Helgen: Social på alla sätt och vis. Med Mannen och Yngstan, med släkt och vänner. Trevligt. Jo. Absolut.
Först igår kväll var jag ensam.
Jobbade och pysslade.
Sov gott. Men lite för lite.
Trött efter helgen.
Ska strax till jobbet nu.
Men vill inte.
Vill fortsätta med mina projekt hemma.
Vill måla en byrå.
Vill sy.
Sätta upp tavlor.
Och.
Gud, jag vågar knappt skriva det.
Göra mina egna tavlor.
Nej, inte sätta in IKEA-planscher i dito ramar.
Nej, göra mina egna.
Måla själv.
Insåg häromkvällen, när jag gjorde ett litet försök, hur mycket jag har saknat det.
Varför slutade jag måla?
När slutade jag?
För att barnen?
För att Mannen?
För att jag själv?
Spelar det någon roll?
Jag kan börja igen.
Och jag vill det nu.
Nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Det är härligt med lust till det som definierat en, bejaka den! Ibland går det att gå tillbaka, ibland blir det ännu bättre vid omstarten, ibland så var det då.
Caroline: Tack för ditt pepp! I will!!
... och ni andra: Jag vill inte uttrycka mig förklenande om er förmåga att navigera på nätet, men jag skulle tro att ni har gått lite vilse.
Alltså en fråga. Varför skyller du halvt på mannen genom att nämna honom i uppradningen? Är inte det ett typiskt exempel på att skylla på nån annan för att dölja den egna latheten? Ni verkar tycka om att göra så både du och han...
Måla på. Själv eller med åskådare. Men gör det.
Anonym: det handlar sannerligen inte om att måla för att nån ser på, för att få uppmärksamhet. Det handlar om att få vara ifred. Få vara fjär. Det får jag för lite. Eller "får" dårå. För man ska inte skylla ifrån sig, det är sant. Men hur livet ser ut, i var-dagen, det handlar den här bloggen om. Bland annat.
Och då undrar Anonym varför mannen nämndes. Jag tycker det luktar att du någonstans inuti vill känna att det är hans fel att du slutade måla. För det är enkelt att känna så.
Har han sagt "Du får inte måla" under er relation? Eller har du helt enkelt valt att sluta måla? Det är så lätt att skylla på någon annan. Bara en tanke utifrån vad jag läst förut om era problem. En ganska allvarlig tanke.
Måla ett par bröst och skicka över till den där rolige typen??
Nä, jag skojar.
Anonym: nej, det inte hans "fel" i den betydelsen att han förbjudit mig att måla, slängt mina färgtuber i soporna eller så. Tvärtom har han då och då puffat på mig och tyckt att jag borde ta upp det igen. Men. Och här kommer det som måhända låter som skylla-ifrån-sig: när jag gör sådant som målar och skriver så behöver jag - måste jag - få vara fjär. Låta bli att äta, glömma att sova, gå in i det, inte vilja prata om det. Hålla på. Bara. Och det. Det är inte lätt i en relation. För någon. Och kanske särdeles o-lätt för en social människa som Mannen.
Inte så lessna:
Garv. Precis min humor. Jo, faktiskt.
Skicka en kommentar