Ja, det är så nu. Vi ska ta en paus, leta lägenhet, bo isär.
Det känns befriande. Äntligen spejs för mig och mitt. Äntligen ro att hitta mig själv.
Massor av saker återstår. Att bara hitta en... Att berätta för barna. Att flytta.
Men. Det kommer att bli bra, med allt. Det blir bra på nåt sätt. Det vet jag.
Nu ska jag läsa Maken och dricka te. Sysslor att njuta mycket av, båda två.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är stora steg, har gjort dem jag med, en gång med barn inblandade. Det var hemskt och ljuvligt. Saknad och äntligen stillhet att ta plats i. Bon chance
Tack bless!
Ja, det är i sanning både hemskt och ljuvligt på samma gång. Den ro som finns här hemma, nu när det är sagt, är behaglig. När inte barnen vet, när inget är upprivet. Men det blir bra sen med, det vet jag.
Det är klart att det blir bra! Med tiden, och när lugnet infinner sig hos alla kommer det bli bra.
Max power:
Ja, det känns redan bra. Lugn och lättad är jag och samlad (om än ledsen) är han.
Och lägenhet, ja det ska nog gå att hitta.
Skicka en kommentar