Min väg ut

Skrev ett mail till honom. Mannen jag... dejtat? eller vad säger man? Nå, till honom som jag inte visste var jag hade och som jag inte visste vad jag ville med heller. Förklarade: detta är inte rätt och jag vill inte ses mer. Kanske kan vi vara vänner, sen.

Han blev ledsen, svarade han. Och det fattar jag ju. Men i hans svar fanns samma avmätthet som jag sett innan. Nåt säger mig att han aldrig riktigt gav detta en chans. Att han ville ha en kvinna nära och inte en så många mil bort. Begripligt såklart, om man är redo för relation. Det är han men inte jag.

Jag gav det inte heller nån chans. Stretade snarare emot. Ville egentligen inte.

Nu är det över det som aldrig var och det är inte tomt ens. Det är bara ingenting. Rent.

Vad hade jag honom till? Varför blev han nåt annat än en vän? Var han min barriär mot farliga känslor, mot ånger? Var han min väg ut?