Snyggt och inte

Åh jösses.

Har varit en vända på stan och trängts lite med folk. Och sett några till saker som jag inte tycker är snyggt. Men också en hel del som är snyggt. I mina ögon.

Och funderat på hur man cyklar med nya väskan som har för kort rem för att man ska kunna hänga den tvärs över bröstet som en gammaldags skolväska. Och för lång för att det ska gå att bara hänga den på styret á la tant på cykeltur. I kombo med en påse innehållandes en present till Genus blev det tvärt omöjligt.

Men tillbaka till det inte-snygga. Listar.
- uppsatt löshår, så att man ser limkorvarna.
- ostkantshälar i sandaler.
- strumpor i sandalerna. Fult på alla mellan 3 och 75.
- förrahelgen-nagellack.

Men. Samtidigt. Dock.
Det är just sånt här som gör att jag älskar människor. Att de - vi, jag, du - är sådär osnygga. Går ut och ser ut så. Kan med liksom. Det är allmängiltigt och skönt. Som när jag hasar upp till min lokala lilla ica i pyjamasbrallor och Mannens förstora munktröja och handlar mjölk. Och säkert kan hamna på nåns lista över fulheter.

Och det snygga då?
Åh, massor.
Kjolar, alla längder från knät och neråt.
Höga byxor, med många knappar framtill. Gärna dubbla rader.
Flätor. Långa.
Träskor. Blommiga, svarta, läderbruna.
Små blusar.
Klädda knappar.
Sjalar. Tunna, mönster eller enfärgs-. Tajt om halsen eller löst.

Till. Exempel.

Jämfört med Laika

Man måste jämföra sa Anton Glanzelius i Mitt liv som hund.
Man måste jämföra hur man själv har det med hur andra har det, så att man inser att man har det rätt bra. Ändå. Var budskapet. Trots döende mamma och elak storebror kan livet vara ok. Om man jämför, ser att andra har det värre.

Men man att jämföra sig själv med andra är ofta destruktivt. Att bli jämförd ännu mera så.

Det kan göra mig vilsen.
Få mig att känna mig otillräcklig som inte-
Göra att min självkänsla svajar.
(Kanske att jag borde-. Jo, absolut, det måste jag)

När jag nu landar mer och mer i mig själv.
Försöker kombinera att vara sann mot mig själv.
Med att inte begära något av Mannen som han inte kan ge mig.
(Och det går ganska bra)
Då är tiden att göra mig av med minnen av jämförelser.
Som sårat.

Och när jag gör det, minns dem för att kunna städa bort dem.
Avväpna dem.
Inser jag att väldigt mycket handlar om en sak.

Att jag är mindre spontan än-.
Att jag är mindre flamsig och fnissig än-.
Att jag tar färre initiativ än-.
Och. Så vidare.

Det intressanta är inte vem jag jämförs med.
Det behöver inte ens finnas en levande person, i närheten, som är det jag inte är.

Det intressanta är alla dessa egenskaper jag påståtts inte ha.
Om det är så.
Och om det i så fall är något fel.
På mig.

I mina ögon

Jag läser och njuter av bloggar om kläder, smycken, skor och... prylar i största allmänhet. Särskilt om det handlar om vintage och loppisfynd och udda design.

Det är en av de saker jag skulle vilja ägna mig mer åt här. Om jag kunde komma på nåt bra sätt... Jag kan inte vare sig skriva om eller (ännu mindre såklart) visa bilder av mina egna kläder och saker. Jag vågar knappt ens skriva om vad jag tycker är snyggt.

Men. Jag kan ju skriva om vad jag inte tycker är snyggt. Vad som aldrig kommer att (miss-)pryda min kropp. Eller mitt hem. Och om stilar i vid mening. Och det fascinerande i att kropp och stil samspelar.

