Dagens visa

Lite smör på en fredag:



Jag minns väldigt väl när jag hörde den första gången och att jag då tänkte att när det känns så, när man vet, då är det dags. Så har det känts ett tag nu, mer eller mindre sen i april när jag för första gången sa det högt. Jag vill skiljas. Då visserligen i affekt. Men ändå med nån slags substans.

Nu är vi där och det är både en lättnad och ett vemod.

Varför i helvete?

Varför i helvete ska jag hjälpa henne?

Nej, det är inte mannen som uttrycker sig så, utan en person som kommenterat hans blogg.

Frågan ställs efter att mannen bloggat om att han lovade att hjälpa mig med flytten. För att jag inte vet vem jag annars ska fråga, känner bara tjejer här och inget ont om dem, absolut inte, och inga kategoriseringar om manligt och kvinnligt, absolut inte, men när det kommer till att bära teve, soffa och sängar så funkar två tjejer inte riktigt. I alla fall varken jag eller de tjejer jag känner.

Men varför skulle han? Varför i helvete, till och med, skulle han? Hjälpa mig.

Är han en mes för att han gör det? Och är jag en superegoist som bara suger ut allt jag kan ur denna snälla människa för att jag tar emot det? Inte känns det så, men för den som står utanför kan det ju te sig så. Tydligen kan det det.

Det är så underbart lätt att stoppa människor i fack.

Vuxna

Idag var vi vuxna. Vi tänkte att om vi ses ute på lokal kan vi inte börja bråka och gråta och ha oss.

Det var inte direkt nån mysfika, det var det inte, men vi fick gjort det vi skulle och det kändes ok. Olika logiker möttes och argument uttalades, utan att det blev mer än en smula känslosamt. Vi tänker inte helt likt men idag kunde vi kompromissa och det kändes bra.

När vi kom hem betalade vi månadens räkningar, för första gången på över 10 år var och en för sig. Många var de och lite över blev det, men det är ju så det är nu. Lite att bestämma över men det är jag som bestämmer.

Sen spelade vi spel med barnen och det blev faktiskt en ganska normal kväll. Fika och en del skratt och barn som tar allt detta med en ro som inte känns tillkämpad.

Ledsnast mitt i alltihop var nog jag själv, men det har delvis andra orsaker.

Mitt nya hem

Med måttband och skissblock i väskan traskade jag bort till mitt nya hem. En stunds krypande på skitigt golv senare hade jag en rätt bra bild (bokstavlig sådan) av lägenhetens ytor. Alla mått hitan och ditan och inskissade möbler ovanpå det.

Det kommer att bli trångt att bo i en pyttig trea med liten tjej och två tånnisar. Det kommer att bli smala gångar mellan möblerna på vissa ställen. Men det ser ut att gå att få in allt vi behöver på ett rätt så juste sätt. Vardagsrummet är stort och köket är stort så vi får hänga där.

Sen gick jag runt i lite second hand-butiker och kollade på kökspryttlar. Köpte inte så mycket som en sked, men tittade och njöt. Jag behöver en massa saker, men än så länge har jag inte så bra koll på vad. Alla de där en-av-sakerna som finns i ett hem ska ju delas upp: mikro, brödrost, kaffebryggare och andra tekniska mojänger som man köper på typ SIBA. Men det är annat också. Degskålar, gröttallrikar, stekspadar och kaffeburk. Sånt man kan köpa second hand. Vill köpa second hand. Inget tråkigt IKEA-besök behövs när det finns så mycket fint runt knuten.

Sorgligt

Fan vad sorgligt. Sms-gräla om pengar... Hur lågt kan det bli?

Vem ska betala vad? Hade vi en deal? Trodde det. Hjälpas åt så gott det går, se detta som ett gemensamt misslyckande och en gemensam uppgift. Dela och vara justa.

Man kan tänka annorlunda också, såklart. Var och en håller stenhårt i sin egen plånbok, ser om sitt hus och räknar varje krona. Jo, så kan man såklart också göra...

Men varför? Är det såna vi är? Trodde jag ju inte.

Ledset i magen.

En blomma

Jag tänker att jag är en blomma. Vacker men lite tilltufsad. En höstaster som fått mycket regn på sina kronblad och som vinden omilt ruskat om. Lite vissen och trött men ändå med mycket kraft och vilja kvar.

Idag är det sol i min stad. Jag dricker kaffe i pyjamas och funderar över livet. Mig själv, barnen och några speciella människor till. Tänker fina ord och tänker att jag måste säga dem högt.

Ikväll kommer mannen hem från sin jobbresa. Jag är lite orolig inför det. Att vara ensam med barnen har betytt en frid och ett lugn som jag verkligen behövde. Hur blir det nu? Kommer vi att kunna vara sams tills jag flyttar eller blir det krig om allt och inget igen?

