Tillit - igen

Jag märker att jag fortfarande inte riktigt kan skriva. Jag har blivit stum, orden kommer inte ut. Jag är rädd att såra, men framför allt är jag nog rädd att bli utsatt för tjugo frågor. Tänk om jag skriver nåt som Mannen inte förstår, nåt som sätter igång grubbel och gör att han bara måste veta och prata med mig. Oavsett vad jag vill.

Jag vill det ganska sällan. Eller rentav inte alls. Jag vill inte dela mina grubbel med honom eftersom jag inte litar på honom. Att han tycker det är sorgligt kan jag gott och väl förstå. Men den bristande tilliten handlar ju inte bara om mig, den handlar om honom också. Vad gör man när man önskar sig att någon ska våga närma sig, öppna sig? Tvingar man sig på och kräver visat förtroende? Nej, det är nog sällan en framgångsrik metod. Jag skulle tro att tillit är nåt som växer fram, som är evidensbaserat (för att använda ett inneord från samhällsdebatten).

Visa mig att jag kan lita på dig, ge mig har skäl att tro att jag kan grubbla högt med dig som åhörare. Få mig att känna lugn och trygghet. Lika mycket som jag ska släppa på min rädsla handlar det om detta.

Jag försökte i morse. Igen. Tvärs emot magkänslan som sa borde inte så gjorde jag det. Svarade på frågor. Sa nåt litet. Det gick inte. Mina trevande ord om vad jag känner och vad som händer möttes av insinuanta frågor om detaljer. Plumpt, dumt, okänsligt.

Jo. Jag borde förstå att han är ledsen och besviken och svartsjuk och inte döma så hårt. De väna tillskyndarna på hans blogg förstår ju det. Och visst, det gör ju jag med. Men jag är en människa jag med, med känslor och rädslor och litenheter. Jag kan också känna mig trampad på.

Lördag, snart söndag

Kör en dagens, fast det är natt. Kill me, someone!

Dagens dryck: kall glögg (jovars)
Dagens bok: Guds barmhärtighet, Kerstin Ekman (tredje gången och minst lika underbar)
Dagens teve: Riget. Med dansk text. (Jo, den håller)
Dagens gos: Genuskattens morgonknuffar
Dagens låt: I'm yours, Jason Mraz
Dagens kaka: Saffransbiscotti
Dagens sötaste: ett litet barn som somnat dubbelvikt i ett tågsäte (en oslagbar kombo och vighet och förmåga att stänga omvärlden ute
Dagens längtan: värme

Att åka bort och komma åter

Att gå vilse men komma rätt.

Att öppna dörren till rädslorna och möta trygghet.

Att sitta med en vän bland kuddar i en källare på ett stamhak, dricka rött vin i stora glas och diskutera sexuell läggning.

Att ensam dricka kaffe på bästa fiket och hinna ifatt sig själv.

Att somna medan en vän övar julsånger, sova som ett barn och vakna av bästa väckarklockan.

Att köpa supersura klubbor till tre sköna tjejer.

Att ringa tio mäklare.

Att möta sin projektgrupp och få varma kramar gånger fem.

Att känna sig omtyckt.

Att bli sedd och och se och fatta lite mer.

Att vara en levande människa.

Förhandling?

Är kärlek och sex en förhandling? Är det möjligt att likställa med diskussioner om husliga göromål som vem ska dammsuga och moppa alla golv och vem ska åka och tvätta bilen? Kan man säga att ok, du vill ha sex med mig men jag vill inte ha sex med dig, alltså kompromissar vi och har sex nån gång då och då?

Jag tycker inte det. Jag är väldigt övertygad om att kärlek och sex inte funkar så. Eller rättare sagt: att jag när det kommer till kärlek och sex inte funkar så. Ställa upp-sex är omöjligt att förena med lust. Det dödar den, det får glöden att falna och vad värre är: det äter upp respekten för den som får mig till det.

För mig är det klart och inte diskuterbart: den som vill minst bestämmer. Och den andre anpassar sig till det. Utan tjat och gnäll.

Ledsen över sakernas tillstånd både kan och får man lov att vara. Såklart. Men det ändrar ingenting.

Kakel och färg

Jag tittade på en lägenhet idag. Dödsbo, totalt nedgången och visserligen inte dyr men ändå på tok för dyr med tanke på skicket. Jag och Yngstan stegade runt och mätte med blicken, jag funderade över dörröppningar som kunde sättas igen, köksluckor som kunde duga som de var och hur mycket kostar det att leja någon som kaklar ett badrum? Jag kände en blandning av totalt äckel och leda inför allt fixande som om jag köper den ligger framför mig.

