... och så händer det igen. Hjulspåren är djupa och vi fastnar i dem. Båda två. Idag var det Mannens tur.
Vi pratade om vad vi ska göra sen, när allt runt flytt och sånt lugnat sig. Inflyttningsfest bland annat. Båda planerar det.
Jag planerar också en helg med Genus. I första hand är det henne jag ska träffa, men jag hoppas också få möjlighet att träffa Blond, en vän till Genus som jag också lärt känna nyss. Jag pratade om detta, berättade om Blond och att jag verkligen gillar henne, att vi har samma humor och så. Då sa Mannen att han hoppas att jag inte planerar att träffa Barista, för det skulle han tycka var för jobbigt. Jag sa nej, jag har inte tänkt det och ska såklart inte planera in det om du känner så. Där kunde den diskussionen stannat, vi kunde fortsatt prata om Blond eller nåt annat.
Men det blev inte så. Istället gick han ut i en lång, ledsen och arg anklagelseakt om hur oempatisk jag är som inte av mig själv tänkte på att det vore jobbigt för honom om jag träffade Barista. Kryddat med pikar om alla fel jag gjort innan.
Jag blev helt matt och ledsen och gick därfrån. Bara gick. Hem till mig och min tvättid. Han kom hit sen och han var ledsen och ångerfull och vi pratade en massa. Jag tror vi redde ut och förstår varann. Men det gör ont allt detta. Att han är så rädd och misstänksam, att hjulspåren är så djupa.
Jag tror att det är såhär: jag har mina stora brister och dem vet jag om och jobbar med, lyckas inte alltid såklart, men försöker. Sen har jag min personlighet, mitt jag som är olikt Hans jag, och det jag är nöjd och glad med själv inser jag inte vilken rätt Han har att tycka att jag ska ändra på. Eller hur Han tänker. Det är ett grundläggande skav.
Bristerna är en sak vi ska hjälpas åt med tycker jag, och det görs bäst och mest mänskligt i "bristpersonens" tempo och fokus. Man kan inte gömma ett odrägligt beteende bakom "jag är sån här". Och det vill ingen av oss göra heller.
Personligheten är nåt annat. Den är man (eller ska vara tycker jag) vald med. Om jag inte duger som den person jag i grund och botten är och vill vara (och det senare är helt centralt) så är det upp till Mannen att välja nån annan.
Vad jag menar är: jag (och Han såklart) har ett ansvar att vara öppen och rak med det jag själv är missnöjd med i min personlighet, det jag tycker är mina brister. Och även lyssna och ta in vad Han anser. Vilket bygger på att Han gör det på ett empatiskt sätt (och omvänt). Men jag har också rätt att få vara den jag är, i de delar där jag är nöjd och gillar mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ajdå. Och det som låtit så bra.
Men: Om du verkligen citerar ditt svar exakt... så kan jag haja att han låste sig igen. Subtila saker blir lätt fel. Läs vad du skrev, se om du ser vad han hörde som blev fel.
Smal stig att vandra det där.
Dra inte så stora växlar på vad ni säger under ett samtal. Det är svårt att redigera sina ord i det läget.
P.S.
Hur monogam har han blivit, Grubblaren, egentligen? Han kanske är en äkta präriesork? Det är ganska gulliga djur, det. Njut! Du kan få känna dig som det vackraste som finns.
P.P.S
Det blir nog att helt plocka bort Barista ur det här sammanhanget. Så att du kan säga "Barista?? Nä, nä, absolut inte." Gubben din kommer att få enorma problem annars.
Han känner sig helt klart fruktansvärt underlägsen Barista, och måste få bearbeta det, i fred för Barista. Taskigt mot Barista, men enda vägen ur det skulle vara att Barista själv med eftertryck markerar att det är Barista som är underlägsen. Och det kanske inte är sant?
Jag minns inte om det var exakt så jag sa. Men det var andemeningen. Jag har inga planer alls på att träffa Barista förrän det känns bra för Mannen. Precis som han väntade med att träffa Mumindalen tills det kändes bekvämt för mig.
Jag vet inte om det är en bra idé att slänga ut vänner ur sitt liv för sin partners skull. Och jag tror att den som kräver det av sin partner kommer att känna en skuld för att han/hon gör det, och det är inte bra för relationen.
Barista är min vän. Jag ser honom som mitt ex eftersom Mannen gör det, även om inte Barista och jag tänkte på oss som ett par. Det är empati.
Underlägsen är ett konstigt ord. Barista är inte underlägsen Mannen. Det jag tror att du menar är att han betyder mindre för mig. Att jag har valt vem jag vill leva med, vem jag älskar. Det har jag, och både Mannen och Barista vet vem det är.
Jag tror mycket på att desarmera hotet genom att lära känna det. Ta egen kontakt och bilda sig sin egen uppfattning, så som jag gjorde med Mumindalen. Så mycket lättare allt blir då.
Det är rätt, lära känna varandra löser mycket. Men en skillnad mot Mumindalen är ju att hon inte är nåt Ex, eller hur?
Nej, det är sant. Det blev inget, hann inte bli. Men hon var en flirt, en tjej han även efter att vi två var ett par igen skrev sötord som "puss mumsing" till i sms.
"Puss mumsing"???
Rågarv! :-)
Skicka en kommentar