Jag sitter med en kaffe i mitt nymålade kök, lyssnar på nån smörig Latinolåt på Facebook, ser min älskade dotter landa i sitt nya rum med liten kompis på besök. Mina stora barn lördagsslappar och själv ska jag också vara lite lagom lat. Kanske ta en tur till en loppis, kanske inte. Kanske packa ner mycket av det som finns kvar i gamla lyan, kanske bara lite. Vi får se. Idag är en vi-får-se-dag. Jag behöver det, sannerligen. Jag har jobbat 18 timmar om dygnet den senaste veckan, på jobbet och hemma.
Nej, jag klagar inte, det är mitt eget val och jag är nöjd såhär efteråt. Det blev fint och jag känner faktiskt redan lust att fortsätta. Trots värkande händer och ond rygg.
Relationen med min älskade man är inte på topp. Vi hamnar i hjulspåren hela tiden. Sårar varann. Kliver över och under. Blir oresonliga och dumma, stänger av och ute. Det gör ont. Skitont. Att se det finaste som hänt mig falla i bitar framför mina ögon. Jag vill rädda och laga och hoppas att jag kan. Jag vill allt men lyckas med för lite.
Rädslolögner. Nytt ord, jag tror det beskriver vad det är som blir. Kommer ur mig. Jag vill berätta alltallt men vågar inte.
Dumt. Väldigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar