Långsam

Jag är långsam idag. Inte bara på grund av en liten envis bakishuvudvärk efter fest igår, utan på grund av att livet är sådant just nu att jag behöver långsamma dagar. Jag gick till affären i förmiddags. Handlade mat och lördagsgodis till barnen, gick tillbaka hem med matkassar. Allt i långsam takt. Som en pensionär, nästan. Och det är precis det jag vill. Det jag behöver. Inte just göra nåt. Bara vila i det långsamma.

Fest igår som sagt. Och förfest hemma hos mig - eftersom jag var ensam hemma. Tjejerna från förr, de äldsta vännerna, systrarna. Lite vin, lite fniss, smink och dutt, en cig på balkongen, lite mer fniss. Och en massa allvar med. Det vet ju, allihopa, hur det är här.

Så idag är det långsamt. Mellan fest och måndag. Jag viker tvätt, pratar med barnen, pratar med en vän, lagar mat, lullar omkring, läser ut Sin ensamma kropp av Elsie Johansson och känner igen mig.

Längtar efter mitt eget, även jag, om än inte panikartat just idag. Tänker att det är dags att berätta för barnen nu. Inte idag, men snart. Långsamt det med. Det måste då ta tid.

Tid.