Någons knä

Jag skriver om saker som gör ont. I mig, i mannen. Och säkert i andra också, som känner igen sig. En del kommenterar det jag skriver och oftast gör det mig glad, varm. Det är fina saker som sägs.

Men jag vet att han också får kommentarer, på sin nya blogg. Jag har medvetet låtit bli att läsa vad han skriver men det finns andra som hänger där. Och han berättar själv, inte utan stolthet. Att han får medhåll. Att folk tycker att han gör rätt som blir en snål petimeter när det gäller pengar (diskussioner så smutsiga att jag inte vill skriva om dem), att jag är en egoist som bara tänker på mig själv, att jag utnyttjar hans godhet. Att jag kommer att springa benen av mig efter honom sen, men då kommer han (ha!) inte att vilja ha mig. Rätt åt mig.

Jag blir ledsen. Skitledsen. Visst, jag borde väl fatta att det blir så när man häller ut sitt liv inklusive alla sina futtigheter såhär. Jag borde inte vara förvånad. Men.

Jag blir ledsen. Vill gömma mig. Eller bara krypa upp i någons knä och gråta.

Nackspärr och terapi

Jag vaknade med nackspärr i morse. Kom ur sängen men inte mer och efter en hel förmiddag med vetevärme kan jag bara konstatera att det må vara skönt, men inte fan hjälper det.

Och så var det terapidag. Veckans mest kluvna timma. Jag ser sällan fram emot att gå dit (särskilt inte idag - med ond nacke och ledsen klump i magen pga lägenheten som bara inte dyker upp.) Men när jag väl är där, när jag är på plats i den sköna fåtöljen, så känns det som att komma hem. Varje gång.

Att få prata om sig själv, bara babbla på, och att det sitter nån bredvid och lyssnar, hummar lite och kommer med kloka frågor. Lyxigt. Nåt alla borde.

Idag pratade vi om skuld. Att jag känner skuld över allt detta som jag utsätter människor för nu. Och att jag känner så mycket skuld att jag inte behöver påfyllning från mannen. Det räcker bra med det jag står för själv. Att jag måste se att det är min rättighet att värna mitt eget.

Jag vet att väldigt få människor tycker att man ska hålla ihop för barnens skull. Jag gör det inte och inte de som betyder nåt för mig heller. Men ändå. Barnen har inte bett om detta. De är inte tillfrågade.

Det är ingen bra dag. Trots terapin. Det är en dag med nackspärr och ledsen mage.

Något nytt

Det är höst.
En årstid jag verkligen tycker om. Har alltid gjort.
Det är nåt löftesrikt över hösten.
Det kommer något nytt.

Det nya som är nu kan jag knappt greppa än.
Bo nånstans. Ska man.
Vara ensam. Vill jag.
Med mig själv och med barnen. Och vännerna.

Och bestämma själv. Det är det allra viktigaste.
Vara min egen person äntligen.

Han har svårt att förstå det. Tycker att vi ska ha en massa dealar om vad som ska hända och inte. Vad vi får göra och inte. För att om detta ska gå att rädda ska vi tänka vi hela tiden. Trots paus, slut, isär.

Det är för mig en contradiction in terms. Just det jag är mest trött på ska fortsätta vara?!
Nej. Det går inte.

Hösten måste komma med något nytt.

Bostad sökes, typ

Nej, det här är ingen annons. Jag är ju anonym och tänker så förbli.

Men jag behöver en lägenhet. Väldigt mycket behöver jag det. Nu pronto bums. Letar överallt jag kan komma på men än så länge är det resultatlöst.

Minns förra gången jag letade. En massa år sen är det. De numera stora barnen var små knoddar och plånboken var tunn. Efter ett par månader i den med exet gemensamma lägenheten dök den upp, den perfekta lilla tvåan i andra hand. Jag förteg att jag hade barn, trodde inte jag skulle få den annars och så flyttade vi in, vi tre, en gråkall januaridag. Det var både sorg och lycklig lättnad jag kände. Då liksom nu.

Eller... det vet jag ju inte än, hur det kommer att kännas. Men jag vet hur det känns nu och det är samma som då. När jag typ sökte bostad av samma skäl förra gången.

Nyfödd

Jag tycker om rosor. Särskilt när de ser ut såhär, både spröda och starka. Alla olika, varenda blomma unik. Och doften av rosor, alla parfymers moder.

Det är något ursprungligt med rosor, ursprungligt och samtidigt alldeles nytt. Ungefär så jag känner mig. Nyfödd. Men ändå gammal. Hittad igen.

Inte klockan tre

Yngstabarnet vaknade klockan tre i natt och var ledsen. Försökte väcka sin trötta mamma. Han vaknade istället och var beredd att gå upp. Men det var mig Yngstabarnet ville ha. Jag fixade den lilla krämpan, stoppade täcket om, pussade godnatt och vinglade tillbaka till sängen. Sömn, ge mig sömn!

Jag har normalt inga problem att somna om vid såna tillfällen.

Men inatt klockan tre tyckte mannen jag fortfarande delar säng med att det var läge att prata om Yngstabarnets mammighet och vad mina jobbresor innebär. Vad separationen kommer att innebära.

Det lilla trollet är mammig. Det är jobbigt för oss båda, låser oss i roller vi inte vill ha. Han blir ledsen och känner sig oönskad, jag blir låst och skuldbelagd. Självklart ska vi prata om detta. Vi måste hitta sätt att kunna vara en bra mamma och en bra pappa fast vi kanske inte ska leva ihop mer. Vi ska prata.

Men inte klockan tre på natten.

Fika med gitarrkille

Jag träffade en gammal kompis häromdagen. Vi var ganska nära vänner då, i tidernas begynnelse, men nu har vi inte setts eller ens haft kontakt på 20 år. Hittade honom på Facebook, platsen där vi medelålders människor återser våra längs vägen tappade vänner.

Han bor i en helt annan del av landet än jag, väldigt många mil bort. Men häromdagen tog ett flygplan mig med till hans stad. Jobb förstås, men också en liten lucka mellan mötet och den tidpunkt då jag var tvungen att ta en taxi till flygplaten. Hade han tid? Och lust? Jo, det hade han, både tid och lust.

Vi bestämde möte vid ett torg och där kom han. Sig lik. Trots att han nu är 45 och inte 25, ingen tanig gitarrkille utan en bred och trygg medelålders man. Men jo, fortfarande gitarrkille, samma men ändå ny.

Och det var även jag. Under de timmar vi satt där och pratade och drack te knöts mina trådar ihop framför mina ögon. Jag var jag. Samma person som när han och jag senast sågs, men ändå så annorlunda. Alla saker som hänt - utbildning, barn, skilsmässa, jobb, vänner - har gjort mig till den jag är. Men jag är ändå samma. Han kände igen mig. Jag kände igen honom. Det var en värmande känsla.

Ett eget rum 2

Ja, det är så nu. Vi ska ta en paus, leta lägenhet, bo isär.

Det känns befriande. Äntligen spejs för mig och mitt. Äntligen ro att hitta mig själv.

Massor av saker återstår. Att bara hitta en... Att berätta för barna. Att flytta.

Men. Det kommer att bli bra, med allt. Det blir bra på nåt sätt. Det vet jag.

Nu ska jag läsa Maken och dricka te. Sysslor att njuta mycket av, båda två.

Mitt mjuka jag

Jag dansade på lätta stövelklädda fötter i söndags. Långpromenad i höstsol, en vän bredvid på stigen, vänlighet i varje ord, skratt och allvar blandat. Jag ville inte vara någon annastans än just där och just med honom. Jag var hel. Mitt eget mjuka jag, och ingen del av mig var fel eller taggig eller obekväm.

Det finns mycket litenhet och ledsenhet i mig. Känslor av att vara både undanträngd och samtidigt framdragen på en scen jag inte vill befinna mig på. Av att vara fel. Jag har blivit taggig av det. Surare, kallare och mer otillgänglig än jag velat. Nu väcker jag mitt mjuka jag till liv och bäddar in mig själv i kärlek. Den varma känslan av att vara rätt.

Klokt ur en bok

Jag läser Gun-Britt Sundströms Maken, fick den av Genus eftersom hon tyckte att den kunde passa att hålla i handen, så som livet ser ut nu. Och det gör den sannerligen. Den passar att hålla i , läsa i, skratta med, känna igen sig i och smått förfäras över hela alltet med. Jag viker hundöron där jag känner extra mycket att det står nåt som jag vill återvända till. Det blir många hundöron.