Men. Utsikten från vardagsrummet är hänförande. Man ser långt, långt. Det finns inget i vägen. Massor av träd och hustak och titta mamma, man ser [känd byggnad]! Det förstås. Tänk att sitta här på kvällarna och titta ut över stan...

Skambud, tänkte jag när vi cyklade hem. Ett skambud kan jag lägga. 200 000 under vad de vill ha, de giriga arvingarna som säkert tycker att de sitter på en guldgruva (inga lån, en och en halv mille rakt ner i fickan).

Sen började jag tänka att det är roligt att renovera och att jag sannerligen inte behöver känna dåligt samvete över att jag vill göra om. På så vis är det ju mer besvärande att flytta till en lägenhet som är nyfixad och tjusig men bara... ful. Fel och ful. Jag såg mig själv i målarkläder, med roller i handen. Golvpapp överallt, bredspacklakade väggar, 20 liter vit färg. Lådor med kakel, en hög golvplank utmed en vägg. Det är kul att greja och det är kul att få det som man vill ha det.

Och en kakelsnubbe... så dyra kan de väl inte vara?

Mardröm

Jag har drömt en mardröm.

Så sa han i morse, innan jag ens var riktigt vaken.

En mardröm? Vad handlade den om? Jag ville lyssna och hoppades kunna trösta.

Jag drömde att du skulle bo hos Barista hela tiden när du är i hans stad nästa vecka.

Suck. Jaha. Nu igen? Vi har ältat detta ämne en hel del nu. Tillräckligt om du frågar mig. Skulle jag kunna tänka mig att ha sex med honom? Ja, om det känns bra. Betyder att han är en person som det går att tänka sig mellan lakanen. Betyder inte att jag kommer att krypa ner mellan de lakanen nu.

Jag avbröt diskussionen innan den fick ny fart. Orkar inte ännu en gång dra min ståndpunkt: att jag lämnar för att hitta mig själv, att jag inte har för avsikt att inleda en relation med någon annan, eftersom jag tror att det skulle störa mitt letande efter mig själv.

Men det betyder inte att jag kommer att bli en eremit. Och det betyder inte att jag inte kan ändra mig om ett par månader eller ett år eller nån annan gång om det känns så.

Det betyder framför allt inte att jag har avgett nån slags ed om trohet fast det är slut till Mannen. Att jag inte ska inleda en ny relation är inget löfte, det är ett tänk. Och det handlar om mig och inte om någon annan. Det är för min egen skull.

Ventil

Det är lördagkväll i stajlade lägenheten. Yngstan kollar på Habib, Mannen (som snart är Exmannen) badar och Katten är i Nya lyan. Ensam där, eftersom en överviktig katt inte passar i det för-visning-stajlade hemmet.

Jag soffmyser och är lugn och rastlös på samma gång. Försöker blogga men mina ord vill inte komma ut och det gör mig otålig. Jag känner att jag inte släpper ut dem, jag vill inte att de ska möta den granskande blicken hos Mannen.

Vi pratade om det häromdagen. Jag sa till honom att han tar ifrån mig min blogg om han läser med kritiska ögon och meddelar mig sin tolkning, sin bedömning, sin analys så fort jag skriver något. Jag sa att han ska låta bli att läsa om det gör honom illa, att jag inte kan tänka på honom när jag skriver. Att min blogg är min ventil, min arena.

Han lovade att låta bli att kommentera. Men jag vet ändå att han läser, att han tänker saker, tolkar. Jag förhåller mig till det och det gör att jag inte bara skriver det jag tänker, det jag vill skriva. Allt går genom Inte såra Mannen-silen. Det gör skrivandet tråkigare, det gör texterna mindre angelägna och det gör att bloggen i mindre utsträckning än jag vill fungerar som en ventil.

Vad gör man när det känns så?
Struntar i det och skriver som om han aldrig läste?
Säger åt honom att han inte får läsa?
Skriver en anpasslig blogg?

Nej, inget av det funkar ju...

Svartsjuka

Pratar om svartsjuka och tillit med Barista. Vi bekräftar det självklara: man kan inte tvinga någon att tycka om en, vilja vara med en, ens vara trogen mot en. Man kan bara vara den man är, visa hur man vill ha det och ta sitt eget ansvar. Krav och gnäll föder ovilja.

Det låter förföriskt och lätt. För den som är befriad från svartsjuka är det lätt.

Men jag vet att det kan vara hur svårt som helst.
Jag vet hur litenheten och rädslan kan så frön och hur det känns när allt och alla är ett hot mot det man vill ha.
Jag vet hur det känns när allt verkar temporärt och lättflyktigt.
När försöken att hålla kvar bara gör att man kommer närmare avgrunden.
När avsmak ersätter ömheten.

Jag vet nu att allt börjar med att tycka om sig själv.
Och att tycka om att vara ensam med sig själv.

När andra människor tar plats på mina villkor också och när jag räcker till alldeles som jag är - då känns svartsjukan långt borta.

Fredag

Fredag.

Jobbar hemma.
Scannar nätet efter information till min text, hittar och hittar inte.
Dricker kaffe.

Skriver på texten. Dutt dutt. Färgfläckiga fingrar i pekfingervals.

Katten traskar runt på bordet. Spinner, som alltid.

Längtar till ett annat trägolv, ett annat kök, en annan stadsdel.
Samma jag men inte samma ändå.

Livet utan dessa krav, men med andra.
Livet med mindre av en del saker, men mer av annat.
Livet sen, efter nu.

Inspiration

Hittade denna lista hos Niklas Strömstedt och eftersom jag gillar såna så... ger jag er min torsdagsversion av den.

Dagens ord: Andragogik
Dagens låt: Unless it kicks, Okkervil River
Dagens yrke: Gympalärare
Dagens rätt: Ikeaburk med pastasallad
Dagens shopping: Vit snickerifärg
Dagens motto: Om du fryser - prata dig varm
Dagens färg: Svart

Lägger till några egna också...

Dagens dryck: rävgift till automatkaffe
Dagens hår: troll (som alltid)
Dagens roligaste: skattjakt för att hitta rätt mötesrum
Dagens dummaste: Lissabonfördraget
Dagens förhoppning: fred

Kvar

Jag vill ha en lägenhet nu. Jag vill inte fönstershoppadreglasucka över för dyra innerstadslägenheter på hemnet mer. Jag vill inte trängas med ivriga par med bäbis på armen på visningar. Jag vill inte bjuda och tro och sen ändå inte. Jag vill inte shoppa, jag vill bo. Nu.

Jag vill inreda och fixa, ja visst. Det ska bli roligt. Men mest av allt vill jag bara bo. Nånstans i mitt eget.

Men nu är jag här, i snartsäljalägenheten. Stajlat och dant och fint på ett sätt men inte mitt längre. Jag är på väg. Men kvar.

Träffad

Jag var på ett seminarium om jämställdhet och mäns våld mot kvinnor och om hur man jobbar praktiskt med de här frågorna mot unga killar och tjejer. Det var massor av bra saker som sas. Bland annat en hel del om makt och om manlighet.

En kvinna som jobbar på en kvinnojour sa det självklara: När man känner att man inte har makt över sitt eget liv försöker man ta makt på något sätt.

Jag kände mig så träffad att det gjorde ont.

Det är ju så vi har agerat båda två, jag och mannen. I en negativ spiral. Han har känt sig osäker och försökt skaffa sig makt genom att kontrollera mig och jag har återtagit makten över mitt liv genom att ljuga för honom. Det har gjort honom ännu mer osäker. Snurr snurr.

Tillit

Tillit. Att lita till. Lita på säger vi oftast. Eller inte lita på. Bristande tillit.

Mannen litar inte på mig. Jag har ljugit om Rocky och om en del saker nu i samband med vår separation. Men det är inte en del av min personlighet att ljuga, jag är inte en återfallsförbrytare och förhärdad lögnhals. Jag får inte en kick av att ljuga och komma undan med det.

Tvärtom. Jag skäms och mår dåligt.

Jag har ljugit av rädsla och bristande tillit. Och det har gjort att Mannen tappat tilliten till mig. Inte bara i de situationer jag ljugit utan överlag. Till och med min förmåga att vara en bra mamma ifrågasätts eller litas inte på. Det gör ont, såklart.

Hur ska man våga lita då? Hur skapas tillit där den inte finns, längre?

Genom att vara sann och säga som det är. Tried that, säger jag då.

***

No signal blinkar min DVD. Det saknas nån sladd tror jag, den är väl bortstajlad. Det betyder att den inte kan kommunicera med teven.

Bara undrar

När blev jag en potentiellt dålig morsa?

