Skrivkramp

Jag har tappat mina ord. Känner sällan lust att skriva. Tiden räcker förvisso inte heller just nu. Lägenhetsfix, jobb, barn, man. Jo, det räcker.

Men. Saker att skriva om saknas ju inte, så varför får jag inte ur mig det? För att Mannen läser och har synpunkter/blir ledsen/startar diskussioner? Jo, det är en del av sanningen, men inte hela. Det är som om orden bara blir platta, utan spänst. Som om all finurlighet saknas. Lusten fattas mig.

Samma med mail. Jag känner ingen eller väldigt liten lust att skriva mail till vänner. Orkar liksom inte.

Det som mest av allt gör mig nöjd och lugn nu är måla, borra, skruva, bära. Svettas och smutsa ner mig. Äta hastigt i röran, fortsätta.

Men samtidigt finns allt där, saker som skaver och kliar, gör mig sur och trött. Och saker som gör mig glad och fin. Får mig att tro på oss.

Det handlar om slängda glassar.
Det handlar om frågor som tröttar ut.
Det handlar om självömkan och ansvar.
Det handlar om många saker.

Sen, kommer det att handla om det.
Sen när jag känner mod och lust att skriva mer.

(fast jag tror att den släppte lite nu, skrivkrampen)

Hår

Jag har ända sedan jul trotsat en av de viktigaste reglerna för en kvinna i vårt samhälle.
Jag har inte rakat mig.
Nånstans.

Det har varit lurv under armar, på ben och på muffen.
Ja, i några månader nu har det verkligen varit en muff.

Det var inte nåt medvetet experiment eller nån direkt vägran att anpassa mig.
Inte först.
Då var det mest lathet och stress
Och en envis torrklåda down under som gjorde att jag valde att låta bli att raka mig där.
För att se om det kunde hjälpa.

Men efter ett tag blev det en provokation eftersom det togs så.
En man nära mig började allt oftare påpeka att det var dags att-
Så småningom vara inte raka ordet
Eller redskapet
Utan det började skämtas om lie och machete

Jag skrattade också. Lite grand i alla fall.
Insåg att detta mitt allra mest privata inte alls är
privat.
Utan hans också
att ha åsikter om.
Och jag har låtit honom ha det.
Vem är jag?
Vem är han?

... Och håren på benen har han inte ens kommenterat.

Lev och låt leva

Jag blir så glad när jag läser detta.

Just så vill jag leva, så försöker jag leva. Svårt som bara den är det, men vilken belöning i form av ren enkel levande lycka när det går! Ett sånt flow.

Att se på andra människor som konstverk.
Se dem som de är.
Se dem för vad de är.

Måndag. Morgon

Helgen var Helg. Ja. Riktig helg. Ledigt, slappt, minimalt med hemmafixande, Mannen var hemma hos mig, alla barnen var hemma. Lugn, ro, frid. Några tjafs blev till Bra Samtal och så pratar jag ju gärna. Klokt, lyhört och innerligt. Vi enades om lite nya sätt att se på vårt Vi och det känns bra.

Nu är det måndag morgon, ungarna har just fått gröt i magen och jag är på väg till jobbet för ännu en proppfull dag. Snartsnart lugnar det sig och det ska bli skönt.

Idag skrattar jag så tårarna rinner - ja, bokstavligen - åt detta. Tack, Petter! Precis min humor. Ungarna tittar oförstående på mig och Äldsten säger torrt: jag tycker inte det är så roligt.

Hjälpas åt

Hjälpas åt. Ord vi båda använder. Så vill vi leva. I hjälpasåtkänsla.

För mig betyder det att vi (och barnen) är en enhet och i den enheten tar man hand om varandra. I den enheten får man vara sig själv. Lycklig familj, lyckligt par.

Nej, det var längesen det kändes så. Sådär... lätt och självklart. Här finns jag och du och tre små. Och vi tar hand om varann och låter varandra känna ro och trivsel. Nej, så är det ju inte. Jag har min skuld till att det inte är så. Jag är medveten och ledsen för det.

Försöker att inte gömma mig bakom att jag haft det jobbigt, att jag inte har nån egen lycklig och kärleksfull barndom att upprepa. Att mina föräldrar inte lärde mig hur man lever med en annan vuxen i en kärleksfull relation. Att min bror inte förstod var småsystrar inte är till för.

Det är som det är bara. Jag jobbar på det. Terapi var bra för mig men nu har jag inte råd att gå längre. Det är synd men insikter och klokhet går inte att äta.

Mitt i detta är jag nu. Mitt i mina brister och misstag sitter jag. Med ett bagage som både är mitt och Mannens och med den stor ledsen klump i magen över att alltid misslyckas med det jag helst av allt vill: att leva i lugn och ro och vanlig jävla vardag med min man.

Jag borde hjälpa honom genom rädslan säger han. Ja, det tycker jag att jag försöker. Jag borde vara modigare, stå för mitt och inte vara så rädd för hans reaktioner. Visst. Jag borde det. Inte börja gråta när han skäller på mig fast jag inget fel gjort. Inte gå hem när jag blir ledsen utan modigt stanna kvar. Visst.

Jag borde det.

Men kanske att han också borde ta ett större eget ansvar? Det var inte han som sa åt mig att ta kontakt med Mumindalen, det gjorde jag själv. Lite arg och rädd först men lugn och glad sen. Och så bra det blev. Och så bra det känns.

Mail

Mannen mailar:
Du säger att jag är missnöjd. Men vem vill du vara? Hur?

Jag svarar:
Jag vill vara den jag är. Den bra jag. Utan att du ska klaga och/eller påminna mig om brister eller misstag. Den jag var när vi åt lunch t ex. Jag fattar inte vad jag gjorde för fel.

Jag är en lite grubblig och ledsen person till vissa delar eftersom jag har mycket att grubbla på. Jag har ett stort behov av lugn, ensamhet, långsamhet, tystnad, ro. Jag är lugn och vänlig och vanlig och omtänksam och förekommande. En fixare och ställa-upp-are. Praktisk och ihärdig och inte så gnällig om slit och mödor. Egentligen. Det är sidor som jag trivs med och som jag uppfattar att du antingen inte gillar eller (åtminstone) inte ser är bra eller ser mig för.

Jag vill ha lugnet och ron du sa i höstas/julas att du också vill ha. Att leva i ett varmt nu och inte göra en så stor grej av "allting". Det vill jag.

Brister har jag. Ja då. Många. En del som jag hellre än de andra vill komma tillrätta med. Men även där känner jag att du "bestämmer" vilka brister jag borde fokusera på.

Rofyllt

Bland det mest vilsamma som finns
och samtidigt mest energigivande

The times they are a-changin'
Bob Dylan.
Evig favorit.
En vers.

Come mothers and fathers
Throughout the land
And don't criticize
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is Rapidly agin'.
Please get out of the new one
If you can't lend your hand
For the times they are a-changin'.

Hjulspår, hjulspår

... och så händer det igen. Hjulspåren är djupa och vi fastnar i dem. Båda två. Idag var det Mannens tur.

Vi pratade om vad vi ska göra sen, när allt runt flytt och sånt lugnat sig. Inflyttningsfest bland annat. Båda planerar det.

Jag planerar också en helg med Genus. I första hand är det henne jag ska träffa, men jag hoppas också få möjlighet att träffa Blond, en vän till Genus som jag också lärt känna nyss. Jag pratade om detta, berättade om Blond och att jag verkligen gillar henne, att vi har samma humor och så. Då sa Mannen att han hoppas att jag inte planerar att träffa Barista, för det skulle han tycka var för jobbigt. Jag sa nej, jag har inte tänkt det och ska såklart inte planera in det om du känner så. Där kunde den diskussionen stannat, vi kunde fortsatt prata om Blond eller nåt annat.

Men det blev inte så. Istället gick han ut i en lång, ledsen och arg anklagelseakt om hur oempatisk jag är som inte av mig själv tänkte på att det vore jobbigt för honom om jag träffade Barista. Kryddat med pikar om alla fel jag gjort innan.

Jag blev helt matt och ledsen och gick därfrån. Bara gick. Hem till mig och min tvättid. Han kom hit sen och han var ledsen och ångerfull och vi pratade en massa. Jag tror vi redde ut och förstår varann. Men det gör ont allt detta. Att han är så rädd och misstänksam, att hjulspåren är så djupa.

Jag tror att det är såhär: jag har mina stora brister och dem vet jag om och jobbar med, lyckas inte alltid såklart, men försöker. Sen har jag min personlighet, mitt jag som är olikt Hans jag, och det jag är nöjd och glad med själv inser jag inte vilken rätt Han har att tycka att jag ska ändra på. Eller hur Han tänker. Det är ett grundläggande skav.

Bristerna är en sak vi ska hjälpas åt med tycker jag, och det görs bäst och mest mänskligt i "bristpersonens" tempo och fokus. Man kan inte gömma ett odrägligt beteende bakom "jag är sån här". Och det vill ingen av oss göra heller.

Personligheten är nåt annat. Den är man (eller ska vara tycker jag) vald med. Om jag inte duger som den person jag i grund och botten är och vill vara (och det senare är helt centralt) så är det upp till Mannen att välja nån annan.

Vad jag menar är: jag (och Han såklart) har ett ansvar att vara öppen och rak med det jag själv är missnöjd med i min personlighet, det jag tycker är mina brister. Och även lyssna och ta in vad Han anser. Vilket bygger på att Han gör det på ett empatiskt sätt (och omvänt). Men jag har också rätt att få vara den jag är, i de delar där jag är nöjd och gillar mig själv.

Vår, snart

Nej, det är ingen, säger ingen, känsla av vår i luften. Det är kallt, isregnigt och blåser på tvären.
Ändå känner jag att våren snart är här.

Vilken dag som helst nu är den där första, när ullkappa och tjocka korviga strumpor i lager på lager plötsligt känns dammigt.

Morgonen är ljus nu, även halv sju i morse när jag cyklade till jobbet. Fåglarna sjöng och regnet kändes tunt och mjukt.

Jag längtar ingenstans utan konstaterar mest att det snart är vår.
Kappa och stövlar av, vårjacka och Converse på.
Torrt och vindigt.
Sol som plötsligt värmer.

Läste en intervju med Andreas Carlgren, som på frågan om en bra egenskap han har svarade: jag tycker sällan att något är tråkigt.

Utan att ramla över i nåt överkäckt så tycker jag att det är en ganska juste inställning. Ska jobba lite på det.

Onda händer och pirr i magen

Har flyttpackat/städat hela dagen. Kom just hem till katt, DN med kaffe och kaka som Mellan bakat och längtan efter en dusch. Slitigt är det och jävlar vad mycket saker man har som man hade glömt. Men som man ändå inte kan slänga.

Stjäl mig en paus här i mitt kök, med den nya fina kökslampan ovanför mitt huvud. Tänk att jag lyckades borra i taket, klippa av sladdarna till rätt längd och montera ihop hela alltet igen och fästa upp den snyggt och rakt och lagom högt. Jag är mäkta stolt över mig själv.

Det är lugnare i relationen och det är jag också stolt över. Känner i magen att jag nog lyckats med det svåra: att vara tydlig och inte låta någon (Mannen) kliva över mina gränser, men säga ifrån på ett kärleksfullt sätt. Vara vänlig och ömsint och förstå orsaken till hans rädsla utan att acceptera resultaten av den (dvs att han jagar mig med blåslampa och anklagar mig för saker jag är oskyldig till).

Nu ska jag sippa i mig det sista kaffet, uppdatera hygienen och sen - och det är här det lilla pirret kommer in - åka till Mannen för middag och lördagsmys med Mumindalen. Det känns nästan helt lugnt, men en liten liten fjäril flyger runt i magen. En del av mig skulle hellre stanna hemma, ligga på soffan med katten på magen och läsa en bok. I tystnaden. Jag är inte riktigt i form för nya människor.

Sipp sipp.

Trött

Jag är en trött mammakvinna idag.

Jobbet.
All skit som är kvar - fortfarande - i den gamla lägenheten.
Relationen.

Slit.
Släp.

Vill vara. Bara.
Ha det BRA.
Mysa njuta gosa äta älska drickavin
Sova.
Inte minst det.

Herregud vad jag längtar efter att sova.
Tills ingen klocka ringt men jag bara vaknar.

(Shit, vilket trist inlägg)

Fel

Jag springer som en skållad råtta idag. Äter min lunch i fikarummet (hinner inte alltid det) men det tar mindre tid än det borde. Liten pajbit, stora tuggor och man säger så...

Var hos min älskade igår. På dagen. Det var lunch och det var gråt och tjafs. Men det var också fint och nära och ömhet och himmelskt sex. Sånt som vi knappt haft sen han flyttade. Sådär vackert och skönt att jag började gråta. Av alla känslorna och av sorg över att jag kanske förlorar detta. Att det kanske ändå är för sent. Han säger att det inte är det, men allt emellanåt kommer det små hot och varningar om att-

Vi drack kaffe sen och jag kollade mailen. Killen jag dejtade i höstas hade mailat mig och Mannen fick läsa. Hann knappt kolla igenom själv ens. Det kändes rätt om än lite otäckt. Det finns inget att dölja men det var ju inte ord som var till Honom utan till mig. När jag kom hem sen skickade jag över alla mail mellan oss från de senaste veckorna så att Mannen kunde läsa.

Sen dess har han skickat 31 sms med olika frågor och anklagelser. Och ett par långa mail. Jag svarar och möter och tar mitt ansvar för det som jag kan och ska ta ansvar för. Samtidigt som jag försöker värna min intergitet.

Nej, vi har inte haft analsex.
Nej, du är inte ett andrahandsval för att han inte ville satsa.
Nej, jag längtar inte efter sex med honom.

Jag känner mig jagad och misslyckad och hur jag än gör blir det fel.
Och att självömka är också fel, jodå det vet jag.

Mitt ansvar

Vart ska man ta vägen med sig själv?

När allt jag gör blir fel.
När inget av det jag vill ha blir.
Och det är mitt eget fel. Också.

Det var slut mellan Mannen och mig i ungefär tre månader i höstas.
Under den tiden träffade jag en annan man.
Han var en vän först, en som lyssnade och höll sin hand över min när jag grät.
Han var en man sen. En som hade sex med mig på ett varsamt och lugnt sätt.
Utan krav och gnäll.
En som fick mig att känna att jag dög och fungerade.
Men han var inte en man jag ville leva mitt liv med.
Han var mittt pansar och mitt skydd
Han var den som fick mig att vakna
inse vad det var jag ville.
Vem jag ville.
Och vad jag inte ville.

Min man vill jag.
Men allt detta som är nu vill jag inte.

Jag har inte lust att ha sex.
Jag känner mig fel, stel och frusen.

Jag vill ha vänlighet,
jag vill duga och funka.
Jag vill känna att jag inte bara är en brist.

Ta ditt eget ansvar!

Säger han. Mitt eget ansvar för att sexlivet ska bli bra igen.
Mitt eget ansvar för att resa mig ur känslan av att vara en vandrande brist och källa till missnöje.

Jag tar mitt eget ansvar för min rädsla.
För att jag inte vågade berätta om mannen jag dejtade i höstas.
Jag vet att jag sårade,
jag inser vilka rädslor det skapade.

Men älskade mannen min:
Vilket är mitt ansvar för att du har klagat bort allt min självkänsla runt sex?

Söndag

Han sover i min säng. På natten, ibland. Men nu är det inte natt utan förmiddag, söndag förmiddag med kaffe och DN i köket. Flickorna leker Let's dance och han sover i min säng. Lite sjuk. Jag stoppar om honom, ställer fram ett glas vatten och två panodil. Han ler matt och säger att jag är snäll som bryr mig om honom. Jag känner mig inte snäll. Jag känner mig självklar.

Vi har grälat och gråtit och kommit överens om att vi måste skärpa oss båda två. Vi vill ju detta. Vi vill inte att detta ska gå sönder. Vi vill att vårt vackra självklara Vi ska överleva och bli starkt. Att allt skit som hänt ska tvinna ihop oss, göra och bättre, få oss att inse -.

Jodå, vi inser. Inuti inser vi en hel massa. Vi förstår hur illa vi har gjort varann och hur nära det var att det verkligen var för sent. Vi tror inte det är för sent, men vi balanserar nära.

Klä på dig och gå och kom inte hit igen.

Ja så har jag sagt. Inte för att jag vill att han ska vare sig gå eller sluta komma hem till mig, finnas i mitt liv. Utan för att det gör så ont när han sticker hål på mig med sina pikar, när inget jag gör funkar och duger. Ett skydd, ett pansar, att be honom gå. Att få vara ensam och slippa-

Men han går inte. Han sover i min säng. Och jag älskar honom för det.