Skrattig

Jo, men jag lever ju. Är bara inte här.
Så mycket.

Har inte fått fatt på formerna än.
Vad den här bloggen ska vara nu.
När den nya är det.
Som denna var innan.

Allt möjligt kan den bli.
Lite Bloggfrossa.
Lite Drömma.
Lite Joanna.
Glad och kär och arg, ibland.
Skrattig.
Som jag är nu.

Bråka lite

Nu är det bestämt: jag ska åka till mamma snart.
En helg helg.

Det är pirrigt i magen.
Jag hoppas att Han inte kommer att vara där.
Att hon har såpass insikt.
Men jag räknar inte med det.

Jag vet inte alls hur det kommer att bli.
Kan inte riktigt se helgen framför mig.
Så mycket jag vill säga, prata om.
Så mycket jag är rädd att säga.
Så många minnen av att bli en annan.
I det där köket.
Nån liten.
Nån som inte bråkar.
Som är rädd för att uppfattas som fel.
Som en som tror att hon är nåt.
Som en nyfiken - förveten - sort.

Men nu måste jag.
Inte bråka. Men.
Fråga. Prata.
Jo, kanske bråka lite.

Om bloggandet

Det här med att blogga. Att skriva en sån häringa offentlig dagbok och hälla ut sina tankar och grubbel till alla som vill att ta del av. Inklusive den Man man älskar och alls inte vill såra.
Det är svårt.

Ändå fortsätter jag.
Ändå fortsätter han.

Jo, vi pratar med varann. Också.
Den som till äventyrs tror att vårt hela liv levs här på Blogger har en lite för livlig fantasi för sitt eget bästa. Det händer ju en hel del i tillvaron som inte nämns här. För att det är en rätt nischad blogg jag skriver (jag mer än han) och för att jag är rädd om mitt privata, i betydelsen anonyma, jag.

Vi är såna här. Som vi verkar.
Men inte bara.
Fan att man måste säga det, liksom.

Att kommunicera

Sorg. Sorgligt.

Jag skriver dagbok på en ny blogg och det är skönt. Såklart.
Att ingen läser betyder att ingen blir sårad, att ingen ställer mig mot väggen, att det jag skriver inte blir en anledning att gräla.
Men det betyder ju också, än så länge, att ingen läser.
Ingen alls.

Det är nytt. Befriande på ett sätt.
Men också lite ensamt.

Jag kommer att vara kvar här.
Också.
Vilken blogg som blir mitt mesta ställe vet jag inte.
Det ger sig, antar jag.

Mannen tycker att det är ett problem.
Skriver att vi måste reda ut min syn på öppenhet och kommunikation.
Jag tycker att det är rätt lätt. Egentligen.
Min andra blogg är min dagbok.
Den läser ingen.

Vad det har med öppenhet att göra. Förstår jag inte riktigt.
Prata med varann ska vi förstås.
Fortsätta göra.
Fast lite mindre och mer koncentrerat.
Som att äta en dyr pralin i veckan istället för.
Billig choklad varje dag.

Ny, nån nystans

Nej. Jag kommer inte att sluta blogga. Jag kommer att skriva tills jag dör.
För jag dör annars.
Inuti.

Pretto, ja visst. Men så känns det.
Jag blir platt och torftig om jag inte skriver.
Nånstans.

Nu finns ett ställe till.
En annan blogg.
Den som vill hitta mig gör det.
Fast inte du, Mannen.
Du kan väl pliz låta bli att försöka.

Hur som haver. Idag känns det bra i magen och överallt.
Solen smeker världen och kärleken känns lätt.
Eller lättare i alla fall.

Bloggen byter skepnad

Sluta blogga om relationen. Ett förslag.

Ja. Jag fattar poängen. Absolut. För vad folk än säger så kan man inte låta bli att läsa på en blogg man har länken till och som... handlar om en själv. Där man nämns och vänds och vrids på. Där människor som aldrig har träffat en uttrycker åsikter om en. Att mina läsare skriver om mig är en sak, att de skriver om min man en helt annan. Och vice versa på hans blogg. Jag har blivit otroligt ledsen många gånger över saker som hans läsare har kostat på sig att säga om mig.

Bloggen är min dagbok. Har ersatt min dagbok. Den är min ventil, en plats där jag kan samla tankarna och fundera högt. Och som en bonus: kommentarerna. Människor som är eller har varit i min situation, som känner igen sig, som vill prata. Många är det gånger då kommentarer har fått mig att bli lugn och glad och se med andra ögon på mig själv och det som händer mig.