På sidan 168 till exempel.

Huvudsaken är att man kan tala med varandra, säger alla samlevnadsexperter, bara man kan prata om saken ordnar det sig alltid. Vi pratar och pratar så vi pratar oss blå i ansiktet och det finns ingen sida av vårt sexualliv som inte är penetrerad och analyserad i grunden, men slutsatsen blir ingenting annat än att våra behov är oförenliga. Och efter att ha pratat om sexualia i två timmar finns det ingenting, ingenting i världen som jag har mindre lust för än att gå och lägga mig med honom.

Sedd

Jag har en vän. Nej, inte en. Många. Men den här vännen är ny och speciell. För att han är kille. Men framför allt för att han, fast han är kille, inte kommenterar mig.

Jag är ovan vid det. Först fick det mig att fundera på om han inte tycker om mig, om han inte tycker att jag är snygg. Sånt. Sen insåg jag att jag är miljöskadad. Efter all tid med Han, efter tiden på K6 och efter den knäppa relationen med Rocky har jag vant mig vid att män alltid kommenterar mitt utseende. Ja hela mig, faktiskt.

När jag väl landar i att han inte gör det så tycker jag att det känns befriande. Att han tycker om mig vet jag och det räcker. Jag behöver inte hans bekräftelse. Det är rentav skönt att slippa den. Slippa vara sedd på det sättet. För sedd är jag. Bra sedd.

Jag skulle kunna trilla ut i funderingar om Foucaults blick och sånt. Men det är fredag och lunchtid så att jag stannar. Kanske återkommer jag i det ämnet.

Villkorslöst

Jag har letat efter ord. Konkreta, enkla ord för att beskriva vad det är jag vill ha, vad jag har saknat så länge. Han har inte riktigt förstått.

Ro. Lugn. Enkelhet. Tillräcklighet.

Jag har beskrivit vardagen hemma hos Genus och Popsnöret, den varma vänliga lättheten som finns där. Ungar och katter och tvätthögar till trots finns det ro och vila i deras hem. Min puls sjunker direkt när jag kliver innanför dörren där.

Känslan finns när jag är ensam hemma med barnen också. Även om det är stökigt och stressigt och alldeles för mycket disk och tvätt och dittendatten att stå i, så finns ett lugn. Så är det inte när Han är hemma och jag inser att det nog alltid har varit så. Han bär med sig krav och tar plats, kliver över. Har alltid gjort.

Villkorslöst. Är det det som är Ordet? Kärleken till barnen är villkorslös. Kärleken till de bästa vännerna likaså. Men inte hans kärlek till mig och inte min till honom heller. Längre.

Går det då?

Skriver

Ensam hemma. Har just lämnat Yngstabarnet i skolan och landat i köket med laptop och kaffe. Det är stillsamt och tyst, Katten sover. Jag ska jobba. Har massor att göra. Men det går inte riktigt. Inte än.

Bläddrar i min dagbok och konstaterar att den snart är full. Igen. Jag skriver mer än någonsin nu, sida efter sida fylls av barndomens ledsenhet, tröttheten på Honom och relationen, kärleken till och från vännerna och barnen.

Under lång tid har dagboken varit det ställe där jag häller ut allt. Men nu känns det rätt och fint att skriva här. Ändå kommer jag inte riktigt loss. Skrivkrampen kommer smygande inför den tomma rutan till ett nytt inlägg. Så jag citerar mig själv. (Det får man, om man bara anger referens.) Såhär skrev jag i den fina gröna boken igår:

Jag berättade för terapeuten om hur det var när pappa dog. Att mamma inte ringde mig direkt, efter att hon ringt ambulansen. Att hon gjorde det först när personalen på akuten frågade om det fanns fler barn. Fast jag var i samma stad och kunde cykla dit på fem minuter. Hur tänkte hon? Det gör mig rasande att hon inte tänkte på att jag ville säga hejdå till honom, jag också. Hon tog pappa ifrån mig, mig ifrån pappa.

Och den där konstiga dagen sen, när jag åkte hem till henne och vi bara satt där och teg. Drack kaffe och teg. Varken grät eller pratade om pappa eller tog tag i nåt praktiskt. Varför var det så? Jag stängde av mina känslor inför henne. Kunde inte vara ledsen där, i huset, där allt hänt. Varför bjöds jag inte in till att vara med och gå igenom pappas saker? Varför fick inte jag chansen att vila i det handgripliga? Hitta nån liten sak att minnas honom med, fatta, säga hejdå.

Eller var det jag som inte ville? Som inte orkade dela min smärta med henne, den människa som borde sett och skyddat och värnat men som inte gjorde det.

Terapeuten sa inte mycket. Men det behöver man inte alltid.

Nerv-människa

"Det är nerverna" brukade min mamma säga när jag var liten och hon skulle beskriva (inte för mig, jag råkade nog bara höra, eftersom jag alltid lyssnade på vuxna när de pratade) någon som inte mådde bra inuti. Någon ledsen eller orolig person, oftast en kvinna vill jag minnas. Det är nerverna, sa hon och suckade på ett sätt som signalerade samma slags medlidande som man har med den som är sjuk, men som också visade att problem med nerverna var otäckt. Både smittsamt och obotligt på samma gång. Jag var rädd för nerv-människor.

Motsatsen var rejält folk som hon själv. Stabila kvinnor som bakade småkakor, gallrade morötter och manglade lakan med samma frenesi. (Hålla rent och snyggt hemma var viktigt, liksom att ens barn var väluppfostrade - i betydelsen rena, välsnutna och tysta). Kvinnor som inte visades några känslor. Varken glädje, vrede eller ledsenhet.

Kanske var mamma också rädd för nerv-människorna. För att vara en själv, kanske. Det vet jag inte. Men jag vet att jag fortfarande hör hennes suckande ömkan och ser avsmaken i hennes ansikte.

Jag är en nerv-människa. En människa som har levt hela sitt liv och försökt vara samma slags lågenergi-lampa som mamma, för att vinna hennes gillande. Som aldrig vågat berätta för henne om den utsatthet jag upplevde som barn. Vad min bror gjorde och vad hennes blinda ögon inte såg. Vad alla dessa kramar jag aldrig fick gjort med mig.

Jag vill inte vara bitter. Jag är sedd och kramad nu som vuxen och jag är inte längre rädd för att vara en nerv-människa.

Men jag saknar en mamma.

Det får vara såhär nu

Mitt eget rum. Längtar efter mitt eget rum, mitt eget utrymme, att få ha min egen hjärna ifred.

Han är så mycket, där hela tiden med sina tankar och... sitt liksom. Jag får inte plats. Nu är det Den Stora Förändringen som tar all plats. Nej, jag vill inte förringa eller håna honom för det han gör och vill. Inte alls. Men det är så mycket. Så även om det som händer inuti honom är bra och fint så tar det fortfarande all plats. Nu är det det som är The flavour of the month.

Är jag otacksam som inte ser och förmår uppskatta? Ja, jag känner skuld över det. Men samtidigt inte. Jag har anpassat mig till hans sätt att vara så himla länge att det är mer än nog nu. Det räcker. Nu vill jag vara bara jag, knyta ihop mig själv. Den blyga unga småbarnsmamman jag var när vi träffades och den jag är nu. Linjen mellan dem. Och vara med barnen och vännerna. Tjejerna mest av allt.

Vi är i ofas. Jag är inte där han är nu och det är möjligen sorgligt. Jo, det är det ju. Men jag kan inte skynda på det som händer i mig för att kunna gå bredvid. Skulle inte vilja det ens om det gick. Det får vara såhär nu.

Ett eget rum

Ja. Nu har jag en egen blogg och det känns fint. Ett eget rum, som Virginia Wolf skrev om för så länge sen, som jag längtar efter i alla bemärkelser. Jag börjar här.

Ensam hemma medan Mannen och Barnen är ute och picknickar i höstsolen. Jag och Katten och en varm laptop. En vän mailar en kram och kallar mig Hjärtat. Det värmer en frusenförkyld kvinna som är vilse i sig själv.

Det är lite tomt under trollhåret just nu. Eller... inte tomt, men kaosigt. Rörigt. Mycket. Kärlek och smärta och instängdhet och finhet. Och fulhet med. Jag berättar mer sen.

Hoppas du återvänder!