Tror en sak.
Man måste få lov att vara arg.
På sina föräldrar.
Den här våren skriver massor av folk böcker om sina pappor.
Gör upp.
Med sin egen bild och
medias.
Andras.
(Av kända pappor då)
Jag skulle inte skriva om pappa.
Jag skulle skriva om mamma om.
Jag vågade.
Jag var arg på min pappa då.
Fick vara det.
Han stod emot.
Mamma kunde jag aldrig vara arg på.
Hon var för vek.
Det är tacken.
Nu går det ännu mindre.
Efter klassresan är det omöjligt att vara arg.
Överläget är maximalt och
Jag borde skärpa mig.
Det vet jag.
Och det blir det ju inte lättare av.
Direkt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Var arg, det lindrar på sikt. Att vara i "överläge" betyder inte att du är osårbar, eller att du inte känner gammal smärta, men det är bekvämt för en martyrmamma att få det till det. Du har ju ont, både gammalt och nytt ont, och en del av det är hennes fel. Det får du vara arg på, att du inte fick det du behövde och att det skapade hål. Så var det då. Det är ett bra sätt att komma vidare på och faktiskt kunna skilja på då och nu. Ilskan finns där, och det är bättre för dig att känna på den, lufta den, låta den vara det den är. Det hjälper dig att bli din egen och mindre "hennes". Kram.
Nej, gamla mammor ska inte tillåtas gömma sig bakom sitt martyrskap i oändlighet.
Att skärpa sig innebär i ditt fall, nu, med den mamma du har och hade och med de möjligheter du nu till slut har, att du tar dig rätten att uttrycka din ilska.
Utan din klassresa bakom dig skulle du inte ens ha verktygen att skriva om henne. Att du gjorde den resan borde inte få hindra dig.
Oh... jag gillar att du tar lite ton! UNGA DAM!! Mera sånt...
Jag med!
Mer sånt! Mer av det som väcker känslor och inte bara uppgivenheten som verkar som en dvala nu. Nej nu är det dax för något NYTT! Det gamla möter det nya! GO for it!
Vad bestämd och ordergivande jag låter.
Tänk dig lite fler "kan" och "har lov att" i st f "ska" och "innebär"
Jag är i alla fall en supporter.
Ja, jag måste våga känna vrede. Även om det är sent och pinsamt att jag "fortfarande" inte kommit över saker som hände för mer än 25 år sen. Eller... kommit över. Kunnat prata om, bli sedd för att jo så var det faktiskt. Det är ju som om det aldrig hände när jag aldrig har kunnat säga det till någon och vara arg och ledsen för det.
Skicka en kommentar