommer:
Dumpa honom!
Var med dig själv!
Utsätt inte dig för detta!
Du mår dåligt av honom och det är ingen bra signal.

Han blev oerhört sårad och ledsen när jag frågade om jag var nåt mer än ett juste ligg. Massor av bekräftelse kom. Så jag känner mig säker på att jag är det.

Men ändå får jag liksom inte plats i hans liv.
På ett sätt är jag glad för det, att han har ett liv där det är trångt.

Men samtidigt... inte.
Jag vill känna mig prioriterad.
Jag vill att han ska komma till min stad i jul och verkligen vilja träffa mig.
Att HAN ska fråga.

Det är väl det.
Att han-

Måndagsfundering

För tidigt är det, såklart.
Jag är alldeles för halv och alldeles för lite färdig med mig själv.
Han är mer klar, mer redo. Betyder inte nödvändigtvis mer redo för just mig. Men hel och klar med sig själv i alla fall.
Jag har inte alls bråttom. Vill ju egentligen inte ens.
Men vad gör man när allt känns bra?

Ja, vad gör man?
Man säger det. Man litar. Man vill.
Eller… jag då.
Jag säger som det är.
Vill inte spela något spel.
Vill inte play hard to get.

Kanske är det dumt.
Han kan ta mig för givet.
(Gör han det?)
Kanske skulle han
anstränga sig mer
prioritera mig mer
Om jag inte-

Vill jag bli sårad?
Vill jag bli ledsen?
För att jag förtjänar det?

Sover inte

Nej.

Jag sover inte. Fast jag borde. Måndagen börjar tidigt och är lång, tisdagen likaså.
Dagen är slut. Jovisst. Typ prick nu blir det måndag.
Men jag är inte klar, det fattas.
Svar fattas. Men jag bryr mig inte om det.
Eller hur?
Nej då.
Jag bryr mig inte om det.
Jag bryr mig visst om det.
Jag undrar.
Varför. Undrar jag.
Är det så svårt att säga. Till.
När dagar går. Bara... går.
Och inget blir sagt.
Jovisst, det är ok. Bra rentav.
Att inget blir sagt.

Jag vill bara inte känna att jag låtsas.
Men det gör jag.
Stark. Bryr-mig-intig. Lugn.
Är jag inte.

Lycklig?

Vad kan jag göra för att göra dig lycklig? Så frågade han idag, Exmannen, just när jag och Mellan var på väg till stan för att köpa jeans och jag inte alls hade tid att svara.

Alltså inte bara ok-trivsel-glad utan riktigt åhh-lycklig.

Jag har funderat på det under eftermiddagen. Det är ingen lätt fråga, särskilt inte eftersom det mesta mellan oss är mer eller mindre ansträngt. Men jag har som sagt funderat.

Lycka är för mig absolut inte ett konstant tillstånd ens när jag mår bra. Jag kan ofta känna trivsel och värme och stilla glädje, men lycka är mer sällsynt. Kortvarigare. Och mycket svårare att förutse. Men det är ju roligare ändå än att fundera på vad som gör mig arg eller ledsen.

Så utan inbördes ordning och utan att vara nån slags verktygslåda. Detta har åtminstone god potential att göra mig lycklig:

Frågor som inte måste besvaras, men som får mig att tänka nytt.
Uppriktig tacksamhet över att jag har tagit det mesta slitet inför fotograferingen och alla visningar.
När jag har rätt att vara tyst och enslig.
Kloka, empatiska samtal.
När han släpper taget och behandlar mig som en vän bland andra.

Sånt.

Dagens

Dagens finaste: att väcka två små snuttor i morse och få dubbla kramar.
Dagens inköp: jeans till långa, tunna Mellan. I storleken man inte tror att någon har.
Dagens låt: Each one teach one, Groundation
Dagens äckligaste godisrester: Brio frukt. Alltså, ärligt talat...
Dagens larvigaste: att jag surade över att Exmannen ville äta middag framför teven för att det var nån sport.
Dagens hånfullaste: Exmannens Jag gör faktiskt som jag vill (om middag framför teven).
Dagens tristaste: det oröjda köket efter gäster på middag igår. Hur kan sju pers använda 35 glas?
Dagena färg: lila. På randiga kuddar. Inte så 60-tal dock.
Dagens största: tvätthögen. Ska vikas sen. Kanske
Dagens vill: att Han är på msn sen.

Välkommen någon

Söndag.

Lat i myskläder och raggsockor. Lite jobb, lite längtan, lite klokprat.

Kanske en film sen, när Yngstan knoppat in. Lite godisrester.

Vi biter inte huvudet av varandra just nu. Ansträngt är det men det går. Vi har det ok.
Det har ätit en del energi, all den här sälja-lägenheten-oron.

Jag är trött och fryser och vill famnas.
Vill sova, vara varm.
Vakna, vara varm.

Jul snart. Någon kommer till min stad. En välkommen någon.
Det blir pussligt och trassligt, men det blir. Och bra blir det. Är jag säker på.

Från jordnötssås till Karlsson på taket

Jag var hos Gabbi igår. En spontan middag för att fira att lägenhet är såld och köpt. Och - såklart - för att dricka lite för mycket vin och prata prata prata.

Vi micklade ihop en jordnötssås och var mäkta stolta när den inte bara gick att äta utan faktiskt var jättegod. Rött vin i stora glas blev det och ganska många vändor ut på trappan för en cigarett eller två.

Vi pratade, som alltid, en massa om kärlek och relationer. Både det jobbiga och det underbara. Om sex och känslor.
Vi pratade om jobb. Om kris och stress och otillräcklighet. Och om lyckan i att ha ett jobb man tycker om.
Vi pratade om barnen. Och om vännerna, de gemensamma, som alltid är med oss även om de inte är i rummet.

En underbar kväll. Helt enkelt och viktigt.

Efter mat och prat och vin och lussekatt tittade jag på klockan. Trodde den var halv ett eller nåt och att det kanske var dags att ta bussem hem.

Den var tre. Inte dags att ta nån buss, de hade för länge sen slutat gå.
Det var dags att låna en tandborste och krypa ner mellan Karlsson på taket-lakanen i Gabbibarnets säng.

Somnade sött och drömde sköna drömmar. Vaknade av lussestök och tassande barnafötter på vackra trägolvet.

Fint. Alltihop.

Min jul

Jag tycker om att fotografera, har alltid gjort. Jag minns min första kamera, en liten kompaktkamera som tog bilder i formatet 9x9 cm. Små, suddiga och numera gulnade foton. Jag kan ha varit omkring 8 år när jag fick den.

Jag gick på en del fotokurser när jag var yngre, men det där med att framkalla och så fastnade aldrig.

Digitalkamera passar mig, jag gillar att ta många kort och att få se dem direkt. Jag har en helt ok kamera, men oftast blir det med mobilen jag fotar. Den är alltid med.

Vi har julstjärnor i papp, liksom de flesta andra nuförtiden. Det blev fina speglingar mot rutan med natthimlens mörker utanför.

Så tänker jag mig min jul.

Jag gråter

Jag gråter lätt. Så har det varit ända sen jag blev vuxen. Som barn var jag ett lätt barn som sällan gråt eller bråkade eller gjorde nåt väsen av mig. Men jag har lärt mig, kan man säga. Både att gråta, att bråka och att göra väsen av mig. Jag tror att det är sunt att kunna det, även om jag inser att jag blir a pain in the ass för omgivningen ibland.

Nu är jag mer avstängd mot Exmannen. Jag skyddar mig. Få människor har gjort mig så glada genom livet och få människor har gjort mig så illa och fått mig att må så dåligt. Han har den förmågan och det vet han om. Jag säger inte att han utnyttjar det, jag säger bara att jag inser att jag stänger av mot honom för att jag inte orkar bli ledsen. Detta lyckas inte alltid, ibland är jag inte förberedd när slängarna kommer och då kan försvaret för tillfället vara sänkt.

Igår hade jag ett litet samtal med Honom. Och jag grät. Det är inte intressant varför, det viktiga är att-. Han får mig att gråta, inte för att han gör mig illa utan för att han är lugn och snäll och möjlig att gråta hos. För det är en hel del som vill ut. Även om jag är väldigt glad över mycket också, så finns det en sorg över allt detta. Det är befriande att kunna gråta då. Och att det finns nån som tar emot.

Bekräftelse 2

Funderar vidare på vad det är som gjort att jag så ofta känt mig obekväm när jag har fått komplimanger. (Alltså... så ofta händer det ju inte, men ni fattar). Jag är ovan från början. I mitt barndomshem slösades det inte med beröm av något slag, allra minst när det gäller utseende.

