I tanken skriver jag ett brev till min mamma. Jag tänker fram ord som jag kanske kommer att skriva, stoppa i ett kuvert och posta till henne. Kvinnan som bar mig i sin mage och födde mig, som bakade kakor och sydde klänningar, strök och städade i hela min barndom. Som nästan aldrig rörde vid mig, som inte visade ömhet, som svek mig när jag behövde henne. Inte av elakhet, nej såklart inte. Utan av... ja av vad? Av bristande självkänsla? Ja, kanske.
Till denna mamma som inte är en mamma för mig, som jag inte är en dotter för, skriver jag ett brev. Jag har tänkt på det länge, till och med börjat på brev ibland, men våndats för mycket och slängt utkasten i papperskorgen. Gett upp.
I onsdags fick jag ett brev från mamma. Hon skriver till mig, dottern som inte är och undrar var jag är, vad som hänt med mig. Och hon vill ha ett ärligt svar, skriver hon. Och det ska hon få, tänker jag.
Men hur ärligt då? Vad kan jag skriva till mamma? Kan jag skriva vad hennes son, min bror, gjorde med mig när vi var ensamma hemma? Det fula som jag inte vågade berätta om, inte hade ord för. Kan jag skriva om hur han använde mig, den blyga lillasystern, för att kanske kamma hem ett par coolhetspoäng bland polarna? Om dagboken som blev ett partytrick. Kan jag skriva hur det kändes när mamma inte vågade vara besvärlig (för så var det nog) när jag blev mobbad i skolan. Hummandena om att det nog skulle gå över ändå och barn kivas ju alltid. Kan jag skriva om ledsenheten och övergivenheten när pappa dog?
Kan jag skriva om allt hon inte gjorde, inte såg, inte visade. All inten. Och vad de gjorde med mig.
Ja det kan jag. Det ska jag. Hon har bjudit in och nu får det bära eller brista. Ikväll när Yngstabarnet somnat ska jag skriva det, brevet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Oj.
Ja, det är ett stort steg du tar nu, när du äntligen tar bladet från munnen och med egna ord beskriver din upplevelse av uppväxten. Hoppas att hon lyssnar.
Vilken reaktion du än får, för man kan ju tyvärr inte alltid vara säker på att människor som bjuder in också kan ta emot trots att det är det de säger, så är det iallafall stort handlat av dig.
Förstår att det är lätt att låta andra överträda ens gränser senare i livet om nu ingen vuxen i barndomen lärt en att dra dom. Det blir som att säga till sitt barn att detta som hände dig är helt ok, t o m normalt.
Kanske kan ni komma närmare varandra. Kanske kan hon berätta sin historia. Inte för att rättfärdiga utan som en förklaring. Om du är redo att lyssna. Men först borde hon lyssna uppmärksamt på dig.
Kraft till ditt skrivande från mig. Du är och var god nog.
Nu har du nog skrivit.
Kanske postat t o m?
Är du trött, lättad, jag bara undrar..
För det är väldigt svårt att föreställa sig det du upplevt.
Men det låter smärta och jag vill mest hålla om dig och lite försvara dig mot det dumma.
Samtidigt är du så stark, du klarar allt!
Fast mina kramar får du allt ändå,
KRAMAR!
Men vad fina ni är! Jag blir alldeles varm och trygg av att läsa. Trots det onda inuti. Kramar till er för att ni finns och är ni!
Jag har inte kommit längre än till ord jag prövar i huvudet. Modet sviker. Tiden att verkligen skriva och sudda och skriva igen, i lugn och ro, har inte heller funnits.
Jag vågar. Jag ska. Bära eller brista!
Skicka en kommentar