"Det är nerverna" brukade min mamma säga när jag var liten och hon skulle beskriva (inte för mig, jag råkade nog bara höra, eftersom jag alltid lyssnade på vuxna när de pratade) någon som inte mådde bra inuti. Någon ledsen eller orolig person, oftast en kvinna vill jag minnas. Det är nerverna, sa hon och suckade på ett sätt som signalerade samma slags medlidande som man har med den som är sjuk, men som också visade att problem med nerverna var otäckt. Både smittsamt och obotligt på samma gång. Jag var rädd för nerv-människor.
Motsatsen var rejält folk som hon själv. Stabila kvinnor som bakade småkakor, gallrade morötter och manglade lakan med samma frenesi. (Hålla rent och snyggt hemma var viktigt, liksom att ens barn var väluppfostrade - i betydelsen rena, välsnutna och tysta). Kvinnor som inte visades några känslor. Varken glädje, vrede eller ledsenhet.
Kanske var mamma också rädd för nerv-människorna. För att vara en själv, kanske. Det vet jag inte. Men jag vet att jag fortfarande hör hennes suckande ömkan och ser avsmaken i hennes ansikte.
Jag är en nerv-människa. En människa som har levt hela sitt liv och försökt vara samma slags lågenergi-lampa som mamma, för att vinna hennes gillande. Som aldrig vågat berätta för henne om den utsatthet jag upplevde som barn. Vad min bror gjorde och vad hennes blinda ögon inte såg. Vad alla dessa kramar jag aldrig fick gjort med mig.
Jag vill inte vara bitter. Jag är sedd och kramad nu som vuxen och jag är inte längre rädd för att vara en nerv-människa.
Men jag saknar en mamma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh, jag kan så väl känna igen saknaden av en mamma. Det är alltid ett hål för mig, där mamma inte fungerade som mammor borde. För min del har jag fått kompensera med annat och kanske nu när viktigheten av väninnor kommit på tapeten, så kanske de har fått axla lite av vad en moder borde bära, för min del i alla fall. För min mamma är ingen man är nära.
Bless:
Min mamma fungerade på många sätt så som arbetarklassmammor på landet gjorde på 70-talet. Men samtidigt fungerade hon inte alls. Massor av saker gick henne förbi, orkade hon inte ta tag i, hanterade hon fel. Jag är besviken på henne för det och känner samtidigt skuld över att jag dömer henne så hårt. Svårt att vara både stor och liten samtidigt.
Skicka en kommentar