Lite smör på en fredag:
Jag minns väldigt väl när jag hörde den första gången och att jag då tänkte att när det känns så, när man vet, då är det dags. Så har det känts ett tag nu, mer eller mindre sen i april när jag för första gången sa det högt. Jag vill skiljas. Då visserligen i affekt. Men ändå med nån slags substans.
Nu är vi där och det är både en lättnad och ett vemod.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar