Nackspärr och terapi

Jag vaknade med nackspärr i morse. Kom ur sängen men inte mer och efter en hel förmiddag med vetevärme kan jag bara konstatera att det må vara skönt, men inte fan hjälper det.

Och så var det terapidag. Veckans mest kluvna timma. Jag ser sällan fram emot att gå dit (särskilt inte idag - med ond nacke och ledsen klump i magen pga lägenheten som bara inte dyker upp.) Men när jag väl är där, när jag är på plats i den sköna fåtöljen, så känns det som att komma hem. Varje gång.

Att få prata om sig själv, bara babbla på, och att det sitter nån bredvid och lyssnar, hummar lite och kommer med kloka frågor. Lyxigt. Nåt alla borde.

Idag pratade vi om skuld. Att jag känner skuld över allt detta som jag utsätter människor för nu. Och att jag känner så mycket skuld att jag inte behöver påfyllning från mannen. Det räcker bra med det jag står för själv. Att jag måste se att det är min rättighet att värna mitt eget.

Jag vet att väldigt få människor tycker att man ska hålla ihop för barnens skull. Jag gör det inte och inte de som betyder nåt för mig heller. Men ändå. Barnen har inte bett om detta. De är inte tillfrågade.

Det är ingen bra dag. Trots terapin. Det är en dag med nackspärr och ledsen mage.