Han står där. På andra sidan gatan står han och väntar. Ja, jag vet att han väntar på mig. Det är röd gubbe och jag stannar. Tittar bort mot honom, har han sett mig? Jo, nu vinkar han. Hej. Läpparna formar orden ljudlöst. Eller jag hör i alla fall inte. Bilar. Många. Rusningstrafik.
Grönt. Jag går över. Springer. Rakt in i hans famn. Äntligen. Äntligen, igen.
Ingen tid finns. Tiden är lånad från början. Men en stund stjäl vi oss. Stjäl vi till det som faktiskt måste sägas just nu och till kyssarna som inte kan vänta. Ens en dag. Kort stund och han fryser. Jag fryser också, men han mer.
Snabbt går den stulna tiden och han måste gå. Där, då, i den stulna stunden blir jag till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ett charmigt ögonblick. För all sin enkelhet.
Såna små ögonblick när tiden stannar, det är de vi lever för. Och de händer oss hela tiden om vi bara är öppna.
Oj, det väckte minnet av lånad och ofinnandes tid samman jag hade med en härlighets flygare och flyktare, som var gift. Nu tror jag att jag, som nyskild, inte klarade av en man som hade velat ha mig helt och därför övade på den här härligheten med en som flyger och flyr. Härligt var det, men aldrig helt. Och hel ville jag vara och är nu.
Bless:
Jag förstår precis vad du menar. Det finns en förförisk lätthet i att inte behöva ställas inför en man som i princip vill flytta ihop på en gång, när man inte alls är i den fasen själv. Men samtidigt är det väldigt söndertrasande att inte få HA och VETA.
Skicka en kommentar