Hjälpas åt. Ord vi båda använder. Så vill vi leva. I hjälpasåtkänsla.
För mig betyder det att vi (och barnen) är en enhet och i den enheten tar man hand om varandra. I den enheten får man vara sig själv. Lycklig familj, lyckligt par.
Nej, det var längesen det kändes så. Sådär... lätt och självklart. Här finns jag och du och tre små. Och vi tar hand om varann och låter varandra känna ro och trivsel. Nej, så är det ju inte. Jag har min skuld till att det inte är så. Jag är medveten och ledsen för det.
Försöker att inte gömma mig bakom att jag haft det jobbigt, att jag inte har nån egen lycklig och kärleksfull barndom att upprepa. Att mina föräldrar inte lärde mig hur man lever med en annan vuxen i en kärleksfull relation. Att min bror inte förstod var småsystrar inte är till för.
Det är som det är bara. Jag jobbar på det. Terapi var bra för mig men nu har jag inte råd att gå längre. Det är synd men insikter och klokhet går inte att äta.
Mitt i detta är jag nu. Mitt i mina brister och misstag sitter jag. Med ett bagage som både är mitt och Mannens och med den stor ledsen klump i magen över att alltid misslyckas med det jag helst av allt vill: att leva i lugn och ro och vanlig jävla vardag med min man.
Jag borde hjälpa honom genom rädslan säger han. Ja, det tycker jag att jag försöker. Jag borde vara modigare, stå för mitt och inte vara så rädd för hans reaktioner. Visst. Jag borde det. Inte börja gråta när han skäller på mig fast jag inget fel gjort. Inte gå hem när jag blir ledsen utan modigt stanna kvar. Visst.
Jag borde det.
Men kanske att han också borde ta ett större eget ansvar? Det var inte han som sa åt mig att ta kontakt med Mumindalen, det gjorde jag själv. Lite arg och rädd först men lugn och glad sen. Och så bra det blev. Och så bra det känns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Du skriver lugn och ro och vanlig jävla vardag. Att det är det du vill ha. Jag tror dig. Men uppfattningen jag har om din man är att han inte söker det. Inte så. Han vill att varje dag ska vara speciell och utöver det vanliga. Jag tror inte han vill ha lugn och ro utan en konstant nyfikenhet.
Ja, jag vet ju förstås inte. Jag bara säger hur jag uppfattar honom.
Vi vill nog ha ungefär detsamma. För mig är lugn, ro och tilit grunden för den nyfikenhet vi båda vill orka känna och visa och få visad för oss. Vi vill båda ha ett liv där gräl och bråk inte är en del av vardagen. Det betyder inte att vi vill leva ett tråkigt liv.
Har ni slutat leva polysexuellt, förresten?
Ledsna Killen:
Ja, herregud! Det var ju evigheter sen. Typ 1½ år sen.
Om du har missat det förstår jag att mycket av det som står här (och även på hans blogg såklart) blir obegripligt.
Njae. Jag tyckte ni sa det. Men jag började kolla er blogg för kort tid sen.
Men då borde ni hunnit ut på andra sidan, snart, tycker jag.
Det fanns referenser till kontaktsidor, typ klubb6, som jag tolkade som att ni då och då gav er ut på äventyr än i dag.
Men det var kanske gammalt.
Mycket att läsa, mycket att missa!
sorry.
Fast: OBS att om man antog att ni fortfarande höll på, så var det en del som verkade rimligt, som jag nu inte riktigt får ihop i o m det här.
Men jag är nog alldeles för enkel till min egen läggning, eftersom jag är lite Präriesork i attityden.
Nu blir jag nyfiken på vad det är som verkar MER orimligt med tanke på att vi inte är poly längre.
Ja, referenserna till K6 handlar ju om att vi hängde där ett tag, men det var länge sen nu.
Det var nog bara tolkningar jag gjorde av det outsagda.
Jag undrar i o m detta varför i h-e ni i så fall inte bara slutar bråka, flyttar ihop och lever på? Nåt slags misstänksamhet finns visst kvar, på ena eller andra Handen, för Hondan... Usch så dålig vits.
Alla vitsar är bra, utom dom dåliga för dom är bäst.
Ingen utom ni själva tror att ni skulle klara av att leva isär.
Eller är ni ute efter att leva en roman? Finns ni ens??
Bli präriesorkar så¨blir det bättre!
Nu ska jag i stället säga nåt snällt till dig, Lyckliga Hon. Innan min älskade kommer hem med en flaska vin till en alldeles oplanerad pastamiddag.
Jag tycker att du gör allt du kan. Och det borde räcka. Det syns ingen anledning utåt att anta att du inte räcker. Om inte du duger så finns det nog inte så många som duger alls.
Det måste vara OK att gråta alldeles övergivet hjälplöst och rasande ilsket, bara man kan låta bli att gå hem. En metod att undvika det är att redan vara hemma. :-) Hint, hint.
Vanlig jävla vardag med sin älskade innehåller gråt och ilska.
Det perfekta finns inte.
Caroline:
Han, den där Mannen:
Han är så rädd att han skakar för att Hon ska lura in honom i en lugn relation, och sen bara gå.
- Haha! Lurad!
Kontrollbehov är bara förkortningen av förnamnets katalogflik.
Han blev lite sur på mig.
Nå.
Bara han blir snäll mot dig, så.
Ha de!
du, tösabiten? Hur går det?
Skicka en kommentar