Morgon, dagen

Packa var det. Blev det.
Ikea var det.
Mera packa.
Och ännu mera.
Det tog liksom inte slut.
De tog inte slut, sakerna.

Nu är allt där
I lilla pärlan på kullen.
Sliten och charmig är den, min nya lägenhet.
Och full med flyttlådor.
Och möbler som inte står där de borde.

Ett golv behöver slipas om
Sen nån gång.
En matta ovanpå tills vidare.
Väggar ska målas.
Snart.
På andra sidan uppackning och Stora Jobbet.

Snart ska jag börja.
Packa upp.
Ställa på rätt plats.
Bära.

Men just nu är jag här
I Mannens lägenhet.
Det är ljusgrå morgon
Jag har sovit mycket gott,
med Hans hud mot min
Jag behövde det.
Huden. Vilan.

Nu är jag inte full av energi
Det vore att ta i.
Men jag ska hugga tag snart
Bara en kopp kaffe till
först.

Älskade

Fredag.
Mys med Yngstan.
Let's dance och ostbågar.
Natta henne.
Och sen
inte kunna vänta
tills hon somnat.

Att slita av kläder
smeka nacke och kyssa hals
Längtan
som samlats under många dagar utan-
Längtan
efter hans kropp
hans doft
hans händer mot min hud
hans hud under mina händer

Älskade mannen
mannen jag älskar

Ensam igen nu
trött och lite sjuk
Men glad

Kärleksglad

Det kunde börjat bättre

Att äntligen prata. Med ord som kommer ut genom munnen, med huvudet på hans axel. I samma rum. Så mycket lättare allt blir då.

Vi har båda varit rädda och svartsjuka.
Vi har båda snokat i den andres saker.
Jag läste hans mail till henne.
Kvinnan som nu kallas Mumindalen.
Jag läste det för att det inte stämde, det han sa.
Om att bryta, bara vara vänner.
Om att inget annat än vi fanns.

Det var vid nyår och ända sedan dess har skavet, det onda, funnits i min mage.
Jag visste vad han skrev.
Om att det var jag som ville att vi skulle försöka igen.
Om att han ville det också, för barnens skull.
Om att nosa henne i nacken och ligga sked, som han inte skulle göra "just nu".

Han bad henne vänta.
Och det kan jag förstå.

Att han efter allt som hänt inte vågade lita på mig.
Det kan jag förstå.

Men att han inte har vågat stå för det.
Fast han vet vad han skrev till henne.
Att vi inte har kunnat prata om det.
Att min ledsenhet bara har avfärdats.
Att jag har kallats jobbig.

Det är det som har gjort ont.

Men vi har pratat nu.
Och jag känner att nåt har vänt.

Jag tror alldeles säkert att hon är en trevlig person
Kul, bra, klok, intressant.
Att jag och hon också kan bli vänner.
(Vilket han säger jämt)

Jag tror inte att hon är ute efter att stjäla min man.
För att jag inte tror att man kan stjäla folk.

Jag har inget emot henne.

Men hennes entré i min tillvaro-
Ja, det kunde börjat bättre.

Roller

Omvända roller. Så hastigt och oväntat saker kan bli tvärtom.

Jag har ett litet (om än mycket mindre nu) skav i magen om Mannen och Tonträff (bara det ordet, namnet han valt till henne...). Det är inget jag tänker på ofta och det är inte stort, men det finns där. En kvinna som min man känner är en tonträff är inte vem som helst, en kvinna som min man kallar mumsing är inte vem som helst. Hon är inte Humlan, vad han än säger. Och det handlar inte om honom utan om mig. För mig är det inte hundra procent tryggt och bekvämt att min man har denna vän, denna okända jättesöta mumsing. Som är en tonträff.

Jag pratade med Genus om det. Hon och Popsnöret har haft en kris, det har varit slut, och utan att gå in på detaljer så har han under en tid träffat en annan kvinna. En kvinna han kunde tänka sig att gå vidare med, en bra person, kanske en tonträff. Nu har Genus och Popsnöret bestämt sig för att göra ett nytt försök och då bryter han - förstås - med den här kvinnan. Han vill inte utsätta Genus för den oron, han vill att deras nystart ska vara ren och utan frågetecken. Trots att det var Genus som gjorde slut.

Jag tror att det är det som är pudelns kärna. Att Mannen så utan att ens vilja diskutera saken (varje gång jag nämner det tycker han att jag är jobbig) har och fördjupar sin vänrelation med Tonträff. Jag ropas in som den rädda, den med ett skav i magen, den jobbiga. Om han istället kunde öppna upp för ett prat om det rimliga-lämpliga-förossgoda (hittar inte rätt ord) med att han fortsätter ha kontakt med henne. Om han kunde säga att han förstår och att han inte träffar henne om det är jobbigt för mig... Då kunde min roll i detta istället bli den lugna, generösa, kloka som säger Det klart att du ska ha kontakt med henne och träffa henne över en fika så fort ni hittar en tid.

Men det gör han inte.

Kan jag ge själv ge mig den rollen? Kan jag bestämma själv att jag ska vara lugn och generös inse att det är jag som är min mans mumsing och tonträff?

Jag försöker. Gudarna jag inte tror på ska veta att jag försöker.

Särbo

Ja, jag är en lycklig och nöjd särbo. Han flyttade igår, mannen jag älskar och ska leva resten av mitt liv med. Han sov hos mig inatt eftersom hans nya hem bara var en massa flyttlådor och isärmonterade möbler. Det var fint att ha honom här. Men i morse gick han igen.

Jag har varit där en stund nu ikväll, ätit middag och gått husesyn bland alla pryttlar. Pratat soffkuddar och hånglat lite. Hemma igen ganska snabbt. Yngstan i badet, lite prat med Äldsten som varit på bio, en liten skvätt jobb... Och nu ska jag sova. Ensam i stora sängen. Det känns bra.

Livet känns bra.

Kropp och själ

Jag har under en tid fått (=skaffat mig) väldigt mycket feedback om mitt utseende.
Jag har befunnit mig på arenor där det varit ett av syftena.
Det är en av alla saker jag inser nu.
Jag behövde det, antar jag.
Behövde fylla på.

Jag tror inte att jag visste det först.
Det var inte min egen idé.
Men ganska snabbt.
Väldigt snabbt till och med.
Upptäckte jag det.
Att det kändes bra.
Fyllde hål.
Gav mig ett annat jag.
Ett jag som jag tyckte om.

Nu är allt sådant borta.
Bortrensat.
Jag har lärt mig ta emot, inte bli (lika) blyg och generad.
Och det är bra.

Men jag inser också att jag blivit van.
Och att jag inser att det är lättare att säga nåt uppskattande om ett utseende
än om en själ.
Det är lättare att vilja ha sex
än att verkligen älska.
I båda riktningarna.

Alla dessa tankar och insikter bildar en röra i mitt förkylda huvud.
Jag vill vara både kropp och själv
Är nog det jag vill säga.
Jag vill ha hans kropp och själv
Och att han ska vilja detsamma.

Och det tror jag han vill. Jo, faktiskt.

Snörvel

Jorå. Jag lever. Jag är bara dunderförkyld och har noll ork och inte en gnutta finurlighet i kroppen. Sov till halv tre. Såg en film - Maria full of grace - och drack en halv kopp te. Nu funderar jag på att ta med mig filten in till sängen och sova en stund till.

Eller kanske slötitta lite i en möbelkatalog. Om jag orkar hålla upp den framför ögonen.

Ja, gud vad jag självömkar nu. Jag hör det också. Fy skäms.

SÅ illa är det inte. Men det är trist och olägligt på alla de vis och jag vill faktiskt vara frisk på en gång. Jag vill vakna kl sex imorron bitti och vara kvittrande pigg och nyter (fast det är jag aldrig så tidigt.) Jag vill vara frisk. Jag vill att min kropp ska orka det jag vill.

Kryper ihop under filten och inväntar ett under.

Filt

En högst passiv bloggare är jag.
Helgen har fyllts av flyttpackande och tömning av knasiga-lägenheten-jag-aldrig-bodde-i, en liten kompis på besök hos Yngstan och en del jobb.
Är lite sjuk, ontihalsen och lite feber, men har inte tid.
Lugn vanlighet. Som det brukade vara. Innan-

Jag landar i allt mer trygghet och ro. Känner att kärleken är varm, lugn och besvarad. Allt runt omkring är fint. Vi är fina. Inget känns farligt.

Som en varm filt en kall januaridag.

Jag är varm.

Dagens dag

Underbara sol! Efter slask och kallt är det nu nästan en liten aning om vår i luften.

