Han sover i min säng. På natten, ibland. Men nu är det inte natt utan förmiddag, söndag förmiddag med kaffe och DN i köket. Flickorna leker Let's dance och han sover i min säng. Lite sjuk. Jag stoppar om honom, ställer fram ett glas vatten och två panodil. Han ler matt och säger att jag är snäll som bryr mig om honom. Jag känner mig inte snäll. Jag känner mig självklar.
Vi har grälat och gråtit och kommit överens om att vi måste skärpa oss båda två. Vi vill ju detta. Vi vill inte att detta ska gå sönder. Vi vill att vårt vackra självklara Vi ska överleva och bli starkt. Att allt skit som hänt ska tvinna ihop oss, göra och bättre, få oss att inse -.
Jodå, vi inser. Inuti inser vi en hel massa. Vi förstår hur illa vi har gjort varann och hur nära det var att det verkligen var för sent. Vi tror inte det är för sent, men vi balanserar nära.
Klä på dig och gå och kom inte hit igen.
Ja så har jag sagt. Inte för att jag vill att han ska vare sig gå eller sluta komma hem till mig, finnas i mitt liv. Utan för att det gör så ont när han sticker hål på mig med sina pikar, när inget jag gör funkar och duger. Ett skydd, ett pansar, att be honom gå. Att få vara ensam och slippa-
Men han går inte. Han sover i min säng. Och jag älskar honom för det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ibland blir man ju förtvivlad på er! Att ni gör det så komplicerat. Ni verkar ha övertygelsen ofta, men inte alltid, och när ni förlorar övertygelsen så börjar ni göra konstiga saker. Hoppas ni håller spåret.
Kan ni inte gå och prata med någon? Någon som har andra ord att ge er. Någon som kan lösa upp de kuntar som fortfarande finns där. Ni vill ju båda. Men efter ett liv tillsammans så har orden blivit negativa och det är svårt att vända på den spiralen. Ibland behöver man den där tredje människan som kan vara en bro mellan er, som stoppar de elaka orden och byter ut dem mot förklarande ord, ord som inte är lika laddade för den som står på andra sidan bron.
Hoppas på er.
Ja vi blir själva förtvivlade också. Det är så tröttsamt alltihop. Vi vill så himla mycket att det ska vara bra och lugnt och så är vi ändå riktiga drama queens båda två.
Vi ska gå i familjerådgivning igen. (Har just beställt hem anmälningsblankett.) Mannen vi gick hos sist var väldigt bra men jag vågade ändå inte öppna mig helt. Mycket smärta och svärta som kom ut först i min egen terapi.
Skicka en kommentar