När jag med Mannens samtycke hade sex med en annan man?
När jag blev kär i honom?
När jag fortsatte ha kontakt med honom?
När jag inte vågade berätta det?
När jag utan mannens samtycke och vetskap hade sex med honom igen?
När jag ville separera?
När jag inte vågade berätta att jag letade lägenhet?
När jag inte vågade berätta att lägenheten jag hittade kändes skum?

Har nåt av detta med mitt mammaskap att göra?
Eller vad är det som gör Mannen rädd att jag ska bli en dålig mamma till Yngstan? (Och tånnisarna, får man förmoda)

Är det alla kramar jag ger barnen?
Är det godnattstunden som ibland aldrig vill ta slut?
Är det filmhäng med popcorn och filt?
Är det när vi lagar mat ihop Yngstan, Mellan och jag?
Är det förtroligheterna mellan Äldsten och mig på msn?
Är det yogastunderna på ullmattan?
Är det massage gånger tre?

Eller vad är det?

Jag bara undrar.

Ett möte

Att prata. Tills man somnar.

Eller nästan.

Att vilja prata ännu mer.
Vilja ringa igen, på en gång.
Fast man just la på.

Ett möte med en annan människa.
Som är ett möte med dig själv.

Att inte berätta

Rocky mailade mig. Ja. Varför nu och varför alls? För att han läser här och vet att jag och Mannen pratade om honom? Vet inte, det kan vara slumpen också.

Jag svarade. Det var inte självklart för mig att göra det, men jag gjorde det. Utan att berätta för Mannen. Av flera skäl utan att berätta. För att det inte angår honom längre vem jag mailar med.
Men mest för att jag visste att han skulle bli arg och anklagande. Det var dumt såkart. Fegt och dumt.

Jag är rädd för hans sätt att döma mig. Jag vill inte känna så men gör det. Min reaktion blir att inte utsätta mig för hans dömande, att inte berätta saker för honom. När det borde vara att lära mig strunta i det. För jag kan inte förändra honom, men jag kan förändra mig själv. Jag kan bli mig själv nog och sluta bry mig. Veta mitt värde oavsett.

Med hjälp av terapin har jag fått redskap att använda och en förlåtande syn på mig själv som hjälper mig, eller rentav är nödvändig. När jag var full av skuld och känsla av dålighet var det svårt för mig att ta tag i mig själv. Så därför värjer jag mig så mot ytterligare diskussioner med Mannen på temat "Lyckliga Hons brister och misstag". Det förstör mitt terapeutiska arbete med mig själv.

Jag har inga som helst planer eller tankar på att upprätthålla nåt eller anstränga mig det minsta för att "ha kontakt" med Rocky. Han betyder så väldigt lite, den tid när han var en viktig person för mig är förbi. Jag borde absolut ha berättat för Mannen men jag vågade inte, orkade inte. Det är mitt problem. Och hans. Min sak att jobba med och det gör jag. Hans sak att jobba med om han vill vara min vän.

Filmtajm

Jag har klämt två filmer nu. Först My big fat greek wedding som gick på teve och sen Alfie som jag hittade i DVD-hyllan här hemma (typiskt ett sånt där 2 för 99-köp).

Film nummer ett gick mig förbi. Lite flabbigt och fördomsfullt om greker i Chicago.

Film nummer två gjorde lite större avtryck. Om player-killen som säger (och säkert menar) att han inte vill såra någon och som just därför gör just det. Som gör sin bästa polares flickvän med barn. Och som till slut själv blir dumpad. Det är rätt åt honom. Självklart kan man tycka det. Men det är för lätt.

Kanske är jag förlåtande mot skitstövlar för att jag har gjort fel själv. Eller så finns det nåt annat skäl. Inte så att jag tror att folk kommer att ändra sig, att de genom att möta motstånd ska bättra sig. Nej, jag är nog rätt krass. Jag tänker snarare att det finns nåt vackert i oss alla. Och nåt fult också. Att vi är ganska lika egentligen, allihop.

En till

Jaa, ni får förlåta. Men jag snubblade över denna (= youtubade) och blev så toknostalgisk. Det här var det bästa i skivbacken för halva livet sen.

Nää, produktionen har inte åldrats med charm i alla vändningar, men det gör inget. För detta är 20 år och kär i livet och nya vänner i ny stad och plugga och bli vuxen. Och jag älskar det.

Don't fence me in

Om livet sen vet jag intet. Bara att det kommer och att jag längtar efter allt som blir. Vad det än blir. Jag har inte bråttom.

Ett vet jag dock. Aldrig mer vill jag vara instängd.

Strax söndag

Diskmaskinens våta svischande. Katten som spinner i mitt knä. Ett tjoande sällskap nere på gatan.

Annars tyst.

Jag är ensam hemma. Alla är ute borta i annan stad och hos pappan sin. Bara katten och jag är här. Tills nu har jag röjt och städat eftersom vi ska ha visning imorgon. Tills nu har jag knappt suttit ner. Knappt ätit nåt. Bara varit på benen och haft händerna upptagna. Ett slit såklart och jag är dödstrött nu. Men skönt dödstrött.

Kommer på, när jag sitter ner äntligen att jag gillar att göra saker. Minns det. Måla fixa laga hitta på lösningar. Det är jag, liksom. Det är en del av det där som min terapeut sa att jag ska låta mig själv vara, som jag ska hitta hem till igen. Pysslerskan.

Jag vill måla skriva bygga smutsa ner mig bli trött och sen vila. Leva och verka. Ja.

Blir jag till

Han står där. På andra sidan gatan står han och väntar. Ja, jag vet att han väntar på mig. Det är röd gubbe och jag stannar. Tittar bort mot honom, har han sett mig? Jo, nu vinkar han. Hej. Läpparna formar orden ljudlöst. Eller jag hör i alla fall inte. Bilar. Många. Rusningstrafik.

Grönt. Jag går över. Springer. Rakt in i hans famn. Äntligen. Äntligen, igen.

Ingen tid finns. Tiden är lånad från början. Men en stund stjäl vi oss. Stjäl vi till det som faktiskt måste sägas just nu och till kyssarna som inte kan vänta. Ens en dag. Kort stund och han fryser. Jag fryser också, men han mer.

Snabbt går den stulna tiden och han måste gå. Där, då, i den stulna stunden blir jag till.

A weak heart

It takes a weak heart to judge one another.




Groundation från M:s brända CD. Evigheter sen, verkligen. Typ ett annat liv. Innan allt.

Men det var inte det jag skulle säga.

Utan: det är en av alla dessa meningar som fastnat i mitt huvud. Svaga människor kritiserar och dömer varandra. De starka trygga stabila gör inte det. Den som vet sitt värde behöver vare sig söka andras bekräftelse eller ställa sig på någon annan för att själv bli längre.

Att vara sig själv och bara veta att man är bra.

Att hitta hem.

Att inte söka bevis, att inte behöva det.

Strul?

Han är en flirt.
Vi dejtar.
Nu har vi en relation.

Ord för att berätta om var två människor har varann. Berätta för varann, slå fast. Och berätta för andra, visa upp.

Vi har ett behov av att definiera. Jag har det också. Ändå blir det bara ord, för jag inser att vi menar olika saker när vi säger de där sakerna, ger de där beskrivningarna.

För mig är relation inte alls liktydigt med att vara ett par. Jag har många relationer. Med mina barn, med mina vänner (och med mina ex som en underkategori till den senare), med kolleger.

Flirtar gör jag inte längre. Jag har lessnat på allt det där tomma och raderat mig från alla såna sammanhang. Droppen var när två okända män inom loppet av en vecka skrev att de ville slicka mina fötter. Tack men nej tack, liksom. Den ende som får slicka mina fötter är Katten. Och han snackar inte om det utan gör det bara.

Dejtar gör jag inte heller. Och ärligt talat vet jag inte ens vad det är. En kompis svarar på frågan hur det är på kärleksfronten: Jo, jag dejtar en tjej... vi får se vad det blir. . Vad gör man då?

När jag senast var singel kallades det strul, tror jag. Fast det var nog lite mindre ordning och reda på det. Det blev mest bara, utan så mycket planering.

Nåväl.
Inga flirtar, alltså.
En dejt skulle jag kunna tänka mig. Om jag fattar vad det är.
Strul blir svårt, livet med barn är inte så spontant.
Men relationer. Flera stycken. Många. Vill jag ha.

Hemma

Hemma. Idag var jag hemma i min nya lägenhet. Monterade bokhyllor och packade upp böcker. Inväntade leverans av säng. Satt på golvet och skrev dagbok (hade inget att sitta på där innan sängen hade kommit) och kände mig... hemma. Lite i alla fall.

