Vart ska man ta vägen med sig själv?
När allt jag gör blir fel.
När inget av det jag vill ha blir.
Och det är mitt eget fel. Också.
Det var slut mellan Mannen och mig i ungefär tre månader i höstas.
Under den tiden träffade jag en annan man.
Han var en vän först, en som lyssnade och höll sin hand över min när jag grät.
Han var en man sen. En som hade sex med mig på ett varsamt och lugnt sätt.
Utan krav och gnäll.
En som fick mig att känna att jag dög och fungerade.
Men han var inte en man jag ville leva mitt liv med.
Han var mittt pansar och mitt skydd
Han var den som fick mig att vakna
inse vad det var jag ville.
Vem jag ville.
Och vad jag inte ville.
Min man vill jag.
Men allt detta som är nu vill jag inte.
Jag har inte lust att ha sex.
Jag känner mig fel, stel och frusen.
Jag vill ha vänlighet,
jag vill duga och funka.
Jag vill känna att jag inte bara är en brist.
Ta ditt eget ansvar!
Säger han. Mitt eget ansvar för att sexlivet ska bli bra igen.
Mitt eget ansvar för att resa mig ur känslan av att vara en vandrande brist och källa till missnöje.
Jag tar mitt eget ansvar för min rädsla.
För att jag inte vågade berätta om mannen jag dejtade i höstas.
Jag vet att jag sårade,
jag inser vilka rädslor det skapade.
Men älskade mannen min:
Vilket är mitt ansvar för att du har klagat bort allt min självkänsla runt sex?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Älskade Lyckliga Hon.
För mina ord och att jag är i gamla hjulspår har jag ett ansvar. Men inte helt för dina tolkningar. För att jag sårar dig har jag ett ansvar. Att göra saker som sårar den man älskar är alltid ett ansvar där "Men jag är sån här" inte räcker som svar. För någon av oss. Vi vet bägge vad vi gör.
För att du inte hör helheten, även det framåtriktade och kloka i vad jag säger och för att någon så fantastisk som du gör dig så oförmögen har du ett eget ansvar.
För älskandet. Bägge.
För att vi just nu krigar istället för att hjälpas åt har vi ett stort personligt ansvar.
Om inte bägge är redo att även ensam ta första steget kommer vi aldrig ur det. Bägges val.
Lyckliga Hon: Karlar är som dom är. Det är vi.
Om du tror din självkänsla är lättsårad skulle du se vår. Minsta ögonblick av annat än åtrå från kvinnans sida knäcker oss permanent. Tror vi.
Så då gnäller vi på att ni inte tar ansvar för nåt, eller inte svarar på saker, eller inte tål kritik.
Vi kanske börjar planera in bokade eftermiddagar för spontan kärlek, för att vi så förtvivlat vill att det ska vara härligt hela tiden.
Men, om du är den du är, så är han den han är. Ska du älska honom så är det honom du ska älska, inte den man du velat att han vore.
För nån annan kan han inte vara.
Ska han älska dig är det dig han ska älska, vare sig du tar ansvar för nånting alls eller inte.
All kärlek gör ont, och är svår, och plågan försvinner aldrig helt.
Inte för någon.
Hade jag och min hustru varit ni, så hade vi slutat blogga nu. För lång tid. Men, det är ni som bloggar, inte vi.
Det är den eviga balansakten. Att få bli älskad som den man är men inte bete sig sämre mot sin älskade än mot andra.
Jag tror att det jag vill är känna mig älskad som person oavsett. För att jag är vald (och är jag inte längre det så-).
Men också ta mitt eget ansvar för att bete mig så att jag kan känna mig nöjd med mig själv. Jag vill vara min egen kompass. Om jag står för mig själv vill jag inte bli klagad på.
Varför är det svårare att vara bra mot sin älskade än mot sina vänner? Varför kräver vi mer av varann och mindre av oss själva än med andra vänner?
Skicka en kommentar