Nu ska min blogg bli nåt annat. Vad? Jag vet inte det. Jag vet massor av saker jag kan och vill skriva om, men behovet av att skriva om mig själv och min relation och hur jag mår försvinner ju inte. Så. Ny blogg, ny adress. Som ni får leta upp på egen hand. Kanske det blir.

Mannen min!

Jag förstår att du blev ledsen. Liksom jag är. Ledsen över att känna mig fel och som en brist, ett Problem. Orkar inte vara ett problem. Vill må bra. Så desperat vill jag det. Vill få hitta min lust i lugn och ro och utan krav på att. Det är så svårt.

Jag förstår dig med, din längtan och saknad och funderingar på om det nånsin ska bli annorlunda. Förstår dig.

Jag blir bara så provocerad och ledsen över att jag är fel. Att jag alltid, avrundat, har varit fel när det har handlat om sex. Jag skulle vilja ta det lite lugnt. Se tiden an och inte panika så mycket. Det kanske du inte tycker att du gör. Du kanske inte känner dig panikslagen eller oroad. Men det når i så fall inte riktigt mig. Jag skulle önska att sex bara inte fanns ett tag. Så att jag fick längta. Men det vet jag/tror jag inte att du går med på.

Jag vet inte hur jag ska vända. Den arga jag som är så trött på att vara fel. Som slår bakut mot att vara fel.

Det gör mig så ledsen.

Jag älskar dig och vill leva med dig, vad du än tror. Jag vill verkligen det. Och jag vill ha ett bra skönt fint sexliv med dig. Ett liv där jag har lust och känner glädje inför sex. Just nu är vi långt därifrån, tillsammans är vi det.

Brist trots

Min lust. Min bristande-

Bristande? Enligt vilken måttstock då?
Jag mår dåligt av det men varför gör jag det? För att jag med mitt villintehasex gör en människa jag älskar ledsen? Mår jag dåligt utanför skulden? Hur ska jag kunna veta?

Om jag bara inte vill ha sex och det inte påverkar nån annan. Så är väl ingen skada skedd.
Om jag bara inte vill ha sex nu. I en relation med en man som vill det. Så. Ja...
Är skada skedd.
Då är det ett Problem. Som ska åtgärdas.

Hemläxa. Har jag fått:
Onanera.
Raka dig så kommer du att fokusera.
Se film. Vuxenfilm.
Sånt.
Jovisst, kanske funkar.

Men. Samtidigt blir jag galet provocerad av att känna mig som en brist. Ett Problem.
Mitt lidande är relationellt. Jag lider inte i mig själv utan för att jag är ett problem i en relation.
För att man inte kan ha sex ensam.
Eller. Det kan man väl, men det är ett komplement och inte en ersättning.
Inte en fullgod i alla fall. När man vill vara två.

Jag blir också som feminist väldigt arg och trött på alltihop.
Vill bara sova i pyjamas med allt mitt lurv kvar.
Och inte onanera alls.
På ren trots.

Sova särbo

Han kom hem till mig igår. Sent. Efter bio.
Vi hade bestämt att han citat skulle komma och sova hos mig.
Eller det var vad jag trodde i alla fall.

Klockan var efter elva. Jag hade hunnit somna.

Han trodde-ville-längtade efter en stund av vakenhet tillsammans.
Sex kanske.
Men annars bara lite gos och hångel.

Jag.
Sov. Och ville sova.

Han.
Kunde inte sova.
Gjorde en massa annat.
Inget konstigare än ett besök på toaletten. En påslagen dator - pip. En i golvet tappad mobil. Jag vaknade till varje gång. Jag brukar kunna sova trots ljud. (Gudihimlen, jag har ju tånnisar). Men i natt kunde jag inte. Spänd. Kände kraven.

Vaknade. Somnade om.
Vaknade igen.
Kände irritationen växa.

Imorse. Ingen bra morgon. Sömnbrist i hela kroppen.

Fan att det ska vara så svårt att vara särbo.

Framtiden

Åh tystnad. Ljuva. Inuti mig tänks nya rena nakna tankar. Väckta av bokläsning för Yngstan.
Om att se fram emot framtiden. Hur gör man det? Har för länge sen slutat tänka ut nån riktning. Livet är bara... att dagar går.
Att orka. Att väja och kämpa.
Så sällan nåt som känns wow.