Herregud, tösen kunde ju tro att hon var nåt. Det fick inte ske. Att tro sig vara förmer än nån annan var en stor synd.

Ja jag tar i. Och all utebliven bekräftelse berodde inte bara på det utan också på att min mamma var ovan. Hon hade inte heller fått veta att hon var älskad, söt, duktig. Mormor och morfar var snåla med orden och det gick i arv.

Jag trodde aldrig att jag var nåt. Så på det viset var min uppfostran lyckad.

Först nu, mitt i livet, vågar jag tro att jag är något. Ibland känner jag mig duktig på jobbet, verkligen känner. Ibland vågar jag lita på att människor tycker om mig. Att jag är snygg, rolig, trevlig eller nåt annat fint.

Jag är inte bara ovan vid att känna att jag är nåt. Jag är också ovan vid att ta emot. Komplimanger gör mig ofta generad. Särskilt om de rör mitt utseende. Jag blir glad inuti men vet inte hur jag ska förmedla det. Tack? Ja, det räcker. Men är så svårt.

En person i min närhet tyckte att min förra bloggtext var en stor håv. Det var inte avsikten, verkligen inte. Men det kom söta ord från Honom. Som jag tackade för. Men jag säger det gärna igen: Tack! Tack, fina du!

Bekräftelse

Jag blir inte klok på mig själv. Hjulspåren är djupa, det vet jag. Men ibland märker jag att jag kör omkring i en gegga som jag inte visste fanns.

Bekräftelse. Detta ord som skavt i min och Exmannens relation så längre. Hans jakt på min. Och min obekvämhet inför hans av mig. Hans blick på mig, hans ord om mig. Som jag inte frågade efter. Jo, klart att jag blev glad när han sa att jag är vacker och sexig, men det blev emellanåt lite svårt att ta till sig det där. Jag kunde känna mig obekväm med att han så tydligt såg mig, för det tvingade mig själv att också se. Det blev ett sånt fokus på mig och mitt utseende att jag paradoxalt nog kunde känna mig osexig.

Samma med Rocky. Vad du är vacker! Längtar efter din läckra kropp. Ord, blick. Genans inför allt det där. Obekvämt. Fast roligt också. Dubbelt.

Nu inser jag vad det har gjort med mig. Jag har blivit van. Fast jag inte är helt hemma med det, fast jag ibland t o m tycker illa om det, så har jag blivit van.

Från Honom kommer ingenting. Och det är jag ju tacksam över på ett sätt. Om det blir nåt mellan oss så är det bra, på sikt. Jag kommer att må bra av att inte ha hans blick på mig på det sättet. Men ändå – och det är här jag inser hur djupa hjulspåren är – saknar jag det. Inte ett ord har kommit. Jag vet inget alls om vad han tänker och känner när han ser mig naken, när han tittar in i mina ögon eller rufsar i mitt hår. Jo. Jag kan tänka mig, utifrån att jag vet att han tycker om mig. Men orden, blicken. Det tar emot att ens tänka det… men det fattas. Min hjärna tänker: sluta tramsa dig, det är ju detta du vill och mår bra av. Men magen svider till av ologiska men envisa funderingar.

Kedjebrev

Ja, jag gillar såna här.

1. Nämn något som gjorde dig glad igår.
Mysig lunch med min nyaste kollega.

2. Vad gjorde du kl 08 i morse?
Skjutsade Yngstan till skolan.

3. Vad gjorde du för 15 min sedan?
Jobbade.

4. Det sista du sa högt?
"Detsamma! Vi hörs imorgon" till vår mäklare.

5. Det senaste någon sa till dig?
"Ha en fin kväll!"

6. Vad var det senaste du åt?
Thaimat.

7. Vad var det senaste du köpte?
En banan till Yngstan igår.

8. Vad är det för väder hos dig nu?
Rusk

9. Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Absolut!

10. Favoritklädsel?
Klänning och stövlar.

11. Favoritlåt just nu?
Unless it's kicks, Okkervil River

12. Vad ser du om du tittar till höger?
En bukett vita tulpaner.

13. Vad gör dig glad just nu?
Att sälj och köp av lägenheter verkar gå i lås.

14. Humör just nu?
Glad.

15. Favoritgodis?
Choklad.

16. Kläder just nu?
Jeans och svart tröja, raggsockor.

17. Sommarplaner?
Inga alls ännu. Vara med barnen och må bra.

18. Morgon- eller nattmänniska?
Natt, lätt. Hatar mornar.

19. Längtar du mest efter just nu?
Värme. Mänsklig och annan.

Jul

Jul.

