Ensam i en annan stad, febrig och trött och med all tid i världen att göra nåt av. Eller i alla fall en fredag. Jobbmötet som jag skulle på får klara sig utan mig. Det gör de säkert också, de fina och kreativa kollegerna som visat mig en ny del av världen den här sommaren och hösten.
Genus-katten sitter här och spinner och väntar på att vi ska gå och lägga oss med tekopp och tjockt månadsmagasin. Det ska vi snart, lilla du! Men först vill jag bara säga till alla som eventuellt undrar: det gör ont i mig med. Även om jag ser mina trådar knytas ihop och känner doften av frihet så är detta ett misslyckande. Att älska någon och tro på made for each other och resten av livet och sen sabba det, tillsammans sabba det, det är sorgligt.
När jag klev av tåget igår såg jag något så vackert. En man som anlände, liksom jag, och en kvinna som väntade på honom. En omfamning så innerlig och efterlängtad, en kyss med slutna ögon. Ett par med livet framför sig, alla känslor jag vill känna fanns i det mötet. Jag skyndade vidare, försenad och frusen, men med en varm känsla i magen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Så är det ju också, att en dag är man den som är famnad igen, en som har möjlighet att vara en smula visare och försiktigare med relationen. Att vakta och värna det närande, så att det inte låter sig bli det tärande. Det är en stor sorg att den kunskapen ska betalas så dyrt. Men det är värt priset, vill jag säga, som låter mig famnas av modig, klok och härligaste man som finns. Det är allt att få vila samman och veta vad det är värt.
Och nu tror jag att du bäddar för din sinnesvila samman i härlighet.
Bless:
Du beskriver det så vackert, det jag längtar efter. Jag vet att det kommer att bli så för mig med, i sinom tid. Och jag har inte bråttom.
Just nu känner jag mig både glad och ledsen, rofylld och rädd. Allt på en gång. Levande, framförallt.
Skicka en kommentar