Idag lyssnar jag på Dark shines (Muse) på repeat. Högt. Så där tinnitushögt som jag inte brukar lyssna.

Tänker fredag. Om en månad eller så. Inflyttningsfest imorgon, allt tjejerna kommer. Men nu har jag just sagt hejdå till alla barnen och städar till hög musik.
Genus och är på väg per tåg, säkert någon mer.
Vi ska dricka vin, spåttifaja och prata prata prata. Dansa i soffan. Äta bakfyllebrunch på söndagen.

Mitt sen. Ett av dem.

Monolog

Jag är magnetiskt elektriskt kär i min man. Hans hud får mina händer att le och min mun att sjunga.

Jag får inte nog, vill vara nära hela tiden. Jag smeker och snusar och andas in hela hans underbarhet.

Det är som om jag varit bortrest, i ett främmande land, under en lång tid. Nu är jag hemma igen och det är som med svält: först när man känner doften av mat, tar den första tuggan, känner man hur hungrig man är.

Jag har smekt och rört i monolog ett tag, han har rört vid mig mindre än när det var slut (förutom när vi haft sex då). Inför mig själv har jag skyllt på hans rädsla, att han inte vågar ge fullt ut eftersom han inte litar på mig, på att jag är här på riktigt och kommer att stanna. Men nu när barnen fått veta funkar inte den "ursäkten" längre. Nu är det på riktigt, ingen av oss skulle utsätta barnen för att rycka bort vi för dem igen, nu.

Så vad är det då? Varför byts rollerna? Varför är det plötsligt jag som inte får nog av hans kropp och njuter så jag blir knottrig av att röra vid honom och ligga nära. Stå nära. Sitta i hans knä. Och varför är det han som drar sig undan, tar emot utan att ge?

Ett prat vi behöver ha. Och har. Idag.

Ingen liten lort

Modig eller rädd? Eller rentav feg?

Det finns de som tycker att jag är rädd, rentav feg, som blir vi med min man igen. Att jag kryper tillbaka in i relationell trygghet istället för att utvecklas som människa (som om det bara kan ske om man är singel, på egen hand). Att det var modigt och starkt att lämna. Många var de som peppade och hejade på när jag funderade på det och till slut "vågade" lämna.

Jag har funderat ganska mycket på allt detta. Ingen vill vara rädd och ännu mindre feg. Så det klart att det tar emot att häfta såna begrepp vid sig själv. Alla vill vi vara modiga och starka.

Så är jag en fegis? Var jag bara modig på låtsas? Ett tag, innan det blev allvar?

Eller är det modigare att erkänna att jag hade fel? Att följa mina känslor och välja den människa jag älskar. Att ge allt det vackra en chans till, jobba på det jag redan har istället för att söka efter nåt nytt. Att välja kärlek. Fast det kändes lite läskigt, fast det betydde att jag kunde bli väldigt sårad.

Och fast en massa människor kommer att säga att jag är en fegis.

Jag vet inte. Jag har inga säkra svar. Jag är rädd, ja visst är jag rädd. Hudlös.
Men jag känner mig väldigt modig också.
Jag är ingen liten lort.

Berätta?

Ska vi berätta för barnen att vi är ett par igen? Ja, såklart att vi ska! Men när?

Nu på en gång?
Eller när Han har flyttat och Yngstan har fått bo med oss varsin vecka eller nåt ditåt?
Eller ännu längre fram, när Han känner att han litar fullt ut på mig och jag inte längre är det minsta rädd att han ska ångra sig?

Vad skyddar vi dem för genom att berätta nu? Vad är vi rädda för?

En sak som oroar både mig och honom är att Yngstan inte kommer att förstå varför allt inte bara kan vara som vanligt då. Om nu mamma och pappa vill vara med varann igen, varför ska vi inte bo ihop då, alla tre, alla fem? För att vi sålt vår lägenhet? Jo, men sälj de två små då och köp en stor igen! Hur förklarar man för en liten tjej att det kanske är så att det är bra att vi inte bor ihop? Att vi kommer att ses men inte lika mycket som nu. Det är inte lätt.

De första dagarna efter vår reunion var vi överens om att inte berätta förrän vi var säkra. Barnen ska inte utsättas för nåt hattande. De ska veta vad som gäller. Men nu, när vi båda är säkra. Så känns det ju väldigt knepigt att gå runt och låtsas.

Som när jag i förmiddags kommenterade att en facebook-vän "inte längre är singel" och Yngstan undrade vad singel är.
Och jag sa När man inte är ihop med nån.
Jaha, som du och pappa då! Yngstan fattade precis.
Eh... ja, just det.

Hans blick över bordet. En blinking och ett glitter i fina ögonen när hon tittade bort.

Ja, det känns fånigt. Onödigt. Inget i världen skulle göra henne gladare just nu än att få veta. Och kanske inget i världen vara mer förvirrande än att vi ändå ska bo isär.

Hur väljer man sinnestillstånd åt sina barn?

Rädd för kärlek

Är jag en patetisk fegis?

Du är konstig, säger Mannen. Han är fortfarande lite i chock över att jag är tillbaka i vi. Han litar inte riktigt på mig, han bär på en liten rädsla för att jag ska ändra mig igen och inte vilja mer. För att han ska bli sårad igen. Han vågar inte riktigt lita och satsa.

Ibland undrar han om jag bara är rädd för ensamheten eller om det kanske är äganderätt jag visar. Så fort det dyker upp en intressant och intresserad annan vill jag ha honom tillbaka.

Jag har också undrat. Jag har utmanat mig själv och tänkt en hel massa på det. Hur är det egentligen? Rädd för ensamhet är jag inte. Jag har barnen och vännerna runt om mig och tycker dessutom om ensamhet (när den är självvald). Men äganderätten då - hur är det med den? Jo... det klart att det gör ont att se sin mans ögon glittra när han pratar om någon annan. Men kanske är det som nån sa att det är först då som man ser det fina. När jag ser honom vara sån som han var mot mig när vi hade det bra. När han såg på mig med glitterögonen, när han log bara jag kom in i rummet. Så som han gör nu. Igen.

Mannen, min älskade:
Jag är på ett sätt trygg i din kärlek men märker att jag har lätt att gå in i grubbel och undran. Läget är ju väldigt nytt, inget jag är van vid alls. Jag är rädd för kärlek. Ja, så är det. Jag är rädd och ovan. Rädd för att inte vara älskad men samtidigt rädd när jag är det. Rädd att förlora. Och rädd för det villkorade. Det som jag inbillar mig är villkorat, för att jag aldrig lärt mig att det ovillkorliga finns.

Rädd att älska också. Vet inte hur man gör. Hur man gör det lagom. Jag är vidöppen nu. Allt är blottat och jag går in med mycket mer än jag kan förlora. Jag satsar oklokt men kan inte annat. Jag älskar dig så gränslöst mycket.

Livet, det nya

Det är vardag idag. Vanlig jävla fredag faktiskt. Fast så känns det ju inte. Det är lika mycket sova till halvelva och sen lulla runt i pyjamas halva dagen som det varit ett par veckor nu. Jullov i årets version är fina grejer.

Idag måste jag jobba lite. Saker ska vara färdiga snart och är det absolut inte. Jo, jobba är kul, jag älskar mitt arbete. Men just idag... nej jag vill hellre hångla. Gå en långpromenad i sol och rimfrost. Se en film (till). Sånt.

Men jobbet måste göras. Och snart - om bara några dagar - ska vi börja packa. Röja i källaren, dela upp saker på allvar och inte bara på papper. Ringa flyttfirman. Sånt.

Livet, det nya, börjar sen. Mitt nya liv som särbo och varannan-vecka-mamma till tre barn. Ensam vuxen i nya lägenheten. Målarfärg, möbelskruvande och sex på lunchen. Så kommer det att bli. I alla fall ett tag. Annorlunda. Och bra, det med.

Dumheter

En irrationell rädsla bor i en liten vrå i min mage. (Ja, i alla fall säger min hjärna att den är irrationell.)

Magkänsla kallade Han det när han bar på oroliga funderingar.
Magkänsla är ett bra ord.
Magkänslan ska man lyssna på, säger folk.
Har både Han och jag sagt.

Men ska man det, alltid?
Kan inte magkänslan ha fel?
Kan den inte bero på litenhet,
projicering,
irrationella rädslor?

Min irrationella rädsla handlar om min man och en annan kvinna.
Om en pirrande före-första-dejten-relation som inte längre är
Som inte längre säga vara.
Men som... Ja, jag vet inte vad som-
Antagligen inget.
Antagligen bara just irrationella dumheter.