Idag ska jag gå till mitt nya hem med tumstock och skissblock. Mäta och möblera-i-tanken. Trångt blir det och kanske inte så tjusigt. Men det kommer att vara mitt och jag kommer att må bra där. Jag och mina höstlovsungar.

Chokladkaka och höstlov

Två fina ting som gör att jorden snurrar.

Mina underbara ungar har höstlov (jaa, det har barn den här veckan...) och dräller omkring hemma mest hela dagarna. De klär knappt på sig, överlever på mackor och oboy och umgås. Och det är så himla fint att se dem. Lilla Yngstan klättrar upp i Äldstens famn när han hänger i soffan, Mellan bakar kaka och vi micklar kaffe med mycket mjölk till alla. Myser och pratar.

Mitt liv. Och deras. Nu och sen.

Inte jag

Jag svävar omkring i ett ingenting.

Jag verkligen avskyr utebliven kommunikation. Att skrivna mail blir lovade svar som sedan uteblir. Att sms-prat bara dör i ett ingenting. Att alla trådar lämnas hängande.

Och jag avskyr den jag blir när det händer. Den som skriver ett mail till, tigger om svar. Messar igen... (inget substantiellt svar den här gången heller).

Vad är lösningen? Bara sluta höra av sig, bolla över?

Ska jag skydda mig eller utsätta mig?

Är jag för uppriktig med mina tankar och känslor? Är det jobbigt att jag så tydligt säger Hey, I really like you! Borde jag vara cool och låtsas att jag har tusen vänner och bryr mig typ noll om att en av dem inte vill vara med och leka?

Kanske. Men det är inte jag.

Mantra

Jag läste för ett tag sedan en intervju med en yogi som heter Om Mokshananda, en svensk kille som lämnat sin gamla tillvaro och skapat sig ett nytt liv i ett ensligt beläget hus i Himalaya. En intressant person, på massor av sätt. Han har funnits i mina tankar många gånger sedan dess.

Jag minns särskilt en sak som han sa:

Vad som än händer är jag öppen för det.

Det är en makalös inställning, tycker jag: att vara öppen för det som kommer förbi. Vad det än är. Att vara tryggt förvissad om att vad som än händer så är det intressant och jag kan lära mig något av det. Det är så väldigt inspirerande, inte minst för en fegis som mig. Jag skulle önska att jag var så välkomnande, så lugn.

När jag nu bryter upp från ett långt förhållande och går in i en ny och på massor av sätt osäker tillvaro tar jag med mig Om Mokshanandas inställning som ett mantra.

Dela med sig

Barnen och jag har bakat bullar. Hela lägenhet doftar kanel och mandel och ett helt litet berg av nybakta, varma bullar ligger och svalnar under en av farmors linnehanddukar i köket.

De där linnehanddukarna som, liksom allt annat här hemma, ska delas upp (eller inte.) Mannen konstaterade häromdagen att alla bra kökshanddukar är "mina", dvs kommer från min släkt. Det är gamla handvävda handdukar av en kvalitet som knappast tillverkas längre. Jag tycker otroligt mycket om dem, både för att de är så fantastiskt fina och bra och för att de är ett arv. Flera generationer kvinnor (mestadels kvinnor i alla fall) har använt dem. Lagt dem över bullberg, torkat disk med dem, vikt ihop dem och använt dem som grytlappar. Precis som jag gör nu. Och mannen, även om han aldrig bakar just bullar.

Jag har så många att mannen absolut kan få några av dem. Jag vill dela med mig. Så vill jag att vår skilsmässa ska vara: att vi delar med oss. Jag vill att han ska fortsätta baka sitt goda bröd och låta det svalna under min farmors linnehanddukar.

Nödvändig

Nödvändig en dag som denna. Viktiga saker saknas men underbara Miss Li skänker värme och tilltro.

Kärlek och barn

Villkorslös kärlek. Det känner - antar jag - alla föräldrar för sina barn.

Jag älskar mina barn rent och utan förbehåll. Jag vill dem väl, förlåter dem vad de än hittar på, tar hand om dem med en självklarhet som jag inte känner för någon annan.

Men det är nåt annat också.

Jag pratade just med Spel, en gammal vän sen pluggtiden. Vi ringer varann alldeles för sällan, men har alltid haft en direkthet och en filterlöshet. Vi pratar inte strunt utan går direkt på pudelns kärna, kan man säga.

Vi pratade om min separation, han var förvånad och sa att han hade trott att vi var the perfect couple, att vi skulle vara ihop alltid. Jag bekräftade att vi också trodde det länge och så kom vi in på vad som gått fel och hur vi tänker kring detta att leva ihop. Samma frågor, de eviga, som vi alltid återvänder till. Vi tänker ungeär likadant där, Spel och jag.

Nytt sen senast är att Spel har fått barn. Så kom vi att prata om kärleken till Fru Spel och Mannen respektive kärleken till barnen. Villkorslösheten, allt det.

Och det var där Spel sa det nya, det som jag inte tänkt på innan. Det förgivettagande som finns från små barns sida. De räknar med en. Det finns inte på deras karta att man inte skulle finnas där, älska och vårda. Och den tilliten, det förgivettagandet, gör att man som förälder också blir helt oängslig. Man undrar aldrig om ens barn vill att man ska ta hand om det, om det älskar en. Man behöver inte söka sitt barns bekräftelse. Det är inte bara villkorslöshet, det är ultimat trygghet.

Med vilka andra känner man så?

Sen [citerar]

Jag lånar lite idag. Från Radikalis nya blogg

Jag är tom på ord just nu, men inte tom på längtan. En sån där ofokuserad sen-nån-gång-längtan som inte riktigt går att hantera.

Om sex när det är som bäst skriver hon som följer (och jag skriver under på vartenda ord):

"Och sedan efteråt. När man ligger där och andas hastigt och formulerar sig korthugget och ropar in så väl Gud som Satan: Åh fy fan! Ja, jävlar i berget. Ojoj. Dra mig baklänges. Du, det där du. Oh my fucking gawd! Shit, hjälp mig va skönt!

Då, efteråt kan man inte på något sätt förstå varför man inte har sex oftare, hela tiden, alla dagar - jämt! Då, när man ligger där som en mätt katt och bara duger, då är olust något fullkomligt obegripligt."

Ja. Så är det och så jag längtar efter det. I ett annat liv. I sen.

Tystnad

Ge mig tystnad! Jag vill ha lugn ro peace and quiet. Jag vill sitta i ett ingenting och lyssna på inget annat än mina egna hjärtslag (och möjligen High on you med Miss Li, som jag kör på repeat nu - såsom äldstabarnet brukar göra.) Tystnad. En dröm i mitt nu, där det alltid finns en röst som tar sig innanför alla skal, som med sina frågor och analyser och funderingar alltid är där.

Min lilla trea ligger under takåsarna med fönster bara inåt gården. Gatan utanför: bilarna, krogarna, människorna - inget av det kommer jag (vi) att höra. Det känns symboliskt rätt.

Men tyst blir det inte i den lilla trean. Tre ljuvliga barn och deras kompisar och mina kompisar. Det kommer att vara folk hos mig, det vet och vill jag. Så inte tyst. Men ändå tystnad.

Rätten till det egna livet, det egna varandet, de egna ljuden. Och den egna tystnaden. Längtar efter det.

Jag har en lägenhet!

Nu är det klart! Jag har en lägenhet. En liten andrahandslägenhet på en gata nära allt jag vill bo nära. Liten, men fin. Trångt blir det, men finns det hjärterum, ni vet.

Yngstabarnet pekade när vi cyklade förbi i morse, på väg till skolan:
- Är det dääär, mamma?
- Ja, gumman, där är det.
- Ska vi gå dit sen och titta?
- Ja, såklart!

Ja. Såklart. Vi ska titta, flytta in, bo.

Och Genus nappar direkt på en tanke om tjejfest: jag kommer som ett skott!

En lägenhet.
Har jag.

Nu vet hon

Nu vet hon, vår lilla modiga älskade flicka. Hon har gråtit, frågat, skrikit att hon vill dö och gråtit ännu mer. Vi har pratat pratat pratat och berättat hur det är - varför - och hur det blir. Såvitt vi vet. Var vi ska bo och hur det ser ut där. Massor av undran och förvirring, men också spänning och närapå förväntan. Svårt att sova och fler frågor och puss och kram tio gånger om.

Ledset i mig med. Och lite tomt på ord just nu.

Men det kommer att bli bra.

Jag har en mamma

Mamma skrev igen och även om det kan kännas lite konstigt att plötsligt vara brevvän med sin mamma (det är över huvud taget lite ovant att skriva brev, sådär på papper) så är det vän med henne jag kanske blir nu.

Hon skriver att hon tycker om mig lika mycket som Storebror. Att hon saknar sina barnbarn. Inget om det jag skrev om vad Storebror gjorde mot mig när jag var liten, inget om orättvisor och utsatthet. Men hon vill att jag ska komma hem över en helg så att vi får prata igenom allt, bara hon och jag. Så nog fattar hon, det tror jag.

Längst ner skriver hon:

Jag är inte så bra på att visa vad jag känner, det har jag aldrig fått lära mig.