Ljusstakar med vitmossa och flugsvampar av papier maché.
Lussekatter i frysen.
Yngstan gnolar på julsånger mest hela tiden.


Pepparkakshus. Ska vi ha. Med Non stop på taket.
Apelsiner med nejlikor i rader. Röda band.
Lusselinnet, är det för kort i år?

Jo, det är ganska mysigt. Snart jul känns bättre än själva julen.

Fira med Exmannens familj.
Alla vet.
Om mig.
Inte om Lyckliga Paret och allt det.
Jodå, jag tar mitt ansvar för Rocky och det.
Det var jag och ingen annan som gjorde det.
Ingen tvingade mig.

Inga men.

Bara detta: julen kunde få gå fort i år.

Måndag, regn

Dagens jippi!: någon vill köpa vår lägenhet och har lagt ett bud som vi kan leva med.
Dagens nagelbitare: kommer banken att ge mig ett övergångslån?
Dagens middag: pannkakor (ja, jag fjäskar skamlöst ibland).
Dagens frisyr: K-rufs. Utan att ha-
Dagens låt: Smells like teen spirit, Nirvana
Dagens lunch: ur matlåda med jobbgrannen. Mysigt och klokt
Dagens blogg: Kukbloggen
Dagens macka: flatbröd
Dagens kläder: jeans, liten svart kofta och stor halsduk
Dagens tidning: Filter
Dagens ord: älta (ska man inte)

Det känns

Hur det känns? När Bästa släktingen, Mannens kära syrra, inte vill träffa mig? Ja, vad tror du?

Och hur känns det när Yngstan frågar Men mamma då? och mamman börjar gråta och det enda som kommer är Argument. Syrran har faktiskt rätt att-. Ja det klart att hon har. Klart. Att hon. Har.

Hur det känns? Ja. Det känns.

Idag

Frustration. Idag är en sån där dag som bara känns som en enda lång väntan på Godot.
Väntar på besked från mäklaren.
Får inte ur mig vad jag vill och känner här eftersom människor jag bryr mig om läser. Vill inte såra.
Sitter på händerna. Ska inte, ska inte. Vadå? Nej, just det. Kan inte säga det.

Och så är jag så trött. Sover illa och för lite.

Gör upp lite i taget med bilden (vems?) av hur man har det när man är sambo med sitt ex. Samma säng. Pyjamas på. Ligga sked? (En stund.) En puss? (Nej.)

Flyttar i tanken in i en sliten 60-talslägenhet på en kulle. Målar och fixar. Möbler. Nytt och gammalt.
Och sömn.
Tystnad.
Och ljud, från barn och katt.
Och vänner på besök.

Komma hem sent. Tomt. Men skönt.
Komma hem tillsammans. Skratt.
Vara kvar ensam. Bra. Det med.

Men inte nu.

Gladare, sömn

Ett varmt bad. Mycket olivolja i vattnet.
Ett mail. Ett till, flera.
Raggsockor.
Ett roligt mms.
Ett roligt youtubeklipp. Flera.

Vips ett skratt. Ett till, flera.

Värmen återvänder.
Tycker om. Omtyckt.
Svårt men lätt.

Gladare.
Men trött fortfarande. Måste sova mer. Bättre och mer.

Trött

Kall. Frusen. Ensam.

Visning nyss. Vet inget än, mäklaren ringer sen och berättar lite. Vad vet jag inte. Orkar knappt hålla tummarna längre. Vill bara sova.

Städade halva natten, sov som en sten, upp igen kl 7.

Gäspar käken ur led.
Läser bästa boken. (Ja, jag tror faktiskt att den är det - Kerstin Ekmans Guds barmhärtighet.)
Surfar lite, inga mail. Nähä.

Trött på mig själv.
Trött.

Dagens

Dagens kläder: tre nummer för stora joggingbyxor och ylleolle från Skottland (mer lagom). Plus halsduk.
Dagens syssla: skriva kontrakt. Mitt namn gånger hundra, kändes det som. Men så gärna gjorde jag det.
Dagens katt: han med den fiberpälstoviga magen.
Dagens jobb: så lite som möjligt.
Dagens hoppsan: mensen som anlände med väldig hast.
Dagens dryck: fredagsvin
Dagens lägsta: soffbordet hos mäklaren. Max 20 cm.
Dagens tröstkram 1: till Smilgrop som behöver den i dag specifikt
Dagens tröstkram 2: till Mannen som behöver den allmänt
Dagens lek: med stearinljusen på matbordet. Det GÅR inte att låta bli.

Ungar och andra

Ungar everywhere. Långa och smala tånnisar, korta nätta tjejer. Middag i stora köket. Älskade kottar och kottekompisar! (Ni hänger med ni med.)

Känner mig välsignad. Så fina mina barn är. Vilken mamma tycker inte det? Nä, såklart, ingen. Men ändå. Mina barn är finast för mig och så älskade och jag måste bara säga det högt. Och skriva det högt. (Hur skriver man högt? Med versaler?)

Och vänner. Människor. Som är så viktiga för mig. Många fler. Alla ni.

Och särskilt: fina Han som jag inte skriver om längre. Bara till. Riktiga ja, lovar!

Yes!!

De vill sälja till mig! Det gamla paret som bor i "min" lägenhet (och har gjort det i 46 år) vill sälja sitt hem till just mig. Om jag bara möter dem med ett lite högre bud (lätt att jag gör) så glömmer de övriga eventuella spekulanter och att visa ännu en gång.

Så håll tummarna nu, kära ni!

Uppdatering:
Nu är kontraktet skrivet. Med förbehållet att jag kan riva det inom en vecka om vi inte säljer nu (heller).

Känns toppen! Fin början på en helg och nu orkar jag städa ett helt slott om så krävs.

Sina egna känslor

Alla människor har rätt till sina egna känslor. Vare sig jag är arg, glad, ledsen, besviken, kär, kåt eller rädd har jag rätt att känna det jag gör. Och du. Och du.

Men det betyder inte att jag i varje läge måste säga det. Troll har ett så klokt motto när det gäller det där med vad man säger och inte.

När du känner en känsla eller tycker en sak, fundera då över:

1. Måste detta sägas (alls)?
2. Måste det sägas av mig?
3. Måste det sägas nu?

Om svar nej... ja ni fattar.

Försöker. Misslyckas. Påminner mig.

Jag har sagt en hel del onödiga saker. Frågat och undrat och påpekat.
Och med det faktiskt tagit ifrån andra människor rätten till deras känslor.
Det är inte roligt att inse.
Men det gör att jag kan bättra mig.

Ledsen. Förlåt

Jag är en ledsenskapare nu. Jag har gjort Mannen illa, det är inte nytt. Gör fortfarande, fast jag inte vill.

En annan människa, som betyder väldigt mycket, är besviken på mig. Det gör ont i hela mig.

Jag ville inte att det skulle bli såhär. Jag skäms och hoppas det gick att reda ut. Tror det.

Att skriva här är livsuppehållande för mig, jag mår bra av det. Men den som läser om sig själv här... kanske inte mår lika bra. Nej, uppenbarligen inte. Har inte bett om att vara en gestalt här. Och ska inte vara det.

Svårt med orden nu. Ledsenhetsklister.

Förlåt

Det är tungt att göra någon illa. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Hur min rädsla för att såra har lett till att jag sårat än mer.

Jag fick aldrig lära mig att ta konflikter. Bråka och tjafsa om saker skulle man inte, det var bara såna där som gjorde det. Såna som inte skötte sig. Hemma hos oss arbetade man och stod i och snackade inte. Bara. För det låg mellan raderna att de som snackade en massa och hade åsikter och tyckte olika, de jobbade inte.

Länge, länge var jag en konfliktovan mes. I många lägen är jag det fortfarande men jag har blivit bättre på att ta för mig och säga ifrån. För bra i vissa lägen. Jag säger ifrån och tar inget skit, men gör det inte alltid på ett juste sätt. Det finns en stor ledsenhet i mig över alla gånger jag blivit trampad på och tagen för given eftersom jag inte sagt till. Den har skapat ett hämndbehov som jag bara till del varit medveten om.

Jag har aldrig velat ljuga. Jag har inte fått nån kick av att ljuga. Jag har skämts. Varenda gång.

Jag vill vara sann, jag vill kunna stå för mitt liv och hur jag vill ha det. Jag vill inte behöva be om ursäkt.

Men nu har jag anledning att göra det. Så: Förlåt att jag inte berättade.

Julförkyl

20 dagar till jul. Sitter vid köksbordet och försöker jobba, men förkylning och tungt huvud.

