Jag dansade på lätta stövelklädda fötter i söndags. Långpromenad i höstsol, en vän bredvid på stigen, vänlighet i varje ord, skratt och allvar blandat. Jag ville inte vara någon annastans än just där och just med honom. Jag var hel. Mitt eget mjuka jag, och ingen del av mig var fel eller taggig eller obekväm.
Det finns mycket litenhet och ledsenhet i mig. Känslor av att vara både undanträngd och samtidigt framdragen på en scen jag inte vill befinna mig på. Av att vara fel. Jag har blivit taggig av det. Surare, kallare och mer otillgänglig än jag velat. Nu väcker jag mitt mjuka jag till liv och bäddar in mig själv i kärlek. Den varma känslan av att vara rätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Varma vänner är vackert och man får vara vacker med dem. Tror att det också är viktigt att träna sig i att värna sin egen värme, sin egen vackerhet. För ingen kan göra en kall utan att man går med på att stanna i kylan, tror jag.
Med andra ord ska man itne gå med på att man är fel. Ingen är fel, men alla gör dumheter. Det är stor skillnad på att vara och göra.
Bless, så är det såklart. Jag har låtit honom göra mig till den där personen som jag inte ville vara. Jag är medskapare, såklart. Det går inte att smita från det.
Vänner är det vackraste som finns. Vad vore man utan dem?
Det låter nästan lite romantiserande, det som du kallar för vän. Kan du låta det vara bara vän?
Caroline:
Jag är en kramad människa just nu. Både vänner som jag visste om att jag hade och mer oväntade dito öppnar famn och hjärta för mig. Det är möjligen romantiskt... Eller så är det bara väldigt vackert.
Skicka en kommentar