Det är absolut så det är, hon har aldrig fått lära sig (eller fått lov att) visa känslor och har därför inte heller kunnat lära mig. Jag har på egen hand, som vuxen, lärt mig visa kärlek och ömhet, och förstått att jag har rätt att både känna och agera ut glädje, ilska, ledsenhet... Det har tagit långt tid och är fortfarande ingen självklarhet i alla lägen. Jag känner ofta att jag saknar redskap. Blir klumpig och rädd.

Men jag har en mamma som vill att jag ska komma hem. Som tycker om mig och vill reda ut. Det är fint.

Det kom ett brev

Jag sitter uppkrupen i soffan, precis som jag brukar, med laptop, filt och tekopp. Förkyld och dan. På bordet intill ligger det, brevet från mamma. Brev nr 2.

Jag har sprättat men vågar inte börja läsa. Så rädd för att bli besviken. Drar på det lite till.

Det kom ett mail också, från en snubbe som har en lägenhet jag vill hyra. Den där lite för lilla med det braiga läget. Skolådan. Han har sållat bland folk, skriver han, och jag är kvar. Tillsammans med hur många fler hoppfulla människor vet jag inte. Jag mailade tillbaka: jag vill ha den!

Nu återstår väntan. Och ett brev här intill.

Då och nu

Jag är, som ni kanske har märkt vid det här laget, närmast besatt av att knyta ihop trådar mellan då och nu. Det här är så bra och så på pricken. Samma men ändå inte, 24 år senare. Som jag.

Drömmer

Asexuell blekfis. Så kallades tennisspelaren Boris Becker, om nån minns honom.

Det kan man kalla mig också. Blek som en Alvedon och utan lust. Vill inget alls.

Drömmer om att vilja. Att känna behov av en annan människas kropp. Att inte kunna få nog.
Drömmer om att längta. Att känna kärlek och mildhet. Känna själv.
Drömmer om att uppleva. Att vara upptryckt mot en vägg, ett lår mellan mina ben. En kyss som får mig att smälta, händer som far runt, kläder som slits av.

Det kommer att bli bra. Drömmer jag.

Emellan

Jag är mitt emellan. Ingenstans. Bor i den här lägenheten fortfarande, rent fysiskt. Sover i den där sängen, äter i köket, kryper upp i soffan med min laptop. Men är själsligen inte riktigt här. Inte här men inte fullt ut nån annanstans heller. Vill vara hemma men har inget. Letar på hemnet och blocket och andra ställen, noll napp hittills. Det är så frustrerande. Jag vill ju bara bo!

Jag är mellan mig själv och mig själv. Mitt gamla och mitt nya. Vemodig och rädd, mitt i all lättnad och börja-om-känsla. Glad och full av kärlek men rädd att inte räcka till, att förlora. Skäms över min litenhet. Vill vara stark hela tiden men är inte.

Vad händer nu? Hur ser livet ut sen? Om det vet jag inte mycket. Det brukar inte störa mig så värst men nu är det lite fler osäkra moment än jag mår bra av. Jag försöker säkra dem men märker att det inte riktigt går. Jag har hoppat och står för mitt hopp oavsett vad som händer. Det är inte så att jag ångrar mig. Jag är nog bara lite ovan.

Jag gråter lätt. Så har det alltid varit. Nu ett tag har jag varit ovanligt o-gråtig. Kanske har jag stängt av lite för att våga hoppa, inte riktigt tillåtit mig att känna efter. Men igår när jag satt i Baristas soffa med en kaffe kom allt över mig, hela varandets ohanterliga osäkerhet, alla funderingar, viljanden, undranden. Det finns tusen frågor men inte många svar. Helt i sin ordning, egentligen.

Jag ville inte gråta, ville prata och ha en mysig eftermiddag, men det gick inte att sluta. Så mycket på en gång får inte plats inuti mig. Jag är inte bara stor och stark och modig, jag är liten och rädd också. Jag måste vänja mig vid det. Låta det vara så nu. Ta emot och vara så som jag känner mig.

Språket

Jag är språknörd. Rentav lite av en språkfascist, faktiskt. Inte så att jag skärskådar vänners sätt att uttrycka sig i mail eller på msn. Nej, det handlar mer om att jag ställer höga krav, både på mina egna texter och på böcker och tidskrifter jag läser. Jag ogillar språkligt slarv. Men ännu mer går jag igång på texter som är skrivna med medvetenhet. De kan vara synbart slarviga, de kan vara poetiska, tramsiga, pretentiösa - what ever. Bara det finns en tanke och en vilja om att nå fram med nåt. Ett eget uttryck.

Jag köpte Språket inför min tågresa igår och jag skrattar högt när jag läser. En del av frågorna men särskilt svaren är fyllda med humor, utöver den självklara kärleken till och intresset för språket. Det finns med andra ord mycket att glädjas åt för en språknörd.

