Jämfört med Laika

Man måste jämföra sa Anton Glanzelius i Mitt liv som hund.
Man måste jämföra hur man själv har det med hur andra har det, så att man inser att man har det rätt bra. Ändå. Var budskapet. Trots döende mamma och elak storebror kan livet vara ok. Om man jämför, ser att andra har det värre.

Men man att jämföra sig själv med andra är ofta destruktivt. Att bli jämförd ännu mera så.

Det kan göra mig vilsen.
Få mig att känna mig otillräcklig som inte-
Göra att min självkänsla svajar.
(Kanske att jag borde-. Jo, absolut, det måste jag)

När jag nu landar mer och mer i mig själv.
Försöker kombinera att vara sann mot mig själv.
Med att inte begära något av Mannen som han inte kan ge mig.
(Och det går ganska bra)
Då är tiden att göra mig av med minnen av jämförelser.
Som sårat.

Och när jag gör det, minns dem för att kunna städa bort dem.
Avväpna dem.
Inser jag att väldigt mycket handlar om en sak.

Att jag är mindre spontan än-.
Att jag är mindre flamsig och fnissig än-.
Att jag tar färre initiativ än-.
Och. Så vidare.

Det intressanta är inte vem jag jämförs med.
Det behöver inte ens finnas en levande person, i närheten, som är det jag inte är.

Det intressanta är alla dessa egenskaper jag påståtts inte ha.
Om det är så.
Och om det i så fall är något fel.
På mig.