Det får vara såhär nu

Mitt eget rum. Längtar efter mitt eget rum, mitt eget utrymme, att få ha min egen hjärna ifred.

Han är så mycket, där hela tiden med sina tankar och... sitt liksom. Jag får inte plats. Nu är det Den Stora Förändringen som tar all plats. Nej, jag vill inte förringa eller håna honom för det han gör och vill. Inte alls. Men det är så mycket. Så även om det som händer inuti honom är bra och fint så tar det fortfarande all plats. Nu är det det som är The flavour of the month.

Är jag otacksam som inte ser och förmår uppskatta? Ja, jag känner skuld över det. Men samtidigt inte. Jag har anpassat mig till hans sätt att vara så himla länge att det är mer än nog nu. Det räcker. Nu vill jag vara bara jag, knyta ihop mig själv. Den blyga unga småbarnsmamman jag var när vi träffades och den jag är nu. Linjen mellan dem. Och vara med barnen och vännerna. Tjejerna mest av allt.

Vi är i ofas. Jag är inte där han är nu och det är möjligen sorgligt. Jo, det är det ju. Men jag kan inte skynda på det som händer i mig för att kunna gå bredvid. Skulle inte vilja det ens om det gick. Det får vara såhär nu.