Men det finns annat också, som är mer allmängiltigt än så. (Nej, jag tror ju inte att alla är lika roade av språk som jag). Ett svar handlar om vaghetsmarkörer (ord som nästan, kanske etc) och författarna avslutar med ett par meningar som fick mig att lägga boken i knäet en stund:

Inlärd irritation brukar man förresten kalla egenheten att öva upp sin förmåga att lägga märke till små detaljer i språket och sedan reta sig på dem. En ganska onödig syssla, kan tyckas.

Inlärd irritation. Förutom att det är en snygg alliteration så är det kanske det jag ägnar mig åt.

Ensam

Ensam i en annan stad, febrig och trött och med all tid i världen att göra nåt av. Eller i alla fall en fredag. Jobbmötet som jag skulle på får klara sig utan mig. Det gör de säkert också, de fina och kreativa kollegerna som visat mig en ny del av världen den här sommaren och hösten.

Genus-katten sitter här och spinner och väntar på att vi ska gå och lägga oss med tekopp och tjockt månadsmagasin. Det ska vi snart, lilla du! Men först vill jag bara säga till alla som eventuellt undrar: det gör ont i mig med. Även om jag ser mina trådar knytas ihop och känner doften av frihet så är detta ett misslyckande. Att älska någon och tro på made for each other och resten av livet och sen sabba det, tillsammans sabba det, det är sorgligt.

När jag klev av tåget igår såg jag något så vackert. En man som anlände, liksom jag, och en kvinna som väntade på honom. En omfamning så innerlig och efterlängtad, en kyss med slutna ögon. Ett par med livet framför sig, alla känslor jag vill känna fanns i det mötet. Jag skyndade vidare, försenad och frusen, men med en varm känsla i magen.

Oväntade

Livet letar sig fram längs nya och oväntade vägar nu, på flera sätt. Människor som man trodde man hade koll på visar nya sidor. Nya vänner dyker upp som från ingenstans och erbjuder ett knä att vila huvudet i och en mobil som aldrig laddar ur. Världen känns ny. Och gammal, samtidigt. Hela världen så som jag kände den finns kvar. Eller i alla fall nästan.

Flora är en av mina äldsta kompisar. Vi har känt varann sen ettan på gymnasiet men aldrig varit tajta, alltid bara träffats i stora sällskap. Nu står hon mig plötsligt så nära. Det finns en innerlighet som är både ny och oväntad. Våra liv har löpt parallellt men nu korsar de varann, nu möts vi. Det kommer ett sms fullt av omtanke och peppning och när vi möts är samtalen på riktigt. Skratt och allvar och en tacksamhet.

Och Blundar. Gamla K6-polaren som varit med sen starten på allt detta och sett mig vandra vilse i mig själv. Som varit där och ställt jobbiga frågor. Han har alltid velat mig väl, det vet jag. Men nu finns nåt mer. Det finns samtal om annat - det finns humor, det finns ilska över tillstånd som vi adrig snuddat vid förrut.

Barista är alltid bara ett sms bort för en virtuell kram när orken tryter eller ett skratt när allt bara känns surreal. Lätt. Inte lätt som i betydelselös utan lätt som i bra lätt. Där, bara.

Mannen jag fortfarande är gift med är också en person som visar nya sidor. Jag hoppas att det innebär att vi kan fortsätta vara vänner. Trots mellantrun rum och itu. Att vi kan hitta former som känns bekväma för oss båda.

Livet, jag är öppen!

Över

Nu är allt över. Vi separerar på riktigt, flyttar isär.

Det är en vemodig känsla i magen idag. Jag vill detta, det är inte det. Men 11 år tillsammans med en annan människa kan man inte bara sudda ut. Vi kommer att vara vänner, såklart. Vi tycker ju om varann. Men livet börjar om nu.

Vad som händer nu vet jag inte rikigt och det är både spännande och läskigt. Jag har en lägenhet, kanske. En alldeles för liten lägenhet, men det ska nog gå. Om jag får den. Får veta på fredag.

Igår fick mamma mitt brev. Svar kan komma först idag. Oro i magen.

Det är lite tomt på ord idag. Det är mycket känslor och tankar men inte så mycket når ut i fingrarna.

Väntan

Det gör ont att bli sviken. Men det gör ont att vara den som sviker också. Att misslyckas med det man trodde på, så mycket, då för länge sen. Att vara tvungen att såra en annan människa för att man mår så dåligt att man inte kan något annat. Är inte roligt.

Jag sårar och sviker och besviken-gör hela tiden nu. Det är inte så jag vill ha det, det är inte sådan jag vill vara.

Jag vill vara den glada, vänliga, snälla Lyckliga Hon. Hon som är full av energi och värme och vill sina älskade människor väl. Hon som absolut inte bara tänker på sig själv. Det är lätt att vända sig till människor som ser det, som speglar mig så. Och det är lätt att vända sig bort från de som inte gör det. Lätt att bli ledsen.

