Jag har letat efter ord. Konkreta, enkla ord för att beskriva vad det är jag vill ha, vad jag har saknat så länge. Han har inte riktigt förstått.
Ro. Lugn. Enkelhet. Tillräcklighet.
Jag har beskrivit vardagen hemma hos Genus och Popsnöret, den varma vänliga lättheten som finns där. Ungar och katter och tvätthögar till trots finns det ro och vila i deras hem. Min puls sjunker direkt när jag kliver innanför dörren där.
Känslan finns när jag är ensam hemma med barnen också. Även om det är stökigt och stressigt och alldeles för mycket disk och tvätt och dittendatten att stå i, så finns ett lugn. Så är det inte när Han är hemma och jag inser att det nog alltid har varit så. Han bär med sig krav och tar plats, kliver över. Har alltid gjort.
Villkorslöst. Är det det som är Ordet? Kärleken till barnen är villkorslös. Kärleken till de bästa vännerna likaså. Men inte hans kärlek till mig och inte min till honom heller. Längre.
Går det då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Har du gett upp nu? Har du slutat älska honom?
Jag vet inte om jag associerar helt galet, men jag tänker att du nog varit en "duktig flicka" och jag tror att det som "duktig flicka" är lätt att dras till män med orimliga krav. För att vara "duktig flicka", som jag ser begreppet, är att aldrig vara god nog, trots att man presterar mer än någon kan begära. Då är män som kväver det optimala valet, den långsamma kvävningen av egen vilja och man själv bifaller den. Jag vet inte om det är så för dig, men jag tror att det finns fall, där så är fallet.
anonym:
Du frågar två saker. Jag svarar på den första. Nej, jag har inte gett upp. Jag tänker att det kan gå att rädda oss. Men det kräver att jag får tid ifred, att hitta hem till mig själv och få ta plats.
Den andra är svår att svara på. vad är älska? Kräver nog en egen bloggtext...
Bless:
Ja, jag är en duktig flicka. Jag vill klara av. Sen är jag också uppfostrad till att inte ställa några krav, att tyst ta emot. Särskilt sånt pojkar och män gör.
Skicka en kommentar