Terapi

Jag ska sluta hos min terapeut. Jag har inte råd att gå mer, såklart. Jag har varit inställd på det länge och är därför inte så särskilt ledsen över att det är så. Men nu när det är sista gången snart så känns det sorgligt. Jag skulle verkligen vilja fortsätta gå dit sen när jag har flyttat, när jag kan koncentrera mig på det. Det är så vilsamt att vara där och det är så mycket mer jag vill prata med honom om.

Nu summerar vi och idag frågade han vad jag tycker att jag har fått med mig. Jag visste först inte riktigt vad jag skulle svara, saker händer så fort men samtidigt har det varit på fång så länge. Vad hände i september och vad hände för två år sen, eller tre? Jag vet inte riktigt.

Nu. Var står jag?

Jag är lugnare.
Jag har mer tålamod med mig själv. Och andra.
Jag dömer inte mig själv lika hårt längre. Eller andra
Jag ser på mig själv med nya ögon.
Eller gamla.

Nåt sånt sa jag. Han nickade och vi satt tysta en stund.

Jag skulle vilja fortsätta, sa jag. Han nickade igen. Vet ju att det inte blir så, och varför. Hur blir det sen då, tror du?

Just nu har jag inte ro att fundera så mycket, men jag vet att jag kommer att ha tid med det sen. Och jag ser trådarna och vet var jag ska börja nysta. Det är inte som innan, när allt bara vara en enda gegga som jag kletade runt i utan att få tag i nåt. Jag kanske lurar mig själv, det kanske blir gegga igen när jag har flyttat och all den där tiden och ron infinner sig. Det kan jag inte veta. Men jag tror det inte. Jag tror att jag kommer att kunna både dra i trådar och knyta ihop mig själv. Blir hel och mig och ny och gammal på samma gång. Det känns vilsamt.