Jag pendlar mellan ledsen och glad i väldigt tvära kast. Hopp och förtvivlan samsas i min kropp. Sammanhang och ensamhet.

Det är en tid av väntan. På brev, på telefonsamtal. Olika människor, olika budskap.

Inget att förlora

Jag skrev det, brevet. Satt på bussen på väg till jobbet och allt bara rann ur mig och ner på pappret.

Hej mamma! Det här brevet har jag skrivit i tanken hur många gånger som helst. Inte bara nu, när du har skrivit till mig, utan många gånger förut. Nu skriver jag det på riktigt och utan att fundera så mycket. För jag har nog funderat så det räcker.

Jag skrev om min ledsenhet, känslan av att aldrig har varit älskad, om utsattheten. Om min bror, om pappa.

Jag har alltid klarat mig själv, på många sätt. Flyttade hemifrån tidigt, bildade familj när jag var väldigt ung, skaffade mig en utbildning. Men jag saknar min mamma. Och jag har varit ledsen över detta alldeles för länge utan att göra nåt åt det. Jag bestämde mig för länge sen för att alltid, varje dag, visa mina barn att jag älskar dem. De ska aldrig behöva undra, de ska veta. Vad de än gör ska de alltid veta att de är älskade. Det är jag stolt över. Men jag har glömt, eller inte vågat, berätta för dig att jag älskar dig också. Att mina barn älskar dig och att vi saknar dig, allihop.

Nånstans där började jag gråta. Lutade huvudet mot bussfönstret och lät tårarna rinna. Okkervil River i öronen och våta kinder. Patetiskt? Ja, kanske det. Men jag kunde inte bry mig mindre.

Känslorna ligger utanpå idag.

Ett sms kommer: Vill trösta dig. Kom och lägg huvudet i mitt knä, prata långsamt eller bara vila.

Ja, det vill jag. Och fler tårar kommer, av tacksamhet över alla fina.

Brevet ligger i sitt kuvert, ska postas strax. Isen är bara nattgammal, men jag vågar. Har inget att förlora.

Brev till mamma

I tanken skriver jag ett brev till min mamma. Jag tänker fram ord som jag kanske kommer att skriva, stoppa i ett kuvert och posta till henne. Kvinnan som bar mig i sin mage och födde mig, som bakade kakor och sydde klänningar, strök och städade i hela min barndom. Som nästan aldrig rörde vid mig, som inte visade ömhet, som svek mig när jag behövde henne. Inte av elakhet, nej såklart inte. Utan av... ja av vad? Av bristande självkänsla? Ja, kanske.

Till denna mamma som inte är en mamma för mig, som jag inte är en dotter för, skriver jag ett brev. Jag har tänkt på det länge, till och med börjat på brev ibland, men våndats för mycket och slängt utkasten i papperskorgen. Gett upp.

I onsdags fick jag ett brev från mamma. Hon skriver till mig, dottern som inte är och undrar var jag är, vad som hänt med mig. Och hon vill ha ett ärligt svar, skriver hon. Och det ska hon få, tänker jag.

Men hur ärligt då? Vad kan jag skriva till mamma? Kan jag skriva vad hennes son, min bror, gjorde med mig när vi var ensamma hemma? Det fula som jag inte vågade berätta om, inte hade ord för. Kan jag skriva om hur han använde mig, den blyga lillasystern, för att kanske kamma hem ett par coolhetspoäng bland polarna? Om dagboken som blev ett partytrick. Kan jag skriva hur det kändes när mamma inte vågade vara besvärlig (för så var det nog) när jag blev mobbad i skolan. Hummandena om att det nog skulle gå över ändå och barn kivas ju alltid. Kan jag skriva om ledsenheten och övergivenheten när pappa dog?

Kan jag skriva om allt hon inte gjorde, inte såg, inte visade. All inten. Och vad de gjorde med mig.

Ja det kan jag. Det ska jag. Hon har bjudit in och nu får det bära eller brista. Ikväll när Yngstabarnet somnat ska jag skriva det, brevet.

Långsam

Jag är långsam idag. Inte bara på grund av en liten envis bakishuvudvärk efter fest igår, utan på grund av att livet är sådant just nu att jag behöver långsamma dagar. Jag gick till affären i förmiddags. Handlade mat och lördagsgodis till barnen, gick tillbaka hem med matkassar. Allt i långsam takt. Som en pensionär, nästan. Och det är precis det jag vill. Det jag behöver. Inte just göra nåt. Bara vila i det långsamma.

Fest igår som sagt. Och förfest hemma hos mig - eftersom jag var ensam hemma. Tjejerna från förr, de äldsta vännerna, systrarna. Lite vin, lite fniss, smink och dutt, en cig på balkongen, lite mer fniss. Och en massa allvar med. Det vet ju, allihopa, hur det är här.