Att åka till mamma känns väl inte direkt wow.
Det heller.
Men det känns bra. I alla fall.

Saknar känslan av att framtiden ligger där och är bra. Liksom.

Hem

Mamma och jag.
Vi skriver brev.
Mest hon. Jag har haft skrivkrampen från helvetet just vad gäller henne.
(Kanske inte så underligt)

Men förra veckan släppte jag kraven på att brevet ska innehålla alltallt och då.
Var det lite lättare att få till det. Och få iväg det.
Med ett förslag om att ses snart. Bland annat.
Idag kom svar. Ja. Kom hem.

Hon säger så fortfarande. Hem.
Fast jag flyttade hemifrån när jag var sexton.
Och hon. Inte ens bor kvar längre. I det som jag då kallade hem.

Men jag gillar den tanken.
Att ens mamma och pappa alltid är hemma.
Var de än bor.
Hur gammal man än blir.

Where ever I lay my hat.

Så. Snart åker jag dit. Hem.

Orka

Flytta ihop?

Ska vi det?
Ska vi prata om att vi ska det?

Jag orkar inte ens tänka på att börja om nu. När det så smått börjar bli ett hem därhemma. När saker fungerar.

Sälja, köpa, bära, måla. Samsas.
Igen.

Jag blir matt och nästan gråtfärdig.
Inte för att det skulle vara motbjudande på något sätt.
Att bo ihop. Utan för att jag inte orkarvill flytta.
Vill bo där jag bor. Ett tag nu. Ett tag utan deadline.

En ambition jag har

Du har alltid så fina kläder!

Så sa hon. Min kollega. En av de där goa damerna som närmar sig pensionsåldern.
Jag blev så himla g l a d.

Kläder är som ni vet nu ett ämne som roar mig.
Både mina egna och andras och överhuvudtaget att tänka.
På kläder.
På kläders betydelse.
Seriöst och intellektuellt.
Roligt och gladande.

Det kommer mer.

Ambition

Eviga frågor

Att kunna ge. Även till den som kräver.
Det är i sanning en utmaning för mig.
Vet rätt väl varifrån den kommer. Den där grundkänslan av att ingen har rätt att göra anspråk på mig. Att jag måste få bestämma själv.

Att inte kunna stänga om sig.
Ingen dörr till mitt rum.
Ingen dörr runt min kropp.
Mitt jag.

Jag har vant mig. Övar mig.
Att ha barn gör att man övar sig.
På att vara önskad och efterfrågad. Alla tider på dygnet. Bara att släppa taget. Om det man just gör.

Men att vara efterfrågad av en vuxen är svårare.
På ett vuxet vis.
Jag har i alla fall svårt.

Att inte vara efterfrågad. Önskad men inte tagen i anspråk.
K r ä v d.
Tar fram nåt finare hos mig.
Hur mycket ska man öva sig?
Hur mycket ska man få vara som man är?

Eviga frågor.

Familjerådg

Familjerådgivning. Ska vi gå i.
Men vi drar på det, båda två.
Blanketten ligger på mitt sängbord sedan... minst en månad i alla fall.
Vi kommer inte till skott.
Vi är nog rädda båda två. Att det ska bli fel.
Jag känner att det är ett laddat område och att det finns en massa förväntningar.
Och även. Är jag rädd för att börja gräva i sånt som jag tror är överspelat och utrett.
Att det ska visa sig. Inte vara det.
Att det ska bli ännu mer relationsprat/ält. Som jag inte vill ha. Inte orkar ha.

Genus och Popsnöret gick några gånger i vintras.
De bestämde att bara prata om relationen där.
Inte hemma. Bara den timmen i veckan.
Klokt tänker jag. Klokt tänkt. Så skulle jag vilja. Att det var.
Kan det vara så?
Vad kan jag göra för att det blir så?
Prata så klokt under timmen där att det inte behövs mer?
Räcker det?
Eller vad gör man?

Koolaste katten

Ännu mera termos. Från en tevesoffa i ett land nära dig. Söt som socker, som sagt, men vad mer: killen är så självklar i situationen att man bara häpnar. Kolla koolaste katten och njut.

