Jag har tappat mina ord. Känner sällan lust att skriva. Tiden räcker förvisso inte heller just nu. Lägenhetsfix, jobb, barn, man. Jo, det räcker.
Men. Saker att skriva om saknas ju inte, så varför får jag inte ur mig det? För att Mannen läser och har synpunkter/blir ledsen/startar diskussioner? Jo, det är en del av sanningen, men inte hela. Det är som om orden bara blir platta, utan spänst. Som om all finurlighet saknas. Lusten fattas mig.
Samma med mail. Jag känner ingen eller väldigt liten lust att skriva mail till vänner. Orkar liksom inte.
Det som mest av allt gör mig nöjd och lugn nu är måla, borra, skruva, bära. Svettas och smutsa ner mig. Äta hastigt i röran, fortsätta.
Men samtidigt finns allt där, saker som skaver och kliar, gör mig sur och trött. Och saker som gör mig glad och fin. Får mig att tro på oss.
Det handlar om slängda glassar.
Det handlar om frågor som tröttar ut.
Det handlar om självömkan och ansvar.
Det handlar om många saker.
Sen, kommer det att handla om det.
Sen när jag känner mod och lust att skriva mer.
(fast jag tror att den släppte lite nu, skrivkrampen)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Är det ingen som kommenterar din skrivkramp??
Stackars dig!
Kommer ni nånstans, då??
Jag vill åxå kommentera din kramp!
Jag saknar dina ord...
Skrivkramp innebär ibland att man inte har ett sammanhängande budskap. Att man vill säga något som blivit komplicerat och motstridigt och man kan inte längre formulera sig så kort att man hinner skriva, eller att det finns ett enda hopp om att någon vill läsa.
På vägen från det tillståndet till att det faktiskt kan läggas i ord, allt det som ska ut till alla andra, passerar man till slut skrivkrampen.
Hur är det med dig? Har du slutat blogga?
Fina ni! Nej jag har inte slutat blogga. Bara tappat sugen lite och är lite för less för att orka få till det som jag vill ha det.
Ska nog ta och tona ner kraven på mig skälv lite och inse att det inte måste vara så satans BRA allt man skriver.
Skicka en kommentar