Igår när jag cyklade hem såg jag en kvinna i ett plagg som tillhör den där aldrig-kategorin: en kritvit tröja, stickad i halvgrovt, merciserat bomullsgarn och med asymmetrisk krage. Jag ryser. Och idag på bussen en annan kandidat: en kortärmad kavaj. Också kritvit.

Nu funderar jag på om det är så att jag har svårt för färgen kritvit. Eller om det är plagget som sådant, oavsett färg. Eller. Om det månne är människan som bär plagget det ser ut att vara fel på. I mina ögon då.

Skav och bra

Skav. Detta skav som kan skava till. Just när som helst och nästan. För vad som helst. I den yttre världen.
Eftersom det finns där i magen. Hela tiden.
Hur länge ska det vara så?
Ska? Kommer att? Är det vi själva som bestämmer?
Ja. Det vill jag ju tro.

Igår. Mannen skickade ett porrigt sms och skrev samtidigt att han vill få såna själv med. Snart. Ville han det.
Jag kände mig klagad på och kritiserad. Tung ryggsäck där. Stor känslighet där.
Så. Jag skrev det - att jag kände mig klagad på och att jag blev ledsen.
Och. Inget om att det var gulligt, det andra.
Dumt såklart. För det var det ju.
Han fick det till att jag fick panik av hans sms. Det porriga alltså.

Vi pratade om detta under dagen och redde ut. Jag la det bakom mig. Han sa att han la det bakom sig.

Men.
När han kom hem till mig igår kväll var han "rädd för att vara sig själv, rädd att skapa panik". Bortvänd blick.
Stel.
Tyst.

Och sen kröp det fram att han också har ett skav för att jag ska åka och hälsa på Genus i helgen. Till samma stad där Barista (och Rocky) bor. Mannen vet att jag inte kommer att träffa Barista och antagligen inte Rocky heller. Ändå har han ett skav. Detta kan vi prata om, hjälpligt. Men det andra-
Ja jag vet inte...

Men vi tog oss i alla fall i kragen. Och hade sex, tyst tyst eftersom tånnisarna var vakna.
Men bra.
Som fan, faktiskt.
Bra.

Äpplet

Jag vet inte om jag har skrivit om min jobbetbästis Äpplet. Tror nog det. Kanske hade hon ett annat namn då.

Jag har känt Äpplet länge men det är först på senare år som vi har blivit tajta. Sådär så att hon inte bara är min jobbet-bästis utan en av mina närmaste vänner överhuvudtaget. Hon är olik mig på många sätt men tangerar vissa centrala delar av mig som få andra gör.

Hon är från en småstad. Hon är lätt att tramsa och flamsa med men det finns ett stort allvar i henne också. Hon är ensamstående mamma och vill leva så.

De här sakerna gör att jag känner ett stort, stort lugn i hennes sällskap. Oavsett vad vi gör. Loppisrunda på lunchen, flams i fikarummet, dörrposthäng i varandras rum eller ett glas vin eller tre i solen. Hon plockar fram det bästa ur mig. Vänder mina aviga sidor i sin räta.

Glad istället för sorgsen
Trygg istället för orolig
Generös istället för blyg
Energisk istället för grubblig
Lätt istället för svår

Jag vet inte hur hon gör. Bara att hon gör det.

Update:

Den här är till dig!

Frustration

Jag är förminskad. Av den här anonymiteten.
Den är förvisso nödvändig, jag hade aldrig i livet kunnatvågatvelat skriva såhär öppet och självutlämnande om läsarna hade vetat vem jag är. Det räcker så bra med den handfull vänner som vet om att min blogg är min. Att jag är jag, liksom.

Men jag är så mycket mer än det jag skriver här. Eller... jag vill så mycket mer. Vill skriva om saker som händer mig, i min omgivning, på jobbet, i min stad, i mitt liv på ett sätt som jag inte kan. Jag vill visa foton och prata kläder och hem och musik och en massa. Som inte går. För att jag vill vara anonym.

Kanske ska jag starta en ny blogg. Men jag vill ju att alla som läser ska hänga med dit. Och det. Går ju inte.

Vad ville jag ha sagt med detta? Nog... bara pysa lite frustration över att det finns så mycket i mig som inte kommer ut.

Fint fint

Mannen skriver om fint. Och jag. Kan bara hålla med.
Fint. Utan vidare.
Kan lägga till en massa. Eller låta bli.

Jag njuter av vårt vi.
Det allraallramesta är bra och fint.
Lugnt.

Till och med var det lugnt
att igår prata om Barista.
Om Mannens lilla skav kring att jag skrivit till Barista att jag inte ångrar det jag och han hade.
Samtidigt som jag sagt och säger och menar till Mannen att jag ångrar hösten så där på det hela taget. Att jag lämnade honom. Och att jag inte var medmig själv utan med en annan man när det jag egentligen ville var att hitta mig själv.

Mannen tycker att det är dubbelspel.
Det tycker inte jag.
Jag står för både ångrar och ångrar inte.
För givet att jag nu gjorde det dumma och feliga att lämna den man jag älskar och vill leva med, så var det inte fel att det var just Barista jag var med.
Jag menar, jag kunde ha hängt med en idiot som sårade mig. Men det gjorde jag inte.
Så jag ångrar inte Barista även om jag. Ångrar hösten.

Kanske är det bara jag som tycker att detta är lätt att förstå.

I allafall. Fint är allt nu.
Lätt.

Fredag ju

Alltså. Sånt här går inte att motstå. Snodde denna på en blogg.

Bläddra igenom sms:en i inkorgen och räkna till tio, det sms du hamnar på ska du skriva in under första frågan. Räkna tio från det sms:et och skriv nästa sms under nästa fråga osv.

Här är mina sms:

Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?

- Påminn mig igen. Trött och glömsk

Vad säger du alltid till din bästa kompis?

- Femton fyrtiotvå. Vi kanske kan hångla lite.

Vad är det första du säger när en kompis blir påkörd av en buss?

- Ja, vi är trötta på oss. Jag tycker om att sova bredvid dig och det kan man inte göra dagtid.

Vilket sms blev du mest berörd av?

- Hade hoppats på lite hjälp med kaka och mat.

Vad säger du till dina barn innan du går och lägger dig?

- Synd :(

Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?

- Jag går på bio, kommer ikväll.

Vad skulle du säga till Gud om du träffade honom?

- Blir glad bara av en tanke på ditt leende. Älskar dig!

Vad vill du höra mest av allt?

- Ja, jag är på väg.

Din mest romantiska replik?

- Ikväll

Säker

Jag är sjuk. Vill inte och kämpar emot. Vilket är dumt såklart. Jag blir inte friskare bara för att jag inte vill vara sjuk. Sov länge i morse och borde sova en stund till nu. Men vill inte. Så jag ligger i soffan med Katt och Nöjesguiden och tänker att det kanske räknas lite som vila i alla fall. Tittar på mitt senaste loppisfynd: en liten, liten lampa utan skärm. Gammal och nött och med ett sånt där lite kantigt S-märke undertill som ger mig barndomsvibbar. Som säger att det är en säker lampa. Såna sitter nog på moderna lampor också, har bara inte noterat det.

Säker lampa alltså.

Men hur ser resten av tillvaron ut? Helg med alla barnen och Mannen som inte vill kriga. Som vill fred och ro liksom jag. Inte trist liv utan glad fred. Jag hoppas på det, fast man inte kan S-märka livet.

Jag läser Suziluz blogg och känner igen mig i vartenda ord. Social ensamvarg har jag ofta kallat mig. Jag måste få båda. Vara både ensam och social. Jag söker människor som är som jag och blir så glad när jag finner dem. (Vem blir inte det?). Människor som funkar likadant, men som kan vara olika på en massa andra sätt. Då känner jag mig hemma.

