Trött

Geggamoja.
Hjulspår.
Grå dimma.

Bättre. Var det.
Det var. Bra till och med.
(I relationer är komparationen lite omvänd: bättre kommer före bra.)

Jag tog allldeles själv och utan att känna mig vare sig bitter eller storsint, beslutet att bryta för gott med Barista. Radera honom. Aldrig mer höras. Låta honom bli nån jag kände en gång. Jag gjorde det för att jag insåg att det inte går annars. Min och Mannens relation. Går inte annars. Det var inte så stort och svårt. Men givetvis. Hoppades jag att det skulle betyda nåt. Att jag skulle få mer av det lugn jag behöver. Att det geggamoja-aktiga ältandet och rotandet i vad jag gjort åtminstone kunde ta en paus. Att skulden finns där men inte måste gnuggas in varje dag. Att vardagen kan ta vid.

Igår kom Mannen hem till mig efter några dagar på resande fot. Och innan det hade vi ett par bra, riktigt bra, dagar. När han kom hit igår gjorde jag fel. Jag ville på nåt sätt försäkra mig om att vi är överens om att inte älta Barista mer nu. När han är borta. Men det startade ett gräl. Jag blev för ivrig i min vilja att få slippa älta och Mannen blev provocerad.

Nu är det morgonen efter. Bacill i kroppen, trötthet all over och inte ens utvägen att lämna om det inte går finns kvar. Den stigen är testad och befunnen omöjlig att vandra lycklig på. Vart tar man vägen med sig själv och sin gråt. Då.