Nu vet hon, vår lilla modiga älskade flicka. Hon har gråtit, frågat, skrikit att hon vill dö och gråtit ännu mer. Vi har pratat pratat pratat och berättat hur det är - varför - och hur det blir. Såvitt vi vet. Var vi ska bo och hur det ser ut där. Massor av undran och förvirring, men också spänning och närapå förväntan. Svårt att sova och fler frågor och puss och kram tio gånger om.
Ledset i mig med. Och lite tomt på ord just nu.
Men det kommer att bli bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Klart att det kommer att bli bra. Det finns inget bra sätt att berätta- jag vet. Hjärtat vill slitas itu och man rannsakar sig själv 100 gånger om
- Hur kunde jag?
Det kommer att bli bra med lite tid och lite tålamod från alla. Många kramar
Ja-a hjärtat höll på att brista när hon hulkade att hon ville dö om inte... Det var hemskt och sorgligt och MITT FEL. Men ändå inte. Det är inte fråga om att leta syndabockar och det fattar den lilla fina människan bättre än vi vuxna.
Kram!
Skicka en kommentar