Det luktar rumpa från lilla toaletten (Fast någon sådan inte varit i närheten av den på länge. Eller kanske just därför) och det finns inga lampor. Jo, i köket och på toaletterna, men ingen annanstans. Och så det här med alla konstiga brev.

Men grannarna, de jag träffat, är trevliga och... vanliga, lägenheten är fin och nyfixad och. Nu finns mina böcker där. Det kommer nog att gå bra att trivas. Jag måste bara vänja mig.

Längtar efter att vara där.
Längtar efter att där med barnen.
Ensam.
Med vänner.
Med nån speciell sen kanske.
Och ensam igen.

Terapi

Jag ska sluta hos min terapeut. Jag har inte råd att gå mer, såklart. Jag har varit inställd på det länge och är därför inte så särskilt ledsen över att det är så. Men nu när det är sista gången snart så känns det sorgligt. Jag skulle verkligen vilja fortsätta gå dit sen när jag har flyttat, när jag kan koncentrera mig på det. Det är så vilsamt att vara där och det är så mycket mer jag vill prata med honom om.

Nu summerar vi och idag frågade han vad jag tycker att jag har fått med mig. Jag visste först inte riktigt vad jag skulle svara, saker händer så fort men samtidigt har det varit på fång så länge. Vad hände i september och vad hände för två år sen, eller tre? Jag vet inte riktigt.

Nu. Var står jag?

Jag är lugnare.
Jag har mer tålamod med mig själv. Och andra.
Jag dömer inte mig själv lika hårt längre. Eller andra
Jag ser på mig själv med nya ögon.
Eller gamla.

Nåt sånt sa jag. Han nickade och vi satt tysta en stund.

Jag skulle vilja fortsätta, sa jag. Han nickade igen. Vet ju att det inte blir så, och varför. Hur blir det sen då, tror du?

Just nu har jag inte ro att fundera så mycket, men jag vet att jag kommer att ha tid med det sen. Och jag ser trådarna och vet var jag ska börja nysta. Det är inte som innan, när allt bara vara en enda gegga som jag kletade runt i utan att få tag i nåt. Jag kanske lurar mig själv, det kanske blir gegga igen när jag har flyttat och all den där tiden och ron infinner sig. Det kan jag inte veta. Men jag tror det inte. Jag tror att jag kommer att kunna både dra i trådar och knyta ihop mig själv. Blir hel och mig och ny och gammal på samma gång. Det känns vilsamt.

Trött nu

Jag är så trött att jag bara fnissar. Fotografering idag och det var en pärs att få hemmet hemnet-mässigt. Allt skulle bort, bara möbler (och en och annan vacker pryl) fick vara framme. Var stoppar man allt? När vindsförrådet är proppfullt och klädkammaren likaså? I ugnen?

Ett steg till är taget. Men just nu känner jag mest bara trötthet. Orkar inte ens tänka på att plocka fram tandborstarna ur grytskåpet eller börja leta efter mina vantar som nog kan han hamnat längst in under de femton kassar med böcker och DVD-skivor som står staplade upp till taket i lilla klädkammaren. Ännu mindre orkar jag leta lägenhet. Går in på hemnet och kikar runt lite, men blir bara deppig över priserna där-jag-vill-bo.

Just nu vill jag bara dricka te och klappa katten och hoppas att nån kul dyker upp på msn. Och läsa bloggar. Andras bloggar.

Helgen är snart slut

Och vad blev det? Jobb, jobb. Spackla, slipa, måla. Bära, slita, kånka. Aj, klämd tumme.

Mina saker är där nu. Eller en del av dem i alla fall. Trettio kassar böcker, de gamla bokhyllorna Exet och jag köpte för evigheter sen och ett lånat köksbord. Det känns lite, lite som mitt hem nu.

Men bra känns det inte. Konstiga brev, konstiga regler, konstigt allting. Vi stannar inte länge.

Fönstershopar på hemnet och smyger runt på loppisar och second hand och tänker snart, snart.

Och tånnisarna är glasklara: Hellre dela rum och bo i innerstan än varsitt rum i närförort. Inget snack. Det känns bra att kunna prata och bestämma ihop.

Det kommer att bli bra, allt. Även om nu är trötthet och inklämdhet.

Åh, helg!

Helg betyder arbete: måla fixa dona städa packa bära kånka flytta.

Och kanske en fika.
Lite tid med barnen.
Ett samtal med en vän.

Sömn, såklart. Saknat.

Ny vecka sen. Arbete igen och mäklaren kommer och sånt.

Jagad. Känner jag mig.
Ro. Ge mig. Kaffe i stort glas.

Ord om sex

För precis två år sen skapade mannen och jag en blogg som hette Lyckliga paret skriver om sex. Vi skulle skriva var och en för sig, men om samma saker var tanken. Om våra drömmar, fantasier och tankar. De som var med redan då minns kanske hur det började och hur det gick sen. Allt kaos som blev. Allt det svåra, onda, förstörda.

Tomt och ödsligt. Lusten att ha sex försvann och lusten att skriva om det innan dess. Jag fick ett skal. En yta för att värja mig. Blev en asexuell person. Slutade känna och vilja.

Kanske att det kommer tillbaka om jag skriver om det? Om min längtan kläs i ord. Även om nån att vilja göra det med saknas behöver ju inte lusten saknas...

Längtar efter nära och lust och fniss och kläder-av och andas tungt och munnar som söker varann. Möts, möter hud. Svettigt, klängigt, ovanpå och inuti och nära nära. Armar ben mun händer och ta mig då!

Ja. Kanske kan det kännas så igen. Jag skulle vilja det.

LykkeLiKleerup

Jag bara älskar detta!



Ljudet är ett skämt, men det får man stå ut med.

Suck

Gräl igen. Trött.

Hurdana är vi? Brister har vi båda. Men inte helt och hållet samma brister. Jag är på ett sätt, han är på ett annat. Vi krockar och vardagen funkar inte. Oenigheter blir till berg att bestiga. Eller kärr att klafsa runt i. Fastna i.

Trött.

Längtar efter kaffe och vila. Riktigt kaffe. Och efter att bara få vara.

Lägenhetstitt idag. Skitlägenhet. Vill inte alls bo där men har fått ett erbjudande och måste i alla fall titta. Tittar längtansfullt över gatan upp mot husen där, där jag också har sökt en lägenhet och mycket hellre vill bo. Suckar lite.

Rocky?

Ibland får jag märkliga frågor. Som igår, sent.

Kommer du att söka upp Rocky nu när du blir singel?

Rocky? Nää. Jag skrattade till över det oväntade, helt absurda i att jag skulle ta kontakt med honom. Nu. Varför, liksom?

Nä, jag vet inte... Trodde kanske det. För sex, bara.

Jaha. För sex, bara. Det är ju likt mig... Not.

Nej, jag är inte sur. Bara väldigt, väldigt förvånad över hur lite jag lyckats göra mig förstådd när det gäller Rocky. Jag tycker ju att jag har varit tydlig. Sagt att jag hade ångrat mig även om jag hade fått träffa honom. Att det var helt kass och att jag absolut inte vill ha mer med honom att göra. På något sätt. Men den tydligheten finns måhända bara inuti mig själv.

Dagens sång

En gammal favorit förgyller min eftermiddag. Om att inte trivas, om att lämna, om vemodet.

Snygg video, snygg man. En tår i ögonvrån över sakernas tillstånd.

Sen att längta till

Jag är fången mellan rastlös leda och intensiv närvaro i stunden.

Jag jobbar fokuserat en lång stund, skriver och njuter, känner hur roligt det är. Tittar upp och möter Lyckliga Kattens blick tvärsöver bordet. Klappar honom ömt över huvudet, han spinner och puffar på min hand. Njuter av den varma lena pälsen, kurret från hans hals och den lite fuktiga nosen som sniffar på min hand, ett lätt slick med den sträva tungan.

Och så förlorar jag mig i tankar och längtan och känner hur det börjar krypa i kroppen. Sen är inte nu och jag vet inte ens när det blir. Och även om nu-nu är ok så vill jag ju nåt annat.

Att lyfta blicken över nuet är på ett sätt nödvändigt. Jag måste känna doften av sen och möjligheterna för att inte få panik här och nu. Men samtidigt är det i det uppslukande nuet jag hittar mest frid. I att inte längta till nåt diffust sen.

Men svårt är det. När det finns så mycket att längta till.

Mående som matematik

I matten blir två minus plus. Är det så mellan människor med? Att två ledsna tillsammans kan bli nåt bra. Inte så att ledsen + ledsen blir = glad, men lite åt det håller. Det tror jag. Det är lättare att vara ledsen med nån som inte är på topp själv och det är lättare att trösta och finna där när man själv också känner sig lite blå.

Klump i magen i helgen, under shoppingtur och filmtittande på mannens nya teve. Sked och storgråt. En axel som fanns där och en hel silo respekt. Minst.

