Jag höll på att skriva ett sms till en kompis och tryckte på knapparna i fel ordning. Sådär som det lätt blir med vantar på. Det spelar ingen roll vad jag råkade skriva, men det ordet kastade mig tillbaka till mellanstadiet.
Så kallades en kille som gick i min skola, tror han var ett eller två år äldre. Han var en av de sötaste killarna, både cool och söt på samma gång. Och det var inte bara min åsikt. Alla tyckte det. Men det unika med honom var inte hans söthet utan att han var snäll. Verkligt snäll. Han funkade med alla, så som jag minns det. (Hur han upplevde sin skoltid har jag givetvis ingen aning om, jag har inte träffat honom på minst 25 år.)
Men det var egentligen inte honom jag ville berätta om, utan om alla andra. Hur olik alla andra han var.
Snälla killar fanns knappt i min värld. Och söta snälla killar ännu mindre. De enda som skulle kunna klassa in som snälla (fast det är alldeles fel ord) var de mobbade, de som inte vågade annat än att vara "snälla".
Killar är inte snälla. Det var min bild, min absoluta övertygelse, fram tills jag började gymnasiet.
Först då träffade jag killar som var snälla av egen kraft och vilja, och inte av rädsla. Men det var fortfarande så att snäll och snygg inte riktigt sammanföll.
Vad har detta gjort med mig och andra tjejer? Vad är det för uppfattning vi bär med oss om hur killar är?
Jag måste fundera vidare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
En fundamental fundering och det som gör att jag bara vill skriva i bland, är när de unga flickor jag jobbar med säger till mig när ynglingar terrroriserat dem:
-"Men sådana är ju killar, det får man ta"
För att citera Grynet "Ta ingen skit". Det är något som sitter långt inne och är svår motiverat i alldeles för många av de unga tonårsflickorna. Och det växer fast i kvinnokropparna. Det är inget som de växer ifrån, inte utan stöd.
Jag vill inte bara skriva, jag vill skrika rakt ut.
Bless, visst vill man skrika! Håller med dig helt. Killar kommer undan med, och till och med beundras för, saker som de flesta tjejer aldrig skulle göra. I alla lägen, på alla nivåer finns samma obalans. Och jag är osäker på hur mycket som hänt på de 30 år som gått sen jag gick i mellanstadiet.
Inte mycket har hänt. Absolut inte tillräckligt. Fanny Ambjörnsson har skrivit en avhandling "I en klass för sig" som är intressant läsning.
Skicka en kommentar