Jag springer som en skållad råtta idag. Äter min lunch i fikarummet (hinner inte alltid det) men det tar mindre tid än det borde. Liten pajbit, stora tuggor och man säger så...
Var hos min älskade igår. På dagen. Det var lunch och det var gråt och tjafs. Men det var också fint och nära och ömhet och himmelskt sex. Sånt som vi knappt haft sen han flyttade. Sådär vackert och skönt att jag började gråta. Av alla känslorna och av sorg över att jag kanske förlorar detta. Att det kanske ändå är för sent. Han säger att det inte är det, men allt emellanåt kommer det små hot och varningar om att-
Vi drack kaffe sen och jag kollade mailen. Killen jag dejtade i höstas hade mailat mig och Mannen fick läsa. Hann knappt kolla igenom själv ens. Det kändes rätt om än lite otäckt. Det finns inget att dölja men det var ju inte ord som var till Honom utan till mig. När jag kom hem sen skickade jag över alla mail mellan oss från de senaste veckorna så att Mannen kunde läsa.
Sen dess har han skickat 31 sms med olika frågor och anklagelser. Och ett par långa mail. Jag svarar och möter och tar mitt ansvar för det som jag kan och ska ta ansvar för. Samtidigt som jag försöker värna min intergitet.
Nej, vi har inte haft analsex.
Nej, du är inte ett andrahandsval för att han inte ville satsa.
Nej, jag längtar inte efter sex med honom.
Jag känner mig jagad och misslyckad och hur jag än gör blir det fel.
Och att självömka är också fel, jodå det vet jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Men vad håller ni på med?
Han ska inte läsa dina mail - inget, absolut inget blir bättre och tryggare av det.
Kanske skulle han istället fråga sig själv vad det är hos honom som du är rädd för. Vad det är som gör att du drar dig för att vara öppen.
Om han gjorde det skulle han kanske komma fram till att det inte är nån bra grej att skicka 31 sms med frågor.
Tillit byggs inte på det sättet.
Och att den typen av bekräftelsebehov och kontroll inte direkt ökar lusten - snarare tvärtom.
/BS
Anonym:
Nu ska vi inte överdriva. Varken du eller jag vet ett någe om det här. Egentligen.
Men, visst. Båda måste sluta tjafsa, och börja fråga sig själva just det här: Vad hos mig är den andre rädd för?
Ska man ta det som verkar synas på ytan, bara som exempel:
Han är otrygg om hennes engagemang för honom, vill hon verkligen ha honom, eller blir det bara en upprepning med otrohet, smussel och övergrepp på hans självkänsla: han upplever henne som egocentrisk och hänsynslös.
Hon blir rädd för att han gräver sig in i hennes privata sfär, integriteten bryts upp, han vill kontrollera hennes hela liv, och han begår ett övergrepp på hennes självkänsla: hon upplever honom som egocentrisk och hänsynslös.
Man kan inte lösa det här med krav, bara givmildhet. Och en beredskap på att det kanske inte håller, eller håller i tjugu år, eller tio, eller två, eller femtio. Om man kan vara tydlig med sina behov, utan att anklaga den andre för att inte uppfylla dom så blir det lättare för den andre att vara givmild. Men krav ska man undvika.
Som det nu är vill båda ha facit i hand, men facit finns inte förrän det är alldeles för sent.
Men usch vad otäckt det är att känna igen sig så förtvivlat precist i två människors försök att vrida allt till ett indicium var på sin egen oförvitlighet. Fan så otäck jag måste ha varit.
Åså: Jag kan ha helt fel. Om precis allt. Ni vet, ingen facit finns.
Ska det vara möjligt att reparera så är det nog ett måste att låta bli alla andra som gör ont.
Det blir väldigt konstigt om det finns saker du gör som behöver kontrolleras. Eller som han tror kan behöva kontrolleras. Så att du behöver visa upp. Så att han inte kan känna det lugnt utan det.
Ni tenderar att göra det så komplicerat.
Han verkar mycket upprörd över att du hoppade i säng med B med en gång. Och det tycker jag är orättvisa anklagelser. Var ni inte ihop så var det inte något han behövde känna till och inte hade det känts bättre för honom att det dröjde 2 dagar, 2 veckor eller 2 månader. Det var isär. Just här tror jag han kan tjata ihjäl dig. Du borde inte behöva urskuldra dig för något ni gjorde som isär.
Ni är kloka allihopa. Jag läser och tar till mig och väver in det i mina tankar. Det är så tröttande alltihop. Just nu vill jag bara somna ifrån allt. Önskar att man kunde det.
Men så är det ju inte. Eget ansvar. Kämpa. Gno och gneta. Jo så är det och så blir det bra hoppas jag. Sen. Fast det är ju nu jag lever. Inte sen.
Varför blev ni kära i varandra från början?
sen tror jag att man som kvinna ibland fastnar lite i att en kille kanske automatiskt har bättre självförtroende bara för att han kille, så att han då ska tåla mer.
Vänd det som skett mot dig själv en stund.
//Lena
Skicka en kommentar