Delad suckig ledsenhet med Barista, det handlar om saknade älskade barn, för oss båda fast på lite olika sätt. Min hjälp-vad-gör-jag-rädsla möter hans trivs-inte-i-vardagen-ledsenhet och allt känns plötsligt lite, lite lättare.

En så enkel sak. Våga visa. Bara.

Om att gråta

Det är bra att gråta.

Jag har gråtit för lite på sistone. Stängt av allt för att orka. För att inte vackla och ångra mig.

Igår kunde jag gråta utan att ångra mig. Eller i alla fall utan att något i grunden förändrades. Jag vågade erkänna att jag är rädd och osäker och att livet efteråt inte bara känns löftesrikt (för det gör det ju absolut) utan också skrämmande och otryggt. Jag vågade visa min litenhet och det var ok.

Idag gråter jag inte. Men det vemod jag känner får ta plats. Det är bra.

Rädd

Jag är rädd.

För att jag begår mitt livs misstag. För att jag ska ångra mig och för att jag, om jag ångrar mig, ska ångra mig.

Jag är rädd för förändringen och ensamheten och utsattheten. Och att människor kanske försvinner.

Jag är rädd för att förlora den bästa vän jag haft. Jag är rädd för att hänga kvar vid en person som gör mig olycklig just därför.

Jag vill flytta nu och jag vill inte flytta alls.

Jag vill gå på loppisar och ha tjejfest i mitt eget hem och vänner på besök och vara med bara mig.

Men jag vill samtidigt inget annat än rulla ihop mig i fosterställning och säga ta hand om mig.

Jag vill ta hand om mig själv. Jag vill inte ta hand om mig själv.

Fan jag vet ingenting.

Bara rädd.

Om kritik

Jag är känslig för kritik och blir lätt ledsen när folk påpekar att jag har gjort ett misstag. Speciellt när jag redan vet om det. Och så är det ju oftast.

Min mamma uppfostrade mig på samma sätt som så många andra skötsamma och ängsliga arbetarklasskvinnnor har gjort: det handlade om att vara skötsam och ordentlig, absolut aldrig slarva. Snäll och foglig och inte opponera sig. Beröm delades inte ut, men däremot fanns det alltid ett underförstått hot som gick ut på att om man inte skötte sig så skulle kritiken komma att vara skoningslös. Jag skulle få skämmas. Och dessutom, vilket förstås var ännu värre: mamma skulle få skämmas. För att hon hade en slarvfia till dotter.

Barndomens drillning har gjort att jag har höga krav på mig själv när det gäller skötsamhet. Att vara duktig och redig. Jag dömer mig själv mycket hårt när jag misslyckas. Andras dom ovanpå det blir ofta mer än jag kan hantera. Mannnens dom eller nån annans. Det spelar inte så stor roll.

Jag blir ledsen. Jag blir arg. Och det arga är förstås provocerande. Men det handlar inte om att jag inte håller med om kritiken, att jag vill förringa den eller ursäkta mig. Det handlar om att jag redan vet. Och att jag känner mig idiotförklarad av den som tycker att detta måste sägas när jag redan vet.

Men då glömmer jag en viktig sak. Den andre. Den som jag har sårat, svikit eller på annat sätt gjort fel mot. Denna någon kanske måste säga det, för sin integritets skull. Fast denna någon kanske fattar att jag redan vet.

Allt man känner och tänker måste inte sägas. Men vissa saker måste. Och det vill jag bli bättre på att hantera.

Lite klokare

Spel var i min stad igår och vi var ute och drack lite vin. Han är en sån där ta-vid-där-vi-slutade-senast-vän. När vi pratar med varann finns inte kallprat. När vi frågar hur har du det? så vill vi veta precis hur det är. Inga småvarma omskrivningar.

Vi pratade om hans liv och om mitt. Hur det är att leva nära en annan vuxen människa, både i allmänhet och hur just vi båda hanterar det. Om våra egenheter, vad vi behöver för att må bra och hur vi kan se till att få det utan att trampa på den vi lever med. Om att våga uttala sina behov, stå för dem. Hans behov krockar med hans frus och att mina behov krockar med mannens är knappast någon nyhet...

Spel är en vän som utmanar mig på ett bra sätt. Han ställer svåra frågor, men alltid utifrån en önskan om att jag ska ha det bra. Jag känner mig som en lite klokare människa när jag har pratat med honom. En bra känsla.