Språktidningen kom idag. Som alltid sliter jag av plasten och börjar läsa på en gång. Njutning!
Fredrik Lindström skriver om orden ensam och själv. Att ensam används alltmer sparsamt: ingen vill ju vara ensam. I synnerhet inte om det kan misstänkas att denna ensamhet inte är självvald. Istället säger vi själv när vi egentligen menar ensam. Jag bor själv. Jag går på bio själv. Jag äter själv.
Vara ensam. Det är det jag vill. Ensam som i Utan man. Vara med bara mig själv.
Vara själv. Vad betyder det? Det beror på hur man betonar.
Vara själv. (Att det är jag som bestämmer vad jag är)
Vara själv. (Att jag är alldeles själv, utan hjälp eller stjälp)
Båda sorternas varande är tilltalande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Att få vara ensam kan verkligen vara en lisa för själen. Lika skön som sammansmältning när den är efterlängtad. Jag minns när jag äntligen separerade och lungnet lade sig. Det var som om luften darrat. Ja som om hela varat varit skakigt och som om det äntligen stillat sig och stannat. För just då behövde jag att livet stannade, för att ordna min egen plattform och livsform. Inte längre passa någon annan, ingen anpassning. Livet kunde börja passa mig. Det var frihet.:)
Du skriver fint!
Och har bra tankar.
Kanske löser du gåtan med uddasockorna.
Också.
bless:
Jag kan redan nu känna lättnaden i kroppen. Mitt hem, mitt liv, mitt varande. Och barnens, givetvis. Det är nåt med det här att vara två vuxna som går och trampar på varann, som jag inte klarar. I alla fall inte just nu. Jag träffar gärna vänner och ser fram emot att kunna göra det mer ostört.
anonym:
TACK för fina ord! Anar varifrån du kommer... Hoppas du återvänder hit ibland!
Skicka en kommentar