Mamma skrev igen och även om det kan kännas lite konstigt att plötsligt vara brevvän med sin mamma (det är över huvud taget lite ovant att skriva brev, sådär på papper) så är det vän med henne jag kanske blir nu.
Hon skriver att hon tycker om mig lika mycket som Storebror. Att hon saknar sina barnbarn. Inget om det jag skrev om vad Storebror gjorde mot mig när jag var liten, inget om orättvisor och utsatthet. Men hon vill att jag ska komma hem över en helg så att vi får prata igenom allt, bara hon och jag. Så nog fattar hon, det tror jag.
Längst ner skriver hon:
Jag är inte så bra på att visa vad jag känner, det har jag aldrig fått lära mig.
Det är absolut så det är, hon har aldrig fått lära sig (eller fått lov att) visa känslor och har därför inte heller kunnat lära mig. Jag har på egen hand, som vuxen, lärt mig visa kärlek och ömhet, och förstått att jag har rätt att både känna och agera ut glädje, ilska, ledsenhet... Det har tagit långt tid och är fortfarande ingen självklarhet i alla lägen. Jag känner ofta att jag saknar redskap. Blir klumpig och rädd.
Men jag har en mamma som vill att jag ska komma hem. Som tycker om mig och vill reda ut. Det är fint.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Du är inte feg.
Och det finns många sätt att vara modig på.
Ett är absolut att följa sitt hjärta och sin inre röst.
Och att skriva ett sånt brev till sin mamma.
Det blir bra!
Anonym:
Tack för fina ord!
Ja, det blir bra, det känns så nu. Med mamma, med nytt liv ensam och allt det. Liten och rädd kan jag vara, men feg är jag inte.
Min mamma är/var eller vad man säger, likadan. Det är så många är, de har inte fått lära sig. De är inte heller så "öppna" till att kanske försöka ändra sig heller.
Det din mamma skrev är stort. Att erbjuda en helg är också det, se det som en hand som räcks ut.
Faktum är, att hur stolt man är, hur rätt man än har, hur fel de än är, hur jobbigt det är, så är mamma alltid mamma.
Jag håller en tumme för att ni redar ut det som behövs!
Det är till och med fin-fint.
=)
Jag blir glad för din skull. Å ena sidan vill jag inte tro att det bara är pusselbitarna från vår barndom som är lösningen eller problemet. Å andra sidan vet jag själv vilken betydelse det har när det öppnas en dörr för att prata om det förflutna, med den det rör.
Många smäller igen dörren i ansiktet på folk och säger att det är försent. Du är modig som vågar kliva in.
Tack ni med, Malin, Bless och Radikalis!
Mamma är inte skuld till allt och inte lösningen på alla sorger och bedrövelse i nuet heller, men jag känner att det kommer att bli bra att sitta i hennes kök och prata över kaffe och ett fat med bullar.
Kram till er!
Skicka en kommentar