Barnen och jag har bakat bullar. Hela lägenhet doftar kanel och mandel och ett helt litet berg av nybakta, varma bullar ligger och svalnar under en av farmors linnehanddukar i köket.De där linnehanddukarna som, liksom allt annat här hemma, ska delas upp (eller inte.) Mannen konstaterade häromdagen att alla bra kökshanddukar är "mina", dvs kommer från min släkt. Det är gamla handvävda handdukar av en kvalitet som knappast tillverkas längre. Jag tycker otroligt mycket om dem, både för att de är så fantastiskt fina och bra och för att de är ett arv. Flera generationer kvinnor (mestadels kvinnor i alla fall) har använt dem. Lagt dem över bullberg, torkat disk med dem, vikt ihop dem och använt dem som grytlappar. Precis som jag gör nu. Och mannen, även om han aldrig bakar just bullar.
Jag har så många att mannen absolut kan få några av dem. Jag vill dela med mig. Så vill jag att vår skilsmässa ska vara: att vi delar med oss. Jag vill att han ska fortsätta baka sitt goda bröd och låta det svalna under min farmors linnehanddukar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar