Jag var hemma sjuk idag och bland annat ägnade jag mig åt att lyssna på gamla favoriter på Spotify. Det kan man sysselsätta sig med länge. Vet någon t ex hur många versioner det finns av Richie Valens femtiotalsdänga La Bamba? Jag tippar på nära hundra, orkade inte räkna.
Hittade en gammal Dan Hylanderlåt från början av åttiotalet.
Tånnistid.
Då var jag blyg och tillrättalagd
Trasig inuti men aldrig utagerande.
Eller nästan. Aldrig.
Den här texten fick mig att gråta då
och den får mig att gråta nu.
För det var prick på. Då.
Nu.
Och allt jag rymmer vill jag skänka dig
I alla stunder när jag öppnar mig
När allt som skiljer oss är värme
Kan jag finna ro
Då är jag allting jag vill va'
Men kan du någonsin förlåta mig
För alla gånger jag har sårat dig
Jag har fått slåss så hårt och länge
För att ta mig fram
Att jag ser spöken överallt
Jag och Mannen har pratat idag.
Vi bestämde att vi räknar gårdagen som ett olycksfall.
Sånt som kommer att hända.
Som ingen vill. Ska hända.
Men inget dramatiskt. Heller.
Inget som får någon av oss. Att resa sig och gå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Man måste tillåta varandra att vara bittra, orättvisa, gräla som arga minigrisar som inte får mat. Utan att det ska behöva innebära nåt djupare än att man har grälat, och kanske förstår man varandra en liten bit bättre. Eller har i alla fall laddat ur.
Livet i ständig sämja är farligare för åtrån, så, man ska vårda sig om en god grälteknik, snarare än att alltid undvika grälet. Och det skall vara ärliga gräl om saker som betyder nåt. Och det får aldrig bli försåtligt eller bryta ner respekten.
(jag är inte säker på att jag menar vartenda ord ovan här, men ungefär så där är det för många. man älskar inte så eldigt med gamla kompisar.)
Skicka en kommentar