Jag svävar omkring i ett ingenting.
Jag verkligen avskyr utebliven kommunikation. Att skrivna mail blir lovade svar som sedan uteblir. Att sms-prat bara dör i ett ingenting. Att alla trådar lämnas hängande.
Och jag avskyr den jag blir när det händer. Den som skriver ett mail till, tigger om svar. Messar igen... (inget substantiellt svar den här gången heller).
Vad är lösningen? Bara sluta höra av sig, bolla över?
Ska jag skydda mig eller utsätta mig?
Är jag för uppriktig med mina tankar och känslor? Är det jobbigt att jag så tydligt säger Hey, I really like you! Borde jag vara cool och låtsas att jag har tusen vänner och bryr mig typ noll om att en av dem inte vill vara med och leka?
Kanske. Men det är inte jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag tror så här: i det läget så får man göra som Om Mokshananda, alltså vara öppen för det som händer, vad ger den andre, vad vill jag ha, är det kompatibelt? Som jag ser det är att vara öppen att se situationen som den är (så gott det nu går, men man får försöka "äga" situationen och göra en egen ärlig beskrivning). Vad jag förstår har du mejlat och sms:at till en vän du värderar högt och den vännen svarar inte som du hoppats. Varför den vännen inte svarar som du vill, kan du ju inte veta utan att fråga.
Om du det är som du frågar "Är jag för uppriktig med mina tankar och känslor?" som är anledningen, så är det din uppgift, i arbetet med att hålla sig öppen inför det som händer, att inse att den här personen vill nu inte mötas i uppriktighet om känslor och tankar. Hur som helst är det inte en person som kan ha ett uppriktigt samtal med dig nu. Vad som hindrar, vilja, arbete, sjukdom, känslor och alla andra anledningar som kan finnas, stoppar i alla fall dialogen med dig nu. Och du ska nog bara värdera det som händer nu. Inte de önskningar du har om framtiden och din vän.
Då får du kanske överväga: vill jag ge min uppriktighet till den som inte tar emot nu?
Ska jag sluta ge uppriktighet?
Ska jag rikta om min energi?
Ska jag fråga varför vännen inte svarar?
Ska jag vara öppen för det som händer (ska jag leva i det goda nu) eller ska jag vänta på svar (som man håller andan)?
Jag tror att man i dessa situationer får disciplinera sig, fokusera på det som är nära och bra, släppa det längtade och om det längtade kommer värdera det för vad det har kostat. Är det värt sinnesro att ropa ut uppriktigt om det bara är ekot som svarar direkt?
Det svåra är för mig när sådant händer att ta det lilla jag som är mig och kräver omedelbar bekräftelse i örat och säga: Det må vara så att barndomen var svår, men nu är du vuxen, bestämmer och ansvarar själv. Lev värdigt och gör saker färdigt, ta hand om ditt liv istället för att hoppa och skälla efter et du inte når.
Ett ganska långt och oformulerat svar, men det är frågor som inte är färdiga för mig och väldigt värdefulla att lyfta, för man vill ju leva livet. Inte vänta på en vän som ska svara.
Som slutkläm vill jag gärna skriva att jag fann han som uppskattade min uppriktighet och är stolt över mig. Men många gånger innan svarade bara mig mitt eko. Om man ser sig som värd en som stannar, svarar och är samman, städar man bort de som inte svarar för att ge plats. Det kan vara lösningen.
Oj vad jag känner igen det där.
Oron i magen av en bekräftelse man inte får.
Tror du inte bara att han måste värja sig lite? Han vill självklart, även om han aldrig skulle erkänna det, få dig att känna skuld.
Gör inte det.
Lägg ett andetag till nästa och så ett till. Och ett till...och...
/Nix
Bless, kära du! Du räddade min dag med ditt tänkvärda inlägg! Så klokt och så bra och så precis vad jag behövde. TACK!!
Anonym:
Varför utgår du från att det handlar om en han? Och att det finns en illvilja bakom? Bara undrar....
Kram till er båda!
Skönt att det gick att få något ur mitt oformulerade inlägg, men det är viktigt och essensen i livshållning, hur man förhåller sig i dessa svårigheter, tror jag.
Bless, jag tror också att det är en av de stora frågorna. Det handlar om integritet. Att vara sig själv nock som man säger på min barndomsdialekt.
Det betyder inte att man ska vara vare sig otrevlig eller enslig, utan att man ska vara lugn i sig själv och omge sig med människor som ger bra energi. Och minimera umgänget med de andra. Ta dem för vad de är och inte hänga upp sitt liv på dem. Se till att det finns balans mellan sig själv och andra.
Skicka en kommentar