Inget dramatiskt

Jag var hemma sjuk idag och bland annat ägnade jag mig åt att lyssna på gamla favoriter på Spotify. Det kan man sysselsätta sig med länge. Vet någon t ex hur många versioner det finns av Richie Valens femtiotalsdänga La Bamba? Jag tippar på nära hundra, orkade inte räkna.

Hittade en gammal Dan Hylanderlåt från början av åttiotalet.
Tånnistid.
Då var jag blyg och tillrättalagd
Trasig inuti men aldrig utagerande.
Eller nästan. Aldrig.
Den här texten fick mig att gråta då
och den får mig att gråta nu.
För det var prick på. Då.
Nu.

Och allt jag rymmer vill jag skänka dig
I alla stunder när jag öppnar mig
När allt som skiljer oss är värme
Kan jag finna ro
Då är jag allting jag vill va'
Men kan du någonsin förlåta mig
För alla gånger jag har sårat dig
Jag har fått slåss så hårt och länge
För att ta mig fram
Att jag ser spöken överallt

Jag och Mannen har pratat idag.
Vi bestämde att vi räknar gårdagen som ett olycksfall.
Sånt som kommer att hända.
Som ingen vill. Ska hända.
Men inget dramatiskt. Heller.
Inget som får någon av oss. Att resa sig och gå.

Fråga lyssna

Är det så det är:
Mannen är bättre på att fråga.
Och jag. Är bättre på att lyssna.
Är det så enkelt?
Alltså, om man går med på att det inte är så enkelt. Är det då så enkelt?

Han säger ofta att han saknar min nyfikenhet.
Jag. Frågar för lite. Om jobb, mående, grubbel.
Han. Frågar. Ibland äkta inkännande nyfiken. Ibland mer svartsjukbevakakontrollförhör.
Men lyssnar han? Lyssnar han?

Att fråga mer. Är min uppgift. Mitt tänkpåatt.
Att lyssna bättre. Är hans.

Trött

Geggamoja.
Hjulspår.
Grå dimma.

Bättre. Var det.
Det var. Bra till och med.
(I relationer är komparationen lite omvänd: bättre kommer före bra.)

Jag tog allldeles själv och utan att känna mig vare sig bitter eller storsint, beslutet att bryta för gott med Barista. Radera honom. Aldrig mer höras. Låta honom bli nån jag kände en gång. Jag gjorde det för att jag insåg att det inte går annars. Min och Mannens relation. Går inte annars. Det var inte så stort och svårt. Men givetvis. Hoppades jag att det skulle betyda nåt. Att jag skulle få mer av det lugn jag behöver. Att det geggamoja-aktiga ältandet och rotandet i vad jag gjort åtminstone kunde ta en paus. Att skulden finns där men inte måste gnuggas in varje dag. Att vardagen kan ta vid.

Igår kom Mannen hem till mig efter några dagar på resande fot. Och innan det hade vi ett par bra, riktigt bra, dagar. När han kom hit igår gjorde jag fel. Jag ville på nåt sätt försäkra mig om att vi är överens om att inte älta Barista mer nu. När han är borta. Men det startade ett gräl. Jag blev för ivrig i min vilja att få slippa älta och Mannen blev provocerad.

Nu är det morgonen efter. Bacill i kroppen, trötthet all over och inte ens utvägen att lämna om det inte går finns kvar. Den stigen är testad och befunnen omöjlig att vandra lycklig på. Vart tar man vägen med sig själv och sin gråt. Då.

Måla

Helgen: Social på alla sätt och vis. Med Mannen och Yngstan, med släkt och vänner. Trevligt. Jo. Absolut.

Först igår kväll var jag ensam.
Jobbade och pysslade.
Sov gott. Men lite för lite.
Trött efter helgen.
Ska strax till jobbet nu.
Men vill inte.
Vill fortsätta med mina projekt hemma.
Vill måla en byrå.
Vill sy.
Sätta upp tavlor.

