Gråtmöbler

Idag har vi varit på barnlös tur runt till lite möbelaffärer. För att kolla upp en del tänkbara köp och (som en bonus) få en möjlighet att gå hand i hand och pussas utan att oroa någon.

Mysigt i all sin vanlighet.

Men det blev en gråtig eftermiddag. En stor sorg över det... onödiga kom över mig när allt blev så konkret. Ungefär samma reaktion som när Han grät sig igenom ett par timmar i Stora Elektronikaffären för någon månad sen.

Jag tycker att det ska bli roligt att inreda min egen lägenhet, har en massa idéer och trots en något begränsad budget är jag säker på att det kommer att bli bra och att jag och barnen kommer att trivas. Jag vet att det, bortsett från fakta som såld och köpt lägenhet, är nödvändigt och bra att Han och jag bor isär. Jag vet inte men hoppas och tror att vi kommer att bo ihop igen sen. Vi vill det och tror båda att det kommer att bli så.

Men idag var det nåt i mig som bara inte orkade. Orkade inte kolla på byrå till Hans hall eller ta ställning till om man ska köpa en så-länge-lampa innan man hittar den man verkligen vill ha. Det gjorde bara ont. Många gråtar blev det. Och många tröstar från fina Han.

Och nej, ingen behöver påpeka att det är jag som bestämt att vi ska flytta isär, att det var jag som ville lämna. Jag vet det redan. Men jag vet också att alla människor har rätt att ändra sig.