Inget att förlora

Jag skrev det, brevet. Satt på bussen på väg till jobbet och allt bara rann ur mig och ner på pappret.

Hej mamma! Det här brevet har jag skrivit i tanken hur många gånger som helst. Inte bara nu, när du har skrivit till mig, utan många gånger förut. Nu skriver jag det på riktigt och utan att fundera så mycket. För jag har nog funderat så det räcker.

Jag skrev om min ledsenhet, känslan av att aldrig har varit älskad, om utsattheten. Om min bror, om pappa.

Jag har alltid klarat mig själv, på många sätt. Flyttade hemifrån tidigt, bildade familj när jag var väldigt ung, skaffade mig en utbildning. Men jag saknar min mamma. Och jag har varit ledsen över detta alldeles för länge utan att göra nåt åt det. Jag bestämde mig för länge sen för att alltid, varje dag, visa mina barn att jag älskar dem. De ska aldrig behöva undra, de ska veta. Vad de än gör ska de alltid veta att de är älskade. Det är jag stolt över. Men jag har glömt, eller inte vågat, berätta för dig att jag älskar dig också. Att mina barn älskar dig och att vi saknar dig, allihop.

Nånstans där började jag gråta. Lutade huvudet mot bussfönstret och lät tårarna rinna. Okkervil River i öronen och våta kinder. Patetiskt? Ja, kanske det. Men jag kunde inte bry mig mindre.

Känslorna ligger utanpå idag.

Ett sms kommer: Vill trösta dig. Kom och lägg huvudet i mitt knä, prata långsamt eller bara vila.

Ja, det vill jag. Och fler tårar kommer, av tacksamhet över alla fina.

Brevet ligger i sitt kuvert, ska postas strax. Isen är bara nattgammal, men jag vågar. Har inget att förlora.