Jag skriver om saker som gör ont. I mig, i mannen. Och säkert i andra också, som känner igen sig. En del kommenterar det jag skriver och oftast gör det mig glad, varm. Det är fina saker som sägs.
Men jag vet att han också får kommentarer, på sin nya blogg. Jag har medvetet låtit bli att läsa vad han skriver men det finns andra som hänger där. Och han berättar själv, inte utan stolthet. Att han får medhåll. Att folk tycker att han gör rätt som blir en snål petimeter när det gäller pengar (diskussioner så smutsiga att jag inte vill skriva om dem), att jag är en egoist som bara tänker på mig själv, att jag utnyttjar hans godhet. Att jag kommer att springa benen av mig efter honom sen, men då kommer han (ha!) inte att vilja ha mig. Rätt åt mig.
Jag blir ledsen. Skitledsen. Visst, jag borde väl fatta att det blir så när man häller ut sitt liv inklusive alla sina futtigheter såhär. Jag borde inte vara förvånad. Men.
Jag blir ledsen. Vill gömma mig. Eller bara krypa upp i någons knä och gråta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Allt det där låter väldigt välbekant. Hade en tid ett förhållande med en man som verkar ha skrämmande likheter med din.
Otroligt vältalig och bildad, och han lyckades lura sig själv, en del andra och även mig till stor del. Även han blev så löjligt stolt när han fick medhåll av några (oftast via nätet) "kompisar".
Låt dig inte vilseledas. Nej, jag känner er inte. Jag har bara följt eran blogg. Och ja, Rockyhistorien var ju bara SÅ fel. Även om jag kan ha viss förståelse till det.
Men det ter ju sig tämligen ironiskt att det hela som började med en man som mer eller mindre manade på sin fru att vara med andra; blir förvånad när något sådant här händer i slutändan.
Att tvinga fram någon lösning när ett barn är mammigt, i stället bara för att låta det "växa bort" är för mig totalt obegripligt! Att bli avundsjuk på ett barn för att detta får din uppmärksamhet. The list could go on.
Och jag har läst allt han skriver om dig med, jag säger inte att det inte är sant. Men det är stundvis så otroligt elakt. Nåväl, jag har svamlat klart :)
Jag hoppas att ni löser det hela.
Kram på dig!
Sara
Kan bara hålla med föregående talare!!!
Jag har följt er ungefär 1 år tror jag det är och även skrivit en del kommentarer i er gamla gemensamma blogg, kanske vart lite väl mycket påhopp på "honom" men det är ju så att vissa (som jag) kan se direkt hur andra är och andra springer på niten och det dom tror sig se.
Jag tycker du gör rätt nu...men det är jag det =)
Stooor kram till dig från en som hoppas du kommer bli riktiga LyckligaHon nu med dig själv!!!!
Det är du värd!!!!
Kram M
Sara och M:
Tack för ert stöd! Det kändes fint att vakna till.
Idag ska bli en bättre dag än igår. Vackla och falla ska jag inte.
Det blir bra det här med.
Oj, det gör verkligen ont att läsa att det gått krig i bloggeriet så snabbt. Oavsett allt är ni två människor som delar ett barn och ett brustet hopp om gemensam härlighet. Det är inte lätt att värna den skärv av vackerhet som ändå kan vara, när man samlar härskaror på nätet. Var rädd om dig. Och det som varit erat.
Bless:
Jag vill verkligen inte kriga. Vare sig här eller nån annanstans. Men jag måste stå upp för det som känns rätt och säga ifrån om det som är fel. Som gör mig illa.
Jag gör mitt bästa för att inte smutsa ner nåt i onödan, men såklart misslyckas jag ibland.
Jag är säker på att vi kan ta oss ur detta som två vuxna människor, oavsett var vi hamnar.
Skicka en kommentar