Så idag är det långsamt. Mellan fest och måndag. Jag viker tvätt, pratar med barnen, pratar med en vän, lagar mat, lullar omkring, läser ut Sin ensamma kropp av Elsie Johansson och känner igen mig.

Längtar efter mitt eget, även jag, om än inte panikartat just idag. Tänker att det är dags att berätta för barnen nu. Inte idag, men snart. Långsamt det med. Det måste då ta tid.

Tid.

Jordens otacksammaste

Massor av saker att ta itu med: grubbel att göra, tårar att gråta - när de vill komma ut, samtal att ringa, brev att skriva, ledsenheter att skapa. Så är det att vara Lyckliga Hon nu idag, den här veckan.

Men det är annat också, att vara jag. Det är en skrattig tur på stan med Yngstabarnet, det är en bra dag på jobbet, det är ett trevligt telefonsamtal med en ny kollega, det en värmande, givande långchat med en tjejkompis.

Och det är lägenheter. Annonser, letande, tittande, funderande, budgeterande, möblerat eller inte? och en längtan efter solrosor på köksbordet. Sen. Och efter en egen säng och egen sömn. (Jag tror att jag är besatt av sömn.)

I allt detta finns en stor, allt överskuggande, längtan efter att få vara ifred med mig själv. Prata när jag vill, med vem jag vill. Vara tyst annars.

Jag vet vilka som finns där för mig. Mannen är en av dem. Men inte den enda och just nu inte den jag helst pratar med. Tyvärr. Ja, jag tycker också att det är tyvärr. Men så är det.

Han vill gärna att jag ska ta med mig mina grubbel till honom, gråta mot hans axel, bolla idéer till de jobbiga samtalen med honom. Han påminner om detta dagligen: att han vill mig väl, att han finns här, att han är en vän. Och det är jättefint. Om det bara inte vore för att jag är så trött på honom, mig med honom, oss.

Jag vill inte prata. Jag vill vara ifred. Och känner mig som jordens otacksammaste. Som inte tar emot, som inte pratar, gråter och faller. Men jag kan inte. Inte nu.

Brev till mannen

Jag är i ett skede där jag varken vet ut eller in, egentligen.

Jag är fruktansvärt trött på oss och vill just nu bara att det ska vara slut så att jag slipper förhålla mig till dig och oss. Jag vill vara mig själv, hitta mig själv. Träffa vänner och känna att jag är en egen person. Det är mitt absoluta prio.

Jag är inte arg på dig, men jag inser att det kan tolkas så eftersom jag är så trött. Men det är jag inte. Jag har bara fått övernog av klagande och granskning och sparkar bakut nu. Oavsett hur moget det är så är det så jag mår och känner nu och det betyder att jag inte kan starta om nu och bara "våga falla" som du säger. Jag är trött, känner inte det jag gjort innan och vill vara min egen.

Jag vill flytta så snabbt det går, men det går inte så snabbt... Tills dess vill jag att vi uppför oss trevligt mot varann. Jag kan vara Syrran eller Humlan. En vän som du bor med och vi hjälps åt och umgås om båda vill. Jag vill inte att du ska behandla mig som din kvinna. Om du kunde låta bli att kommentera min kropp t ex vore det bra. Det blir jobbigt för mig på flera sätt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer...

Jag vet att jag sårar dig och det är verkligen inte min önskan. Men jag kan inte ljuga och låtsas.

Snäll

Jag höll på att skriva ett sms till en kompis och tryckte på knapparna i fel ordning. Sådär som det lätt blir med vantar på. Det spelar ingen roll vad jag råkade skriva, men det ordet kastade mig tillbaka till mellanstadiet.

Så kallades en kille som gick i min skola, tror han var ett eller två år äldre. Han var en av de sötaste killarna, både cool och söt på samma gång. Och det var inte bara min åsikt. Alla tyckte det. Men det unika med honom var inte hans söthet utan att han var snäll. Verkligt snäll. Han funkade med alla, så som jag minns det. (Hur han upplevde sin skoltid har jag givetvis ingen aning om, jag har inte träffat honom på minst 25 år.)

Men det var egentligen inte honom jag ville berätta om, utan om alla andra. Hur olik alla andra han var.

Snälla killar fanns knappt i min värld. Och söta snälla killar ännu mindre. De enda som skulle kunna klassa in som snälla (fast det är alldeles fel ord) var de mobbade, de som inte vågade annat än att vara "snälla".

Killar är inte snälla. Det var min bild, min absoluta övertygelse, fram tills jag började gymnasiet.
Först då träffade jag killar som var snälla av egen kraft och vilja, och inte av rädsla. Men det var fortfarande så att snäll och snygg inte riktigt sammanföll.

Vad har detta gjort med mig och andra tjejer? Vad är det för uppfattning vi bär med oss om hur killar är?

Jag måste fundera vidare.

Förhålla

Förhållande. Vad betyder det?

Att förhålla sig? För att hålla? Hålla för?

Jag vill förhålla mig mindre till mannen än innan. Vill inte ständigt tänka på vad han tycker och oroa mig för vad som ska komma. Inte alltid relatera hela min person till honom i jakt på att bli omtyckt eller i alla fall inte klagad på. Bland annat därför vill jag inte läsa hans blogg.

Det gör däremot andra som inte kan låta bli att meddela mig vad som står där. Och vad händer då? Jo, som ett brev på posten, säkert som amen i kyrkan, blir jag nyfiken. Dumt nog, men det är sån jag är. Så jag smyger dit och kollar. Igen.

Och så blir jag ledsen. Igen. Över allt skitsnack, över hur hela min person granskas och plockas itu. Över hur mina bevekelsegrunder analyseras. Allt mitt blir fult. Futtigt.

Jag vill inte göra samma sak. Jag vill inte att min blogg ska handla om honom och hans brister och felsteg. Det finns ett och annat jag skulle kunna skriva, men nej. Jag gör inte det. Jag vill inte hänga ut honom. Jag vill att det ska handla om mig och vad jag känner. Jag vill kunna stå för det jag skriver, gentemot vem som helst.

Jag vill inte ens försvara mig mot det som sägs. Det vore att säga att det betyder nåt.

Jag är jag. Jag är sån här. Med fel och brister, ja absolut. (Den som är felfri räcker upp handen!) Men jag har nog en del bra sidor också. Ska bara försöka vara lite mindre nyfiken. Skydda mig mer.

Förhålla mig till mig själv mer.

Sömn

Jag har sovit ganska dåligt på sistone. Inte så himla underligt kanske, med tanke på allt som snurrar i mitt huvud. Men tröttande, inte desto mindre. Gäspiga dagar på jobbet och mindre ork att ta itu med saker, än jag skulle vilja.

I helgen har jag varit bortrest. Hälsat på vänner och latat mig. Och sovit. Jösses vad jag har sovit! Nästan genant mycket och länge. Inte så att någon tyckte det var märkligt, de vet ju. Och just det var så skönt. Är så skönt. Vänner som vet, som ser, som tar om hand. Jag vill inte vara liten, inte alls, eller behövande. Jag vill vara stark och full av ork och vilja. Men är det inte alltid. Och då är det fint med nån som lagar mat, tar med mig ut på en bar och låter mig sova tills jag vaknar.

Ny vecka nu snart. Och den är jag rustad för. Med ny ork och ny styrka. Och förvisso med PMS, men det fixar vi nog, magen och jag.

Ett alldeles speciellt välkommen!

Några av mina bästa och äldsta vänner har just fått länken hit.

Det är av nån anledning lite pirrigt.

Men i alla fall, till er: välkomna hit! Hoppas att ni kommer hit ofta.

Ni är viktiga för mig! Att ni finns, att sitta med er runt ett bord med mat och vin, att bara vara. Precis sånt vi människor behöver mer av. Förlåt att jag är så kass på att höra av mig nu. Det kommer att bli bättre.

Och så ses vi snart, hoppas jag!

Vara själv

Språktidningen kom idag. Som alltid sliter jag av plasten och börjar läsa på en gång. Njutning!

Fredrik Lindström skriver om orden ensam och själv. Att ensam används alltmer sparsamt: ingen vill ju vara ensam. I synnerhet inte om det kan misstänkas att denna ensamhet inte är självvald. Istället säger vi själv när vi egentligen menar ensam. Jag bor själv. Jag går på bio själv. Jag äter själv.

Vara ensam. Det är det jag vill. Ensam som i Utan man. Vara med bara mig själv.
Vara själv. Vad betyder det? Det beror på hur man betonar.

Vara själv. (Att det är jag som bestämmer vad jag är)
Vara själv. (Att jag är alldeles själv, utan hjälp eller stjälp)

Båda sorternas varande är tilltalande.

Gammal vana

Jag har sovit gott. Somnade ensam men med barnen runt mig. I min egen säng, med huvudet på min egen kudde. Med min egen katt bredvid.

Så kan det se ut sen. Barnen, katten, jag.

Och vännerna i sina egna sängar, på sina egna kuddar. Möjliga att vara med. Möjliga att inte vara med.

Idag är en mindre ledsen dag. Lika tungt på ett sätt, men jag har lovat mig själv att inte vackla. Inte ge upp och krypa tillbaka in i det gamla invanda bara för att ovissheten är läskig. Om jag kryper tillbaka ska det inte vara av gammal vana, av rädsla. Det ska vara för att jag vill det. Tror på det.