Levande Hon!

Jag sitter med en kaffe i mitt nymålade kök, lyssnar på nån smörig Latinolåt på Facebook, ser min älskade dotter landa i sitt nya rum med liten kompis på besök. Mina stora barn lördagsslappar och själv ska jag också vara lite lagom lat. Kanske ta en tur till en loppis, kanske inte. Kanske packa ner mycket av det som finns kvar i gamla lyan, kanske bara lite. Vi får se. Idag är en vi-får-se-dag. Jag behöver det, sannerligen. Jag har jobbat 18 timmar om dygnet den senaste veckan, på jobbet och hemma.

Nej, jag klagar inte, det är mitt eget val och jag är nöjd såhär efteråt. Det blev fint och jag känner faktiskt redan lust att fortsätta. Trots värkande händer och ond rygg.

Relationen med min älskade man är inte på topp. Vi hamnar i hjulspåren hela tiden. Sårar varann. Kliver över och under. Blir oresonliga och dumma, stänger av och ute. Det gör ont. Skitont. Att se det finaste som hänt mig falla i bitar framför mina ögon. Jag vill rädda och laga och hoppas att jag kan. Jag vill allt men lyckas med för lite.

Rädslolögner. Nytt ord, jag tror det beskriver vad det är som blir. Kommer ur mig. Jag vill berätta alltallt men vågar inte.

Dumt. Väldigt.

Magnolia Älva Äggskal...

Smaka på orden. Visst är det vackert!

Jag har fallit pladask för reklamen. Alcros färgkollektioner är alltid kul och fina, även om inte gillar varenda kulör.

Och i den nya vita kollektionen är namnen alltså osedvanligt poetiska.

Och OJ vad jag vill måla. NU vill jag måla. Lovika i hallen, Fjäder i sovrummet.
Det passar så bra.

Jag är trött och less. Har jobbat halvt ihjäl mig, stressadt som en tok mellan olika sysslor, fått skäll och ovett för saker som inte var mitt fel. Varit en trist partner, en frånvarande mamma och en tråkig vän.

Matvanor som en singelkille på 23 (ja, jag har fördomar).
Kaffe, smörgåsar, godis.

Fan vad jag gnäller nu. Det var inte meningen. Alls.

Tillbaka til Lovika och Snö och Älva. Krisipga vita färger som ska hamna på en vägg nära mig. Flera. Åh, kul det ska bli.

Och ja just det!

Jag och hon Mumindalen/Tonträff är kompisar.
I alla fall på Facebook och i mail.
Vi har inte träffats
Men vi har mailats.

Hon är bra.
Det blir bra.
Allt blir bra.

Ja, suck och liv

Jag vill måååla.
Spackla-slipa-måla.
Jag vill till och med tvätta roller och penslar (sååå trist ju)
Så längtar jag.
Så mycket vill jag nåt annat än det jag gör just nu.

Och ändå.
När jag försjunker i Den Jävla Texten jag måste skriva och
verkligen Skriver
Så är det kul det med.

Det som inte är kul är
för lite tid
för oklart vad det ska bli
för mycket annat som inte hinns
och då inte måla i första hand
utan annat jobb
som också måste
göras
Och helst igår

Läser bloggar
Fejsbookar
Klappar katten

Och så
Skriver jag igen.

För den som liksom jag behöver en paus.
Kolla detta

Jobba nu då!

Söndagskväll i timmerkojan. Eller lägenheten på kullen dårå.

Skulle ha jobbat.
Blev inte så.
Blev ilska på en teknisk pryttel som vägrade fungera
Och på det följande koma och apati.
Ingen lust till nåt-alls.

Bad blev det.
Hårfärg blev det.
(för att täcka de små grå som börjar synas i luggen
och för att det kändes som att jag behövde det)

Tittar på min sorgliga gestalt i lägenhetens enda spegel, den i badrummet
Trötta ögon,
otränade armar
trollfrilla (med grått i)

Nej fan!
Detta duger inte.
Självömkan är lätt att ramla ner i.
Och svårt att ta sig upp ur.

Nu ska jag klä på mig min jobbsvid
Joggingbrallor i L, så stora att jag måste sitta ner.
Raggssockor.
Tekopp (nej den ska jag inte ta på mig)
Mannens kvarglömda tröja.

Och JOBBA.
Fan alltså, det ska jag.

Glad i mitt liv

Sliten, trött, stressad.
Men också: lugn, nöjd, glad.

Lördagsmiddag med Syrran och hennes familj och Humlan en kortis.
Vin och chips och schlager och rösta. På Emilia.
Nej inte jag, Yngstan.

Lek och stoj.
Glada barn.
Mera vin och möbelprat och trivsel.
Glada vuxna.

Jag är sliten, trött och stressad.
Men mitt liv är bra.
Jag är glad i mitt liv

Imorgon ska jag vakna tidigt
Åka hem
Röja lite mer
Kånka upp lite fler saker till vinden
Jobba en massa

Joggingbyxdag
Kaffe i massor-dag
Bara jag

Glad för det med

Misstro, oro

Det är svårt det där.
När oron biter sig fast och gräver i en.
När man börjar tolka tecken och tyda signaler
istället för att lyssna.
När man grottar ner sig i ledsen oro
istället för att se.

Se att det står en älskande människa där
redo att ta emot och bära
redo att älska en med hela sitt hjärta
men också ledsen över att inte bli trodd
att bli misstrodd.

Jag lever i sjuk stress just nu.
Jobbet - jobben - stressar mig
Högarna, listorna med saker som ska vara klara bara växer, bli längre.
Mailen ligger obesvarade
Jag är ensamstående mamma
i vardagen
Korta dagar på jobbet
Inget nät hemma
En lägenhet i kaos
Barn med tusen frågor och funderingar
En älskad man vars hud och doft och hela väsen fattas mig

Att mitt i detta bli misstrodd
Analyserad
Jämförd med sig själv
Med sitt lugna all-tid-i-världen-jag från julens lediga veckor
det känns tungt

Vi har pratat idag,
setts en kortis till och med
och rett ut, hoppas jag
Jag behöver inte mer stress i mitt liv
utan mindre

Pärlor

Jo, jag lever. Är bara väldigt utan internätt ett tag nu. Flytta telefonen tar en timme, flytta internet tar -håll i dig - åtta till tio dagar. Jo, det är sant.

Efter en dags väggklättrande inser jag att det är... skönt. Väldigt skönt till och med. Man hinner så mycket. Och jag har massor att hinna.

Sen. Kommer jag tillbaka. Full av kärlek till minman, minabarn och minnyalägenhet. Pärlor av olika slag. Är de.