Lusten

Var ifrån kommer lusten? Min lust är ytterst svajig. För att tala klarspråk: jag är sällan kåt. Nästan aldrig, om sanningen ska fram. Lusten kan lockas fram och Mannen sitter inne med en del bra knep. Men kåt sådär i mig själv, i förväg om man säger, är jag aldrig. Jag längtar inte efter sex. Nånsin.

Mannen tycker om att planera och ladda inför att ha sex och vill därför gärna prata om det i förväg. Ikväll ska jag-
Han tycker om, önskar sig, att få sms med små blänkare om vad jag vill göra när vi ses.
Jag har inte särskilt svårt att se och förstå att det där kan fungera bra om bådas lust är stabil och någorlunda jämnstor. Och om man vill samma saker.
Men för mig.
Funkar det inte alls.
Jag blir stressad och spänd och känner att jag måste.
Leverera.
Och då går det tvärt inte.

Mannen är en annan nu. Jämfört med innan. Verkligen är han det.
Han är lugn och tålmodig och klagar inte.
Men mitt bagage finns där och när min lust är svajig.
Funkar det inte med planering.
Enda gångerna på sistone som jag har kännt en så där brännande, klängig lust att ha sex.
Är när det hänt helt spontant och oplanerat.
Vid tillfällen när det inte går eller.
Vi inte ska. När inga krav finns. Krav jag ställer själv. Jag vill ju. Så gärna.
Men lusten den. Är inte här.

Bara vara

Så kristallklart allt kan te sig ibland. Givet vårt bagage och vilka vi är har vi valt en riktigt dålig partner, både jag och Mannen. Men vi älskar varann och vill detta. Fast det tar emot och gör ont många gånger.

Värmen och det lätta självklara finns där. Men är ibland svårt att se. Det göms bakom att dagen inte blir som vi vill. Vi skyller på varann och blir ledsna och arga. Istället för att blunda och tänka efter.

Bara vara.

Termos

Åh har ni hört och sett?

Jag blir rakt av gumsjuk när jag ser och hör det norska bidraget till Eurovision song contest. Han är söt som socker och låten är en vitamininjektion för en indietant med ett gott öga till visor och folkmusik. Ni bara måste lyssna.

Annars bjuder dagen på kallt regn och tråkiga möten. Även idag. Men i magen är det varmt. Nu ska det förbli så - ro hit med en termos.

Och jag måste säga att Alexander Rybak hjälper till. Musik med bra termoseffekt.

Klappa

Stressar mellan möten idag och har inte ett dugg tid att blogga. Tankar snurrar surrar och kommer inte på pränt. Särskilt inte som tiden inte räcker.

Helgens underbarheter känns förminskade. Alla fina som gav så mycket energi och lust att leva och andas majluften. Men. Det är ju jag som låter det ske. Jag som tar åt mig och blir ledsen i magen. Jag som kan sluta med det.

Jag längtar hem så intensivt att det värker i mig. Hem till min lägenhet, min tystnad, min utsikt över skog och vitsippor (som säkert har blommat över nu). Ska hämta min katt hos Mannen och sen bara ligga i soffan med honom på magen hela kvällen. Och inte tänka en tanke. Bara klappa hans mage och vila i mig själv.

Underbart fel

Underbar helg. I staden där så många fina bor. Soliga gräsmattor, svala muséer, fikor i skuggan, vin på balkonger, en och annan cigg för mycket, gungade småbarn. Och samtal. Oändliga vindlande med nya och gamla vänner.

Men.

Ja, men. Mitt liv med Mannen består av men. Så känns det.
Men-et nu handlar om hans sveda i magen över att det var prick ett år sedan jag var otrogen och att det var tufft för honom att jag var tillbaka där, i samma stad samma helg. Trots att jag inte skulle träffa Rocky - och det visste Mannen om redan innan jag åkte - så står jag nu på nåt märkligt vis anklagad.

För att jag inte svarade på sms när jag satt på tåget hem (min mobil hade laddat ur)
För att jag inte svarade på den upprepade frågan om jag skulle träffa Rocky (vilken jag redan hade svarat på)
För att Mannen har fått för sig att Genus och Popsnöret inte vill träffa honom.
På det stora hela taget för att jag alls åkte dit istället för att sitta och hålla hans hand och trösta honom för att det var den helgen.

Är det rimligt? Är jag elak och ego som känner mig trött och matt av allt? Borde jag nåt jag inte gjort? Gjorde jag nåt jag inte borde?

Vad är det för fel?