Skriver

Ensam hemma. Har just lämnat Yngstabarnet i skolan och landat i köket med laptop och kaffe. Det är stillsamt och tyst, Katten sover. Jag ska jobba. Har massor att göra. Men det går inte riktigt. Inte än.

Bläddrar i min dagbok och konstaterar att den snart är full. Igen. Jag skriver mer än någonsin nu, sida efter sida fylls av barndomens ledsenhet, tröttheten på Honom och relationen, kärleken till och från vännerna och barnen.

Under lång tid har dagboken varit det ställe där jag häller ut allt. Men nu känns det rätt och fint att skriva här. Ändå kommer jag inte riktigt loss. Skrivkrampen kommer smygande inför den tomma rutan till ett nytt inlägg. Så jag citerar mig själv. (Det får man, om man bara anger referens.) Såhär skrev jag i den fina gröna boken igår:

Jag berättade för terapeuten om hur det var när pappa dog. Att mamma inte ringde mig direkt, efter att hon ringt ambulansen. Att hon gjorde det först när personalen på akuten frågade om det fanns fler barn. Fast jag var i samma stad och kunde cykla dit på fem minuter. Hur tänkte hon? Det gör mig rasande att hon inte tänkte på att jag ville säga hejdå till honom, jag också. Hon tog pappa ifrån mig, mig ifrån pappa.

Och den där konstiga dagen sen, när jag åkte hem till henne och vi bara satt där och teg. Drack kaffe och teg. Varken grät eller pratade om pappa eller tog tag i nåt praktiskt. Varför var det så? Jag stängde av mina känslor inför henne. Kunde inte vara ledsen där, i huset, där allt hänt. Varför bjöds jag inte in till att vara med och gå igenom pappas saker? Varför fick inte jag chansen att vila i det handgripliga? Hitta nån liten sak att minnas honom med, fatta, säga hejdå.

Eller var det jag som inte ville? Som inte orkade dela min smärta med henne, den människa som borde sett och skyddat och värnat men som inte gjorde det.

Terapeuten sa inte mycket. Men det behöver man inte alltid.