Emellan

Jag är mitt emellan. Ingenstans. Bor i den här lägenheten fortfarande, rent fysiskt. Sover i den där sängen, äter i köket, kryper upp i soffan med min laptop. Men är själsligen inte riktigt här. Inte här men inte fullt ut nån annanstans heller. Vill vara hemma men har inget. Letar på hemnet och blocket och andra ställen, noll napp hittills. Det är så frustrerande. Jag vill ju bara bo!

Jag är mellan mig själv och mig själv. Mitt gamla och mitt nya. Vemodig och rädd, mitt i all lättnad och börja-om-känsla. Glad och full av kärlek men rädd att inte räcka till, att förlora. Skäms över min litenhet. Vill vara stark hela tiden men är inte.

Vad händer nu? Hur ser livet ut sen? Om det vet jag inte mycket. Det brukar inte störa mig så värst men nu är det lite fler osäkra moment än jag mår bra av. Jag försöker säkra dem men märker att det inte riktigt går. Jag har hoppat och står för mitt hopp oavsett vad som händer. Det är inte så att jag ångrar mig. Jag är nog bara lite ovan.

Jag gråter lätt. Så har det alltid varit. Nu ett tag har jag varit ovanligt o-gråtig. Kanske har jag stängt av lite för att våga hoppa, inte riktigt tillåtit mig att känna efter. Men igår när jag satt i Baristas soffa med en kaffe kom allt över mig, hela varandets ohanterliga osäkerhet, alla funderingar, viljanden, undranden. Det finns tusen frågor men inte många svar. Helt i sin ordning, egentligen.

Jag ville inte gråta, ville prata och ha en mysig eftermiddag, men det gick inte att sluta. Så mycket på en gång får inte plats inuti mig. Jag är inte bara stor och stark och modig, jag är liten och rädd också. Jag måste vänja mig vid det. Låta det vara så nu. Ta emot och vara så som jag känner mig.