Och.

Gud, jag vågar knappt skriva det.

Göra mina egna tavlor.
Nej, inte sätta in IKEA-planscher i dito ramar.
Nej, göra mina egna.
Måla själv.

Insåg häromkvällen, när jag gjorde ett litet försök, hur mycket jag har saknat det.
Varför slutade jag måla?
När slutade jag?

För att barnen?
För att Mannen?
För att jag själv?

Spelar det någon roll?
Jag kan börja igen.
Och jag vill det nu.
Nu.

Synd om

Att hon såg på men inget gjorde. Stod bredvid. Såg, visste.

Och kärlek som inte visades. Som nog fanns. Jo, det tror jag ju.

Men mest: att det aldrig varit möjligt att prata om det. Att inget nånsin har kunnat diskuteras. Inte barndomens eviga tältsemestrar. (Varma bilresor i Sveriges inland, norrut helst, sällan stränder och bad, mycket kyrkor och vattenfall). Inte de kläder jag fick. Inte det rum jag hade (genomgångs-, aldrig nån möjlighet att stänga en dörr om mig).

Inte då. Inte nu.

Varför höll hon Storebror bakom ryggen?
Varför gör hon det ännu?
Finns det en rädsla där också, mitt i allt?
Att hon känner att hon är beroende av honom? Hon har inte råd att stöta sig med honom?
Är han lättstött?
Är det så det är?
Kan hon inte ta upp saker med honom?
Inte det han gjorde mot mig, inte orättvisan runt huset, inget sånt.

Varför gör jag det inte själv då?
Varför vågar jag inte?

För att man inte ska bråka.
Inte om pengar (inte komma här och snika efter ett arv när man har det så bra som man har det.)
Som om det handlade om pengar.

Och inte om annat heller.
Framför allt inte om vad en storebror gjorde mot en lillasyster under en hel barndom.
Allt hånande, all rädsla. Och allt det fula.
Det finns ett livslångt underläge.
Som på ett märkligt sätt förstärks av det faktum att det bara finns inuti mig själv.

För till det yttre är det han som är misslyckad, inte jag.
Honom det är synd om. Inte mig.
Då kan man såklart inte komma dragandes med allt det fula.
Nu.
När det är synd om honom.

Arg

Tror en sak.

Man måste få lov att vara arg.
På sina föräldrar.

Den här våren skriver massor av folk böcker om sina pappor.
Gör upp.
Med sin egen bild och
medias.
Andras.
(Av kända pappor då)

Jag skulle inte skriva om pappa.
Jag skulle skriva om mamma om.
Jag vågade.

Jag var arg på min pappa då.
Fick vara det.
Han stod emot.
Mamma kunde jag aldrig vara arg på.
Hon var för vek.
Det är tacken.

Nu går det ännu mindre.
Efter klassresan är det omöjligt att vara arg.
Överläget är maximalt och
Jag borde skärpa mig.
Det vet jag.
Och det blir det ju inte lättare av.
Direkt.

Ont

Vart tar man vägen med sig själv när det mesta som har med kärleken att göra bara känns kantigt?
När man är en sämre version av sig själv mot den man älskar
(och det vill man ju inte).
När man försöker förstå varför och samtidigt inte får (eller vill) landa i att det är hans fel.
I alla fall är det inte bara hans fel.

Vad spelar in?
Mamman som inte kunde visa kärlek?
Skoltiden som mest var sår?
Den stora broren som jag önskade inte fanns?
Som det inte fanns nån mening med.
Som det kanske hade funnits mening utan.

Allt det där är länge sen.
Får det lov att göra ont ännu?
Får det lov att spela roll ännu?

Jag är ensam.
I mitt kök med jobb och katt och
jag har ont.

Saknar, längtar

Jag har fått en jobbdator. Eller… det har jag ju såklart haft länge, men en laptop. Har jag fått. Liten som attan och lätt som ingenting och med stor, stor skärm till dockningsstationen på kontoret. Så stor att man kan ha två fönster öppna bredvid varann och verkligen se båda.

Nej, jag är ingen teknisk pryl-nörd, det finns gott om andra i min närhet som fyller den kvoten. Jag är mer barnsligt fascinerad. Och så är det ju rätt bra att kunna sitta på bussen hem och blogga. Eller förbereda dagens möte, som är det jag egentligen ska göra nu. En ny möjlighet öppnar sig. Jag är på alla sätt och vis en skriva för hand-sort. Skriver sakta och illa på dator och älskar pennor och fina block. Typisk humaniorabrud ja… Men detta att kunna skriva blogginlägg såhär, texter som sedan bara kan kopieras in. Öppnar upp. För mer blaj kanske, men för mer på det hela taget. Och mer är bra när man har kramp.

Ensam var jag i förrgår och njöt stort av det. Men ensam är också en känsla i magen av saknad och den är inte lika skön.

Jag saknar Mannen, den bra, det bra. Efter resa och vardag. Längtar mig blå.
Jag saknar Genus. Bokade just en hiskeligt dyr tågbiljett för att kunna åka till henne en barnledig helg snart. Längtar mig grön.
Jag saknar mina andra vänner också. Gabbi, Smilgrop, Flora… Längtar mig gul.
Jag saknar min mamma. Den längtan har ingen färg. Den är för stor och svår.

Ensam

Jag är ensam hemma.

Jag smakar på orden.
Ensam.
Hemma.
Jag är.
Jag.

Inser att jag har ett stort (stort) behov av det.
Jag har aldrig bott ensam.
Jag flyttade hemifrån när jag var sexton men har inte bott ensam nånsin.
Boende med kompisar i olika slags kollektiv, en i gänget på studentkorridoren och sambo med mina barns pappor.
Har jag varit sen jag var sexton.

Och innan dess bodde jag med mamma och pappa och en bror som-
(Nej det vill jag inte skriva om nu)

Nu.
Är det bara jag och katten varannan vecka.
Den andra veckan är det fullare rulle med tre underbara barn.

Men nu är det den första sortens vecka.
Den där när det bara är jag.
Och katten.
Och gudihimlen vad jag älskar det.

Jag älskar en massa andra sorters samvaro också.
Men de är mer... vanliga, kanske är ordet.
Vanliga i mitt liv.

Det fria valet

Jag är ledsen och trött och inte alls på humör för att skriva nåt egentligen. Borde sova och vakna piggare (hoppas) imorgon.

Med det skaver att Mannen skriver om mig och söker stöd (och får det) bland sina läsare.
Stöd i att min vänskap med killen jag dejtade i höstas inte är acceptabel.
Stöd och åsikter av typen att jag är en fladdrig typ som när som helst kommer att byta till honom (som om han bara står standby och väntar)
Obehag och ledsenhet.

Jag har skrivkramp och mycket av det som finns i mitt huvud nu får jag inte ur mig.
Men jag har också valt att inte skriva om det som gör mig mest ledsen och som får mig att må dåligt och få panik över sakernas tillstånd.
Allt om hur Mannen bär sig åt mot mig.
Av hänsyn men också av konflikttrötthet och feghet.
För att jag vill ha lugn och ro och inte ännu mer bråk och tjafs.
Han sätter en ton men jag sjunger inte med.

Om han förbjuder mig att ha ett "ex" (vilket jag inte tycker att en kille man dejtat 4-5 gånger är) som vän så... får han stå för det.

Det fanns inte på min karta att förbjuda honom att vara vän med Mumindalen trots "Puss mumsing"-mess och glitterblick när han pratar om hur söt hon är.

Inte för att det inte gjorde ont. Det gjorde det.
Men att förbjuda skulle vara ett nederlag för mig själv och ett svek av nåt jag tror på.
Det fria valet.