Jag träffade en gammal kompis häromdagen. Vi var ganska nära vänner då, i tidernas begynnelse, men nu har vi inte setts eller ens haft kontakt på 20 år. Hittade honom på Facebook, platsen där vi medelålders människor återser våra längs vägen tappade vänner.
Han bor i en helt annan del av landet än jag, väldigt många mil bort. Men häromdagen tog ett flygplan mig med till hans stad. Jobb förstås, men också en liten lucka mellan mötet och den tidpunkt då jag var tvungen att ta en taxi till flygplaten. Hade han tid? Och lust? Jo, det hade han, både tid och lust.
Vi bestämde möte vid ett torg och där kom han. Sig lik. Trots att han nu är 45 och inte 25, ingen tanig gitarrkille utan en bred och trygg medelålders man. Men jo, fortfarande gitarrkille, samma men ändå ny.
Och det var även jag. Under de timmar vi satt där och pratade och drack te knöts mina trådar ihop framför mina ögon. Jag var jag. Samma person som när han och jag senast sågs, men ändå så annorlunda. Alla saker som hänt - utbildning, barn, skilsmässa, jobb, vänner - har gjort mig till den jag är. Men jag är ändå samma. Han kände igen mig. Jag kände igen honom. Det var en värmande känsla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag blir rakt igenom ledsen när jag läser... Hur egoistisk kan man vara? Hur kan du sitta här och skriva om din lycka, om dina nyfunna manliga vänner, hur de gör dig till en ny människa, när du vet att din man läser.... Jag hade aldrgi någonsin kunnat göra något så elakt. Han har en länk till din sida. Du har ingen länk till hans sida. Hoppas du en dag inser vad du gör... Och jag hoppas att han hittar en kärleksfull ärlig tjej och inte väntar på dig och ditt hittande av dig själv. Hur kan du ens sluta tänka på honom och hur han mår. Du vet att han vill ha dig. Valet är ditt, och du utnyttjar det verkligen.
Emma:
Jag bli också ledsen, av ett så missförstående påhopp.
Du skriver om nya manliga vänner i plural, som om det handlade om ett harem. Det gör det inte. Det handlar om en person som jag nyss lärt känna och trivs med. Att han är kille är inte huvudsaken, han är en fin vän och jag känner mig hel med honom. På samma sätt som jag känner mig hel med mina kvinnliga vänner.
Gitarrkillen, som jag valde att kalla honom, är defintivt ingen ny manlig vän. Han är en kompis från förr som jag hade förmånen att träffa över en fika. Och fann att det var ett trevligt återseende. Såna önskar jag alla människor.
Jag har inte länkat till Hans blogg av det enkla skälet att jag inte läser den. Om du visste ett dugg om oss skulle du förstå varför.
Vad vår paus nu kommer att ge vet vi inte. Det är själva poängen med den. Vi vill varandra väl, inget av det som sker sker av elakhet eller illvilja. Men visst sårar vi varann. Tyvärr.
Hej
Förlåt om jag "hoppade på dig" men jag blev faktiskt väldigt ledsen å hans vägnar. Satte mig in i hur det skulle kännas att vara han och läsa det du skriver. Och nej, jag vet inte hur ni har det, kan bara bilda mig en uppfattning av det jag har läst. Har ju hängt med ett tag.
Jag har väl missuppfattat det då, men jag har fått intrycket av att du har många manliga vänner som gör han osäker.
Hoppas det går bra för er, hur det än slutar.
Emma:
Jag har inte "många" manliga vänner som jag hänger med. Jag umgås nästan bara med tjejvänner.
Han var väldigt svartsjuk på Rocky, och det fanns det skäl till, men även på andra. När det gäller alla utom Rocky bottnar det mer i honom än i mig.
Jag vill inte göra honom illa, lika lite som han vill göra mig illa.
Skicka en kommentar