Att inte berätta

Rocky mailade mig. Ja. Varför nu och varför alls? För att han läser här och vet att jag och Mannen pratade om honom? Vet inte, det kan vara slumpen också.

Jag svarade. Det var inte självklart för mig att göra det, men jag gjorde det. Utan att berätta för Mannen. Av flera skäl utan att berätta. För att det inte angår honom längre vem jag mailar med.
Men mest för att jag visste att han skulle bli arg och anklagande. Det var dumt såkart. Fegt och dumt.

Jag är rädd för hans sätt att döma mig. Jag vill inte känna så men gör det. Min reaktion blir att inte utsätta mig för hans dömande, att inte berätta saker för honom. När det borde vara att lära mig strunta i det. För jag kan inte förändra honom, men jag kan förändra mig själv. Jag kan bli mig själv nog och sluta bry mig. Veta mitt värde oavsett.

Med hjälp av terapin har jag fått redskap att använda och en förlåtande syn på mig själv som hjälper mig, eller rentav är nödvändig. När jag var full av skuld och känsla av dålighet var det svårt för mig att ta tag i mig själv. Så därför värjer jag mig så mot ytterligare diskussioner med Mannen på temat "Lyckliga Hons brister och misstag". Det förstör mitt terapeutiska arbete med mig själv.

Jag har inga som helst planer eller tankar på att upprätthålla nåt eller anstränga mig det minsta för att "ha kontakt" med Rocky. Han betyder så väldigt lite, den tid när han var en viktig person för mig är förbi. Jag borde absolut ha berättat för Mannen men jag vågade inte, orkade inte. Det är mitt problem. Och hans. Min sak att jobba med och det gör jag. Hans sak att jobba med om han vill vara min vän.