Skrev bra igår, på den där texten som ska vara klar... sen. Inte förrän efter jul och alla helger och en hel vintermånad. Med tanke på det är den just nu inte så nära färdig som den borde, lite ångest över det kryper nära. Men allt känns ordning och reda och jag ser produkten framför mig. Bra det. Underlättar.

Mycket annat i livet ser jag inte framför mig. Underlättar inte. Men är rätt ok ändå.

Bo nånstans ska vi, barna och jag. Just nu står det en 60-talslägenhet uppe på en kulle och väntar. Säljarna ska tänka, mäklaren ska kolla upp övriga som tittat. Och vi ska sälja, inte minst.

Jobba ska jag. På vanliga jobbet men också kanske nån annanstans. Vet inget om det än. Inte om och inte var. Knappt ens hur.

Betala räkningar.
Kunna sova på nätterna.
Prata med en mamma som skriver ibland och vill att jag ska komma hem.
Inte längta.

Ska jag. Det blir bra.

Glad

Jag är glad. Ville bara säga det.

Har lunchat med Smilgrop. Morotssoppa med fetaost och gott bröd. Och en massa värme och vänlighet.

Sånt blir man inte bara mätt i magen av. Hela kroppen blir mätt och nöjd.

Hemma igen nu.
Mail från mäklaren. Yes! Jag har högsta budet. På en 60-talslägenhet i originalskick. Ja, i alla dess betydelser. Charmig och sliten.

Kidsen vill bo där. Tånnisarna byter till smalare sängar. Hellre det än.

De vill inte bo där jag kunde tänka mig, i den fina som kändes som en kyrka. Stenväggarna.

Mamma kapitulerar.

Inget fel på mig

Det är en sak jag inte förstår. Jag menar inte att skuldbelägga dig nu, men jag kan verkligen inte förstå. Hur kunde du tycka att det var fel på mig den där första tiden, när vi hade sex jämt, ville ha sex jämt, och hade det så himla bra? Varför började du klaga?

Jag vet att jag gjorde fel. Jag var omogen, liten och osäker och det var så dumt, så fel. Jag hade en massa drömmar, en massa saker jag ville göra, uppleva, med dig. Men jag var för klumpig för att säga det till dig på ett bra sätt. Vi hade det bra och jag blev ivrig och dum.

Så ungefär. Lät det i sängen igår när Mannen och jag pratade om vårt första halvår. Jag frågade lugnt och sorgset om hur det kunde komma sig och han svarade lika lugnt. Ett möte. En liten försoning.

Jag vill tro att jag kommer att uppleva bra sex och att den man jag delar upplevelsen med också tycker det. Att vi på ett ungefär är överens. Jag måste våga tro det.

Man kan prata om sex, absolut. Det är viktigt att prata. Men jag tror inte att man ska prata så mycket om det som vi har gjort. Och om man ska prata så måste det finnas mycket lyhördhet och fingertoppskänsla. Så man inte kör över varandra och befäster en samstämmighet som inte finns.

Jag känner mig återupprättad idag. Vi hade det bra, det var bra. Det var inget fel på mig.

Magen

Denna vinterbleka kroppsdel som antas kunna signalera obehag inför det vi inte bör utsätta oss för, som svider när någon är elak (eller när vi befarar att), som - om den kunde - skulle blinka rött när lögner uttalas.

Magkänsla. Ett bra ord och en hjälp i mycket. Min magkänsla har ibland hojtat högt men jag har struntat. Borde inte, men har. Som när jag satte mig på en buss en söndag i maj och åkte till en kille som inte ville ha mig där. Men som sa att han ville. Som när jag skrev på ett andrahandskontrakt på en lägenhet trots att magens hela arsenal av varningslampor blinkade.

Varför gör man sånt? Det är en viktig fråga för mig. När det gäller mig. Varför gjorde jag det? Varför lyssnade jag inte?

Nu letar jag lägenhet och använder magen. Trivsel. Här vill jag bo. Så ska det kännas. Både ute och inne och på vägen dit. Det gäller att skala bort vill-flytta-paniken och tänka på sen. Här ska jag och barnen bo sen. Alltid.

Mannen diskuterar sin magkänsla och den kan inte vare sig ta ifrån honom eller argumentera emot. Jag kan bara vara tyst. Min magkänsla säger mig nämligen att inga argument i världen kommer att få honom att lita på mig i alla fall.

Dagens

Dagens lunch: falukorv i lunchlåda (hörde att Falukorvens dag finns...)
Dagens väder: strilregn
Dagens låt: Hej älskling, Ulf Lundell. (springer uppför trapporna till dig... i en andrahandstvåa för länge sen)
Dagens sällis: Troll, min goa kollega. Lunch och möte hela eftermiddagen
Dagens kläder: dubbla tajts
Dagens sötaste: tja, snygging!
Dagens katt: den tjocka med lejonlooken
Dagens skratt: katastrofala omslag. Alltid.
Dagens önskan: en uppdatering hos Radikala mamman
Dagens ledsnaste: att mannens bror med familj inte vill träffa mig
Dagens Peter: Stormare

Ta bort

En sån där dag när jag bara vill ta bort allt och alla.

Yngstan bråkar av trötthet. Julkalendern får upp henne ur sängen men sen är det tvärstopp. Allt går i ultrarapid. Suckande mamma. Gör inte saken bättre. Sneglar på klockan och redan fem i!

Regn. Kallt strilregn. Hittar inte regnstället i den staljade hallen. Nä nä. På med långkalsonger och ut i strilet.

Jobbmöte. Oförberedd, inte hunnit. Om ett jobb jag inte ens vill ha. Tackade ja för att... ja, jag vet inte. Mes.

Saknar coolaste katten. Saknar tånnisarna. Saknar.

Och ikväll är nya visningar och sen städa. Livet är grejt.

Kär!

Åh, shit och halleluja! Jag är kär. Komplett tokkär och vill ha-galen.

I en lägenhet med tjocka stenväggar och stora fönster med djupa nischer som det går att sitta i. Inte bara går. Det vore direkt brottsligt att låta bli. Jag har råd med den, barna får plats, den ligger där den ska.

Det är bara ett problem.

Vi måste sälja den just nu inte så himla stajlade fd Lyckliga Lägenheten.

Tror ni att adventsljusstake och pepparkakor kan hjälpa?

Stort

Kan man inte bara få vara sina ord. Nån gång.
Och inte alla de man inte sagt och inte kommer att säga därför att det inte är så. För att om jag sa det så hittade jag på.

Frågetecken.

Vågade öppna min mun och min själ och berätta för Mannen att jo, kanske att det sen kommer att finnas nåt mer än vänskap mellan mig och Barista. Vågade säga att jag kanske både underdriver och överdriver. Underdriver eftersom det är så utsiktslöst och överdriver för att kompensera. Ungefär och kanske. För hur vet man?

Inget mer än det.

Men oj och hoppsan vad det blev stort och hemskt och mycket när Mannen fick smaka lite på det och grubbla igång sig. Massor av saker har såklart redan hänt och vi kan väl lika gärna berätta det för barnen på en gång.

I det läget känns det ju omåttligt lockande att berätta mer, bolla och fundera. Not.

Igen!

De drog sig ur. Våra köpare ångrade sig och letar vidare. Betyder ny visning, ny städning, ny trötthet efter en hel helg av all work and no play. Jag orkar inte. Men jo, jag orkar.

Måste bara skrika rakt ut en stund.

Snart är det jul och det betyder inte bara att klämma in sig i ett litet hus tillsammans med Mannens släkt och fira jul. Det betyder också bostadsmarknad i dvala.

Nej, det här duger inte. Redan idag ska jag börja röja. Igen.

Måndag morgon

Det är måndag morgon, den första december och snart är det jul.

Ljusstakar rotades fram ur det fullproppade källarförrådet, det blev glögg och pepparkakor i soffan och en aningens aning av julstämning infann sig, trots allt det tjafsiga och tröttande.

Julen firas i år i Mannens Barndomshem. All syskon och fastrar och mostrar och hundar och ungar och hembryggt äppelvin... Nej, inte just det senare kanske, men massor av folk i alla åldrar mellan bäbis och käpp blir det. Jag är lagom sugen. Det känns märkligt att träffa dem alla när läget är som det är. Och inte bara träffa, sådär lite kort över en lussebulle, utan bo med i flera dagar och verkligen umgås med. Det kommer säkert att bli bra men i mig finns en längtan efter något annat.

Efter såld lägenhet, köpt lägenhet, flytt och pyssel. Nya vanor, eller mina gamla. Mina egna. Jag, barnen, katten.

